Scarlet Nexus

• Genre: Action-RPG
• Släppdatum: 25 juni 2021                                           
• Utvecklare: Bandai Namco Studios
• Utgivare: Bandai Namco Entertainment
• Plattform: PC / Xbox Series X|S / PS5 / Xbox One / PS4

Bandai Namco är för många synonymt med animespel som Idolmaster, One Piece och Naruto och deras senaste är Scarlet Nexus, ett JRPG med actionbetonade strider i realtid. När man startar spelet får man välja mellan att spela som kille (Yuito) eller tjej (Kasane) och det är ett val som påverkar hela spelgenomgången då storyn skiljer sig avsevärt beroende på ur vems perspektiv man ser den. Därtill slåss de lite annorlunda, Yuito är bättre i närstrid med sitt svärd medan Kasane har starkare psykiska förmågor.

Jag valde Yuito och har därför mest sett ur hans perspektiv. Spelet tar 25-30 timmar att ta sig igenom, men orkar man med en andra genomspelning med karaktären man inte valde så går den snabbare (75 % av huvudstoryns mellansekvenser är likadana och striderna mycket enklare då man behåller sin level). Man kan även titta på animeserien som just har börjat för en mer komprimerad berättelseform.



Premissen är följande: långt in i framtiden hittar man ett hormon i människohjärnan som ger nästan alla människor övermänskliga krafter. Problemet är att hjärnslurpande monster kallade Others (ett Lost-avsnitt för mycket för den som kom på det namnet) då kom ner från himlen i jakten på namnam. De människor med starkast krafter och mest potential scoutades därför till elitstyrkan OSF för att försvara mänskligheten mot hotet. Blir man scoutad är man som en superstjärna, men det finns de som går med utan att ha blivit scoutade, vilket är precis vad Yuito gjorde. Han har ända sedan han som liten blev räddad av en OSF-medlem velat återbetala tjänsten genom att rädda andra.

Storyn är inte helt lätt att hänga med i då tempot är så oregelbundet. Först är det lugnt, sen dumpas mängder av information på kort tid, sen händer ingenting, sen kommer nästa infodump, osv. Jag tycker huvudstoryn var rätt intressant, men karaktärerna är mest återkommande troper man sett så ofta förr. Den blyga tjejen med blått hår, barndomsvännen, modersfiguren, kompisen med tjejer på hjärnan, osv. Yuito själv är den typiska protagonisten som inte förstår sig på tjejernas närmanden. ”D-det var inte den enda anledningen till att jag följde med dig”. ”Nähä, vad fan annars?” ”Nej, det var inget! Nandemonai!” ”Hmmm… hon hade uppenbarligen en anledning till, jag undrar vad det kan ha varit?”



Spelets största brist är tempot. Efter att man varit ute och slaktat monster, vilket i sig ofta avbryts av story i form av statiska och rörliga mellansekvenser, kommer en ”viloperiod” före nästa bana där man kan snacka med sina partymedlemmar i ren Persona-stil för att lära känna dem bättre och därigenom få lite fördelar i striderna (man kan förstås även ge dem presenter). Det innebär tonvis av dialog att gå igenom som inte är lika interaktivt som i Persona-spelen. Jag skulle säga att man ”spelar” aktivt 25-30 % av spelet, resten är dialoger och mellansekvenser, så det är rätt tungkört och även om karaktärerna är mysiga på sitt sätt är de inte tillräckligt intressanta för att dra ett så tungt lass. Dessutom försöker vissa karaktärer ena stunden ta livet av dig, för att sedan ”lägga det åt sidan” och ta en fika vilket känns helt overkligt.

Striderna är både bra och dåliga. Det känns bra att använda partymedlemmarnas krafter såsom eld och teleportering för att besegra fiender som är svaga mot just det, och det ser häftigt ut när man slänger en bil på ett monster eller sätter långa combos, men det kändes som att jag inte gjorde det rätt eftersom spelet går ut på att förstöra fiendernas yttre skal för att kunna aktivera psykiska specialattacker som gör massiv skada, men när jag väl hade förstört skalet var deras livmätare ändå nästan nere i botten. Det ledde till långa, utdragna fighter mot bossar där jag bara kände att jag malde på och malde på med myggbett tills de dog av tusen nålar. Utöver det är fiendevariationen inte den bästa och lock-on-systemet riktigt dåligt så det stängde jag av (men ändå låste den fast på fiender). Lägg till en taskig kamera i trånga utrymmen, inga iframes när man dodgear, ingen möjlighet att avbryta attacker, och att svärdet inte alltid träffar som det borde så känns stridssystemet opålitligt, även om man kan fixa en del av detta genom att uppgradera sina skills.



Snyggt spel grafiskt dock, väldigt stajlat och estetiskt. Detaljerade modeller för att vara ett JRPG, men för det mesta lite trista miljöer. Jag blev helt till mig när det plötsligt kom ett vinterlandskap efter alla melankoliska stadsmiljöer, industribyggen och kloaker. Jag spelar spel för att utforska världar som inte är möjliga i verkligheten, men många av miljöerna här kändes inte spännande, även om de var cyberpunkigt framtida.




Slutsats: Ett stilistiskt snyggt spel med några intressanta idéer, men stridssystemet har sina brister, tempot i storyn är ojämnt och det är extremt mycket dialog och statiska mellansekvenser. Helt okej spel, men det kunde ha varit bättre.