Injustice 2

• Genre: Fighting
• Släppdatum: 19 maj 2017                             
• Utvecklare: NetherRealm Studios
• Utgivare: Warner Bros
• Plattform: PS4/XB1

Efter en mycket lyckad tolkning av DC-universumet med Injustice: Gods Among Us från Netherrealm så var det egentligen bara en tidsfråga tills uppföljaren skulle komma. Förväntningarna har varit höga och inför Injustice 2 fick skaparna av Mortal Kombat fria tyglar att i princip göra vad de ville med fortsättningen på deras egentligen experimentella fightingserie. Jag vill säga att de har lyckats även denna gången, till och med överträffat sin föregångare. Injustice 2 är en titel man skulle kunna rekommendera även för de som är ickefrälsta av fightinggenren.

Injustice 2 följer vad som hände efter att Batman och gänget detroniserat den vansinniga och dystopiska versionen av Superman, en gudalik tyrann som kuvat och störtat hela världen in i rent kaos med sin fascistvärldsstat, the Regime. Fem år har gått och allt verkar gå tillbaka till det normala – men återuppbyggnaden rämnar då ett nytt superhot, kanske till och med värre än Superman, anfaller jorden – Brainiac.

Berättelseläget spelas upp i form av excellenta mellansekvenser, med välgjorda intriger och konfrontationer, bra röstskådespeleri och genom att man träder in i rollen som olika superhjältar som slåss för sin och Jordens överlevnad mot Brainiac och hans underhuggare, the Society. För fans av DCs universum återser man många gamla ansikten från föregångaren och får bekanta sig med andra välkända figurer som inte fick vara med i det första spelet.

Berättelseläget bjuder på drygt 70 matcher där man ömsom spelar som en specifik karaktär som är involverad i konflikten, ömsom två som man får välja mellan. Det tar ungefär sju timmar att klara av allt om du är OK på fightingspel och spelar på normal.



Vad som utmärker berättelseläget är inte fightingen dock – det är det cinematiska produktionsvärdet i hur man får det hela presenterat. Vi snackar om makalösa mellansekvenser, som är in-game, som nästan når Uncharted-nivåer av grafisk fulländning. Ansiktsanimationerna är bland det bästa som har gjorts i ett spel och det är rätt imponerande med tanke på att genren tidigare inte haft något i närheten av detta. Manuset är som sagt välskrivet samt att flödet och tempot i hur man kastas in i nästa fight som för berättelsen vidare är riktigt bra. Man ”behöver” aldrig slåss mer än 2-3 gånger med varje karaktär innan man byter så variationen blir aldrig lidande.

Det enda jag kan gräma mig över är att Injustice 2 givetvis låter fanboys av Batman powertrippa och att Netherrealm verkar ha trappat ned på våldet en aning? Ratingen är Teen vilket märks, speciellt då presentationen av hur svårt folk skadas via X-ray-bilder är stämningsfullt och passar Mortal Kombat-skaparnas artistiska ton. Även ljudet är lite udda, med konstiga musikval i scener där det verkligen inte passar.

Netherrealm Studios satte ribban redan när de med Mortal Kombat-rebooten skapade ett välgjort, utfläskat berättelseläge som kändes som en interaktiv film – Injustice 2 sätter standarden, på riktigt, för alla andra fightingspel. Jämför denna mastodontsatsningen och tillika succéartade presentationen av spelet, fightingen och Injustice-universumet med Street Fighter-serien som vid release inte ens hade något fullgott single player-läge. Injustice 2 får helt enkelt alla andra fightingspel att skämmas just nu.

Sett till gameplay är inte mycket nytt, men det behövs inte när det redan är ett bra fightingssystem som man greppar snabbt men ändå finner rum för att ständigt utvecklas. Alla karaktärer känns unika och asymmetriska och det är relativt enkelt att hitta en favorit. Kvar är alltså miljöspecifika hjälpmedel som bilar, hängande lampor och dylikt, nivåövergångar, supermätare, superattacker, och mycket mer. Det inkluderar det förvirrande Clash-systemet, där man i en duell med sin motståndare ”satsar” x antal delar av sin supermätare för att göra skada eller få tillbaka liv, som i mina ögon stör flödet i matchen och många gånger bara känns orättvist.



Jag gillar de subtila, snygga hänvisningarna i UI:n som visar när man kan greppa saker respektive när man kan göra nivåövergångar, så att man slipper lära sig det utantill. Även i Injustice 2 finns det gott om coola superattacker som dock varierar i kvalité jämfört med sin föregångare, där alla mer eller mindre var brutala och riktiga spektakel att skåda.

Vad som kan vara problematiskt (eller positivt?) för nybörjare inom fightinggenren är att zoningkaraktärer verkar styra metan i onlinematcher just nu. Karaktärer som exempelvis Deadshot eller Harley Quinn kan kontrollera matcher från avstånd eftersom de har attacker som tillåter dem att skjuta från långt avstånd, med lite mellanrum, vilket gör det svårt för en att komma nära och göra skada. Lösningen på zoningkaraktärer är i så fall att man väljer någon som Cheetah som kan röra sig över stora ytor snabbt, eller att man helt enkelt lär sig hur zoningkaraktärer fungerar och i vilka ögonblick man bör röra sig och korta ner avståndet mellan en själv och sin motståndare.

Nytt för denna gången är det RPG-element som implementerats, kallat kort och gott the Gear System, där man kan levla upp karaktärer och även ge dem utrustning, som gör dem starkare inom olika områden och skänker dem kosmetiska ändringar. Detta är ett val som har varit på tapeten för Ed Boon och hans ursprungliga Mortal Kombat-kompisar redan när de var Midway och skapade spel för SNES. Boon ville haka på den ganska nya RPG-genren som innefattar bland annat Destiny och The Division.

Klart är att Gear System förlänger livslängden och grindingelementet i spelet. Det finns nämligen mycket att göra tack vare att det finns loot. Varje karaktär i spelet har fyra basegenskaper (HP, strength, defense, ability) som kan förbättras antingen genom att man går upp i erfarenhet, eller att man hittar loot (som man får antingen genom att slåss online, i storyläget, i Multiverse eller via lootboxes som kallas Mother Boxes) som förbättrar en eller flera av dessa egenskaper.



Det finns till och med gear sets som tillsammans både ändrar karaktärens utseende och egenskaper. Man kan även hitta abilities som förbättrar eller låser upp nya kombinationer som går att använda i gameplay, och skins som mest ändrar färgkombinationerna på karaktärernas kläder. Det galna är att det finns ungefär 1000 unika prylar, för varje karaktär. Det innebär att man kan grinda på rätt bra innan man ens nått hälften av alla möjliga gear i spelet.

Gearsystemet kan göra det orättvist i onlinesammanhang, men lyckligtvis går det att stänga av så att man behåller de kosmetiska ändringarna men tar bort alla möjliga fördelar som man kan ha av sitt gear, vilket gör det mindre till en pay to win-liknande grej och mer av en rolig samlingsgrej för den som vill fokusera på ren fighting och inte RPG-elementet av spelet.

Utöver storyläge och online finns Multiverse, som är ett läge där man får dagliga, vecko-, tim-, eller till och med månadsvisa utmaningar mot AI av varierande svårighetsgrad. Multiverse är en finurlig lösning som gör att livslängden utökas än mer då det finns saker att göra mer eller mindre varje dag, då man slåss mot flera karaktärer av olika svårighetsgrad med olika förutsättningar (random hp drops, annorlunda tyngdkraft, etc.) i utbyte mot belöningar såsom credits, XP och lootboxes.



Det negativa med Multiverse har jag funnit är att spelet kräver att man spelar igenom rätt många fighter på samma gång. Multiversenivåerna kännetecknas av att man slåss mot x antal AI innan man ”klarar av” världen man befinner sig på (premissen är att man besöker alternativa versioner av jorden), men det kan lätt bli lite småjobbigt när man mer eller mindre tvingas bränna igenom 8-10+ fighter per värld.

Det finns också ett slags management-läge där man kan låta karaktärer man levlat och utrustat slåss mot andras karaktärer. Man kan ställa in sina AI-karaktärers beteenden (slåss mycket i luften, kontra mycket, spela offensivt etc.), vilket är en kul idé som inte riktigt håller måttet fullt ut. Jag har blivit lagom irriterad när min Batman på level 10 förlorar rätt ofta mot mesiga motståndarkaraktärer på level 1 av ingen speciell anledning egentligen, fastän Batman på pappret är mycket bättre på allt.





Slutsats: Injustice 2 är en klar förbättring av dess föregångare och ännu ett kvitto på att Netherrealm Studios kan sina grejer. Med ett storyläge som sätter en ny standard på hur singleplayerlägen i fightingspel ska göras, ett fightingssystem som är lätt att ta till sig men svårt att bemästra, ett omspelsvärde som är högt på grund av ett oändligt Multiverse och loot, och ett lootsystem som tillåter anpassning av ens favoritkaraktärer och kittlar ”bara en lootbox till”-nerven i spelare, så har Injustice 2 åtminstone något för alla, även de som vanligtvis inte är fightingfans.

Jag skulle rekommendera att folk som vanligtvis inte är nyfikna på fightingspel bör spela Injustice 2 – så pass bra är det. Det är en exemplarisk ingång i en genre som annars är ganska barskrapad och esoterisk för alla utom de riktigt inbitna fansen.