Warhammer 40,000: Dawn of War III

• Genre: RTS
• Släppdatum: 27 april 2017                            
• Utvecklare: Relic Entertainment
• Utgivare: SEGA
• Plattform: PC

Jag ska inleda med att säga att jag fullkomligt älskar Warhammer 40k som serie. Spelen som gjorts baserat på Warhammer 40k av Relic har varit riktigt bra, jag tycker om Warhammers fiktiva historia och allt som förknippas med universumet drar in mig. Jag spelade frenetiskt om den fantastiska trailern till Dawn of War 3, lärde mig till och med replikerna. Jag var extremt hypad. Men medan Dawn of War 3 är en gångbar uppföljare till en ypperlig RTS-serie så kan jag inte hjälpa att känna mig besviken över releasen och eftermälet.

I en grym mörk framtid under det fjärde millenniet drabbar Space Marines, Orks och Eldar samman på planeten Cyprus, alla med olika agendor. Deras öden flätas oundvikligen ihop när den mytomspunna, försvunna världen Acheron återuppstår från ett alternativt universum, bärandes på ett legendariskt spjut av ofattbar styrka. Konflikter mellan de tre raserna uppstår och det är alltså denna kamp man får följa.

Kampanjen tar drygt 14 timmar. Jag skulle säga att det är ungefär sju timmar för långt. De flesta banor är utdragna och handlar om att ta ner flera baser eller vågor med fiender, medan man väntar på att få tillräckligt med resurser för att köpa nya trupper. AI:n är väldigt korkad och förlåtande, vilket tar bort utmaningen en smula – utmaningen är att fienden har en till synes oändlig strid ström med spawnande enheter som på vissa banor kan dyka upp var som helst.

Kampanjen tjänar främst som en slags introduktion till multiplayer, och det märks då jag är rätt besviken på att manuset har fått stryka med foten. Den känns nästan nerdummad och väldigt olik tidigare spel. Dialogerna är inte lika klockrena som i tidigare iterationer, även om premissen är intressant nog att följa.

Dawn of War 3 lyckas gameplaymässigt gå ifrån sina föregångare och göra något slags eget av det. Där Dawn of War 1 var traditionsenligt och Dawn of War 2 tog anteckningar från Relics systerstrategiserie Company of Heroes så är Dawn of War 3 snarare ett slags ”MOBA-fierat” RTS. Som i tidigare fall slåss man under matchens gång om kontrollpunkter som ger resurser nödvändiga för att bygga byggnader och ytterligare enheter, och slutmålet är att förstöra sin motståndares kärnbyggnad.



Under matchens gång går man in i olika ”eskalationsfaser” som påverkar byggnaders hälsa, resurser och hur mycket det kostar att förstärka skadade trupper. Målet med faserna är att låta den dominanta spelaren bli mer dominant medan den förlorande spelaren får det svårare och svårare, vilket hjälper att få ett slut på matchen förr eller senare, och det blir därför viktigt att ha full kontroll över kartan. Jag är inte ett jättestort fan av detta, men vad jag vet kollar Relic på att förändra eskalationsfaserna då det är extremt enkelt för spelare som vinner early game med en bra strategi att krossa sin motståndare i en slags dominoeffekt, med få chanser för motståndaren att komma tillbaka.

Twisten i DoW 3 är att man introducerat elitenheter som är betydligt starkare än de flesta enheter man har annars, och de för med sig sina egna egenskaper och förmågor som kan påverka flödet i matchen. Gabriel Angelos för Space Marines kan exempelvis slunga sig fram och drämma sin hammare i marken som skadar och knuffar undan allt i en radie omkring honom, andra elites kan inspirera övriga enheter till att slåss bättre, och så vidare. Man börjar inte med sina elitenheter, utan de kan kallas in efter att det gått ett tag i matchen.

Gameplay är förhållandevis kul och spännande. Jag har sett både lyckade och mindre lyckade strategier under min tid i multiplayer, och det är kul att hitta nya sätt att testa idéer som verkar rimliga i stridens hetta. Grundprincipen är sten-sax-påse, och på det planet gör Dawn of War 3 det bra. Men i vissa fall räcker råstyrka.

En minnesvärd match var när jag spelade i 3v3 och var den ”svaga länken” i matchen. Båda lagen slogs tappert om kontrollpunkterna, vi låg på tre kontrollpunkter vardera, och det var ett evigt krig om den fjärde som låg mitt på kartan. Artilleripjäser sköt kanonad efter kanonad, säkerligen hundratals orker, space marines och eldars offrade sina liv på en spelplan som snarare började likna en massgrav och båda lagens elites pucklade på varandra i tid och otid. Det kändes som matchen skulle pågå för evigt.

Slutligen bestämde jag mig för att satsa allt på ett kort, tog alla mina besparingar och pumpade ut runt 10-15 pansarvagnar och drog på en räd mot en mindre bevakad kontrollpunkt som fienden hade. Jag lyckades mota tillbaka motståndaren samtidigt som jag i ögonblicket även dök djupt in i fiendens territorium. Efter att de tre motståndarna upptäckt vad som stod på så sände de nästintill hela sin fiendestyrka för att radera mig, vilket de gjorde – men det var ett misstag då resten av mina allierade använde distraktionen till att attackera från sina fronter. Vi vann slutligen, även om jag mer eller mindre hade blivit utnavigerad från matchen då jag i princip hade satsat allt på den där taktiken.



Matcherna är med andra ord riktigt skoj och jag har flera sådana ögonblick som jag upplevt under min tid med Dawn of War 3, men det stora problemet är balanseringen. Vissa strategier och enheter (Assault Marines rush med true damage, Wraithguards, etc.) är överlägsna andra, och det märks då många spelare adopterar dem, vilket gör att många matcher blir förutsägbara och relativt tråkiga då man inte kan göra så mycket mot vinnande strategier som motståndare, eftersom vissa raser dessutom är klart bättre än andra. Jag har också ett problem med att raserna är tematiskt underliga – exempelvis är orkerna bäst på defensiven, vilket säger emot hela deras filosofi som en ras vars hela samhälle går ut på att aggressivt slåss mot allt som rör sig, även sig själva.

Relic har dock redan utannonserat att de ska kolla på varje ras och deras enheter och balansera det i en patch som kommer den 24:e maj, vilket är positivt. Frågan är dock varför det inte hade ändrats redan i betan.

Dawn of War 3 är ett så pass barskrapat RTS att jag inte skulle klandra utomstående för att tro att det egentligen är ett F2P-spel.

För uppemot 500 spänn får du nämligen tre raser, en handfull med kartor, ett outvecklat multiplayer, ett segdraget singleplayerläge, ett ofattbart opedagogiskt och sladdrigt gränssnitt och mer eller mindre en majoritet av spelets innehåll låst bakom en betalningsvägg som du låser upp allt eftersom med spelvaluta. Valutan i spelet existerar i form av så kallade ”skulls” som man tjänar ihop genom att spela kampanjen eller efter varje match i multiplayer.

Dessvärre kostar innehåll i spelet ganska mycket skulls, och man startar i princip från noll, vilket innebär att man får hala sig igenom kampanjen eller få råbonk av rutinerade spelare i multiplayer under en längre period, vilket jag tycker känns drygt.

Innehållet i spelet som jag talar om är så kallade doctrines och Elites.



Elites är speciellt kraftfulla enheter för varje ras som man kan kalla in under varje match, och de är menade att förändra spelplanen markant genom sina speciella egenskaper och stridsförmåga. Varje ras startar med tre, men det finns sex, i vissa fall kraftfullare, Elites för respektive ras att låsa upp.

Doctrines är ”rasegenskaper” som påverkar enheters egenskaper och stridskapacitet. Exempelvis kan man göra så att Space Marines maskingevärsenheter inte behöver ta tid på sig att sätta upp sina maskingevär (tänk soldater under andra världskriget med MG42), eller att pansarvagnar blir starkare och starkare ju längre de är i aktiv strid.

Beroende på vilken spelstil man har så påverkar doctrines och Elites ens förmåga markant, och i vissa fall går hela strategier ut på att man behöver vissa doctrines samt Elites. Problemet blir då att man måste grinda sig igenom match efter match, eller kampanjuppdrag efter kampanjuppdrag, för att få nog med skulls för att låsa upp dessa. I ett spel som kostar 500 spänn. Jag tycker det är en orättvis praxis och ett ohälsosamt sätt att behandla sin spelarbas på.

Gränssnittet är en riktig kamp att ta sig igenom och jag har fortfarande inte riktigt koll på var det mesta är, såhär 20-25 timmar in i spelet, och det är för att det inte är initiutivt och minimalistiskt på fel sätt. Att försöka organisera sina trupper i strid så att de alla rör sig tillsammans eller att välja Elites och doctrines är onödigt svårt.

Matchmaking i multiplayer försvåras på grund av gränssnittet då jag inte har någon aning om hur länge jag sökt och hur länge till jag ungefär behöver söka, hur många som är online och sökande, och/eller vilken nivå folk är på. Jag skulle kunna spela med eller mot en framtida proffsspelare inom DoW 3 utan att veta om det, då DoW 3 ännu inte har någon form av rankedsystem eller leaderboard.



Slutsats: Jag är extremt hård mot Dawn of War 3 på grund av två saker. Ett, jag älskar spelserien. Jag tycker Dawn of War 3 i grunden är ett grymt RTS-spel med mycket potential, och jag ser fram emot att få se det växa allt eftersom. Men det innebär också att jag håller det till en viss standard, då jag känner att jag kan förvänta mig saker från Relic Entertainment, som annars gör fantastiska RTS.

Min andra anledning är för att jag känner att Dawn of War 3 har tvingats in i samma fälla som många andra kända speltitlar har gjort, som exempelvis Diablo 3. En tungviktare till titel som rushas fram till deadline, med många barnsjukdomar, balansproblem och en uppenbar DLC-plan i stil med hur Star Wars Battlefront har gått till väga, vilket får grundspelet att se tamt och innehållsfattigt ut. Exempelvis hintar man redan nu om Necrons samt Chaos och Imperial Guard finns med i spelet redan, bara att de inte kan användas.

Jag har haft kul med Dawn of War 3, men mitt ärliga tips till intresserade är att vänta tills en prissänkning eller en expansion eller två har kommit ut för att få en bättre upplevelse av spelet. Just nu är det så pass skralt att jag inte riktigt kan motivera fullpriset.