Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Ori and the Will of the Wisps

Skriven av: Zoiler  |  Datum: 2020-03-13




  • Genre: Metroidvania
  • Släppdatum: 11 mars 2020                   
  • Utvecklare: Moon Studios
  • Utgivare: Xbox Game Studios
  • Plattform: PC/XB1


D
en 11 mars när Ori and the Will of the Whisps släpptes hade det gått på dagen fem år sedan föregångaren Ori and the Blind Forest såg dagens ljus och lyfte fram Moon Studios som en utvecklare att ha ögonen på. Fem välspenderade år kan jag säga, efter att ha spelat klart deras senaste äventyr som tar vid där det första slutade. Ori lever med sin lilla udda familj i skogen Nibel och försöker hjälpa fågelungen Ku att lära sig flyga. Till slut lyckas de och Ku och Ori svävar iväg till skogen Niwen, men det dröjer inte länge innan olyckan slår till i form av en storm som separerar de båda. Nu måste man som Ori försöka hitta Ku igen och följaktligen rädda även denna värld från ondskan som greppat tag om den.

I mångt och mycket är Will of the Whisps såklart likt sin föregångare. Man börjar avskalad och kraftlös men låser i sann metroidvaniastil upp nya förmågor och krafter som gör en mer och mer rörlig allteftersom. Men det finns förändringar och allt är så mycket bättre och större, fastän ettan inte var dålig på något sätt. Teamet har växt från 20 till 80 personer för att klara detta.



Det första jag måste prata om är presentationen - grafiken och musiken. Direkt när man startar spelet och ser menybakgrunden med en omgjord version av huvudtemat i ettan så förstår man att kvaliteten kommer vara hög. Men så hög som den var rakt igenom hade jag inte riktigt väntat mig. Grafiken är så sinnessjuk att jag för ett tag trodde att Phil Spencer själv hade bytt ut min Xbox One X mot en Xbox Series X och att jag spelade på nästa generations hårdvara. Man bara sitter och gapar ibland över de fantastiska scenerna som spelar upp sig på skärmen, inte bara grafiskt utan också designmässigt.

Inte nog med att det ser snyggt ut, det är dessutom bra animerat. Att ta en fackla och se hur allt, inklusive förgrunden närmast TV:n, påverkas av ljuset är imponerande. Allt är så väldigt välanimerat, slår man i närheten av en lampa så börjar den svaja, slår man nära buskar så fladdrar de, hoppar man i vattnet så skvalpar vågorna på ytan. Man känner helt enkelt att Ori tillhör världen och samverkar med den.



Musiken (Gareth Coker komponerar båda Ori-spelen) var bra i Blind Forest och är ännu bättre nu, högre kvalitet och mer speltid. All musik passar scenerna som handen i handsken och det är svårt att inte påverkas. Ett bra headset eller ljudsystem rekommenderas för detta är en musikalisk upplevelse som få spel gett mig.

Spelmässigt är den största förändringen ett klart förbättrat stridssystem, det är bland det bästa som finns i 2D-väg. Man har inte längre eldbollen Sein utan ett ”svärd” som standard, och sedan kan man i takt med att man låser upp fler förmågor använda en handfull olika vapen som hammare, spjut, eldklot och så vidare och kombinera dessa. Tillsammans med de akrobatiska egenskaper man låser upp blir striderna häftiga moment och inte bara utfyllnad, känns som jag spelar Smash Bros ibland. Rätt taktik och kombinationer krävs dessutom mot de riktigt maffiga bossarna, jag önskar det fanns ännu fler för de är så välgjorda och roliga att slåss mot. Slutbossen är e-p-i-s-k.



Hard som jag körde på är dock just svårt, särskilt om man inte uppgraderar sig allt för mycket och sedan stöter på den svåraste bossen efter att spelet har öppnat upp sig... helt plötsligt kändes det som att jag spelade Dark Souls med startklassen Deprived och en trasig kniv som vapen så lite som livmätaren påverkades av mina slag. Men med rätt taktik och ett antal upprepningar så löste det sig, tur det eftersom man inte verkar kunna ändra svårighetsgrad när man väl börjat. Därefter blev det enklare eftersom jag utforskade kartan och fick fler uppgraderingar, men normal är att rekommendera, kanske easy om man vet att man har svårt för plattformers.

När jag spelade kände jag att utvecklarna nog har kikat ganska mycket på Hollow Knight som jag spelade förra året. De säger själva att så inte är fallet (snarare kommer inspirationen från Metroid och Symphony of the Night) så då är det bara ett sammanträffande, men det är mycket som påminner om det. Kartritaren som man hittar i områdena, förmågorna man hittar och bara har plats för ett visst antal, vapnet påminner lite om spiken från Hollow Knight, världen är fylld med invånare likt Hollow Knight. Mest kände jag det när jag var nere i Oris egna ”Deepnest”, ett becksvart område fyllt med äckliga insektsljud och passande domedagsmusik.



Men till skillnad från Hollow Knight så är Ori mer upplyftande och förlåtande. Man förlorar inget när man dör, man börjar bara om väldigt nära där man dog. Man kan snabbresa mellan sparställena varifrån som helst på kartan. Kartritaren är inte gömd särskilt långt in i de olika områdena så man har snabbt tillgång till kartan, och samlingsföremål syns på kartan bara man kommer nära dem. Stämningen är dessutom överlag mer glädjefull, Luma Pools är verkligen ett paradis i spelväg. Jag gillar dessutom de små lemurerna, eller träskuttrarna som designern kallar dem, som befolkar världen och kommenterar Oris framfart då och då.

En annan nyhet är jaktsekvenser, time trials. Här och var finns dessa utmaningar där man ska ta sig från punkt A till B och slå utvecklarnas spöke. Därefter kan man tävla mot andra spelares spöken om man vill. Det finns även stridsprövningar, minns dock inte om de fanns i ettan, men rekommenderas att göra för att kunna använda fler förmågor samtidigt.



Plattformssekvenserna är fenomenala, Ori känns underbar att kontrollera precis som i ettan. Flyktsekvenserna är ruskigt storslagna, men även rätt frustrerande på hard då man har mycket mindre tid, särskilt den sista. Samtidigt ska det ju kännas pressande och stressande och det gör det verkligen, de är dessutom en grafisk fest för ögonen och en symfoni för öronen.

Är det något man kan klaga på så är det tekniska problem. Flera har drabbats av diverse buggar/prestandaproblem. Jag själv har egentligen bara behövt starta om en gång för att spelet började hacka, samt fått spela om en längre sekvens för att spelet inte sparade där jag var senast. Kartan kan vara lite bråkig att ta upp, dvs det tar lite längre tid än vad jag skulle vilja och kan sega ner det ibland, den är lite buggig. En del achievments som inte låsts upp än också. Men min upplevelse var överlag rätt felfri så jag kan själv inte klaga allt för mycket på det. Moon Studios jobbar med fixar så det löser sig säkerligen.




Slutsats
: Fem års väntan var värt det, Ori and the Will of the Whisps är enligt mig ett av de bästa metroidvanias som någonsin gjorts och jag kan inte ge det något annat än full pott. Bland den snyggaste grafiken/designen idag, magiskt bra musik, ett jättebra stridssystem, och en rörande berättelse. Jag hade lätt kunnat spela mer än de runt 15 timmar det tog mig att göra 99 % på Hard. Gillar man plattformsspel är detta helt givet, men jag skulle rekommendera alla att testa det eftersom det både finns på Game Pass OCH bara kostar hälften av ett fullprisspel.



 Medelbetyg:
Allmän produktfakta

Allmänt

Genre Äventyr Plattform Metroidvania Action
Format Download Fysisk utgåva
Plattform Xbox Series X Xbox One Xbox Series S
Rek. åldersgräns 7 år
Serie

Funktioner

Funktioner

Spellägen

Lokal multiplayer Nej
Online multiplayer Nej

Övrigt

Keyword
Lanseringsår 2019
Utgivare Microsoft Studios
Utvecklare Moon Studios
Trendande produkter
Prisjakt © 2000 - 2024 Prisjakt   Cookiepolicy.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.  Hantera cookie-inställningar.