Kill Bill Vol.1 (Japan)

Jag har alltid gillat Quentin Tarantino. Till och med innan Tarantino var ett namn som fanns i var mans hem, innan uppskattandet blev obligatoriskt i filmkretsar efter succén med Pulp Fiction. Vem minns t.ex. inte att man överallt hörde folk dra citat som ”royal with cheese”. Han måste ha blivit trött på det, succén blev för stor. Han ville visa att han kunde mer, att namnet Tarantino inte enbart bara skulle förknippas med rapp dialog utan att han även behärskade konsten att skapa de övriga beståndsdelarna som utgör film av god kvalité. Detta skulle demonstreras genom Jackie Brown. Tyvärr blev effekten den motsatta. Folk upprördes över att han inte hade skrivit manuset själv, över avsaknaden av repliker á la royale with cheese. Sist men inte minst; vem var denna Pam Grier egentligen? Man förstod inte. Personligen tycker jag att Jackie Brown är en klart underskattad film men det är en diskussion som hör hemma i en annan recension. Resultatet blev dock att Tarantino tog illa upp över att hans försök till seriöst drama hade mottagits med jämförelsevis svala reaktioner till skillnad mot t.ex. Pulp Fiction. Kanske var här som fröet såddes till hans nästa film. För det är ingen slump att huvudtemat i Kill Bill är hämnd. Vill publiken ha yta och pop-kultur i färgglad förpackning ackompanjerat med minnesvärd jingel skall de få det till den milda grad att ögonen blöder. Det märks hur Tarantino har tänkt när han satte sig ner och skrev The Brides hämndhistoria. Dags att recensera DVD-utgåvan av Tarantinos senaste film; Kill Bill Vol. I.


Som brukligt för R2Japan är menyn på DVD:n på japanska vilket gör manövreringen lite mer spännande

Utan att överdriva har det uppstått många frågor i samband med denna films ankomst på DVD och detta utav en rad anledningar. Först och främst har vi de svart/vita scenerna. Är det en form av censur som stjälper filmen eller kanske något som på ett konstnärligt sätt höjer den? Svaret på denna fråga gör att vi omedelbart ställer oss nästa fråga d.v.s. vilken utgåva skall man skaffa för att få filmen oklippt och i färg? Låt oss fastslå med en gång innan vi fortsätter: det är endast den japanska utgåvan som är ocensurerad och helt i färg, alla andra utgåvor är identiska vad gäller de svart/vita scenerna. Denna recension handlar därför mest om den japanska utgåvan men jämförelser med utgåvor från andra delar av världen görs. Dessutom gör jag en närmare granskning av den japanska limiterade boxen av Kill Bill Volume I. Luta er nu tillbaka och läs om hyllning till film, svärdkonst och en brud klädd i gult men med rött i sinnet.

Kill Bill Volume I berättar historien om den kvinnliga yrkesmördaren Black Mamba, spelad av Uma Thurman som för övrigt är Tarantinos favoritskådespeleska alla kategorier. Hon ingår i en högst effektiv och dödlig grupp vid namn The Deadly Viper Assasination Squad. Black Mamba, vars riktiga namn vi aldrig lär känna i filmen, bestämmer sig dock för att det är dags att dra sig tillbaka, byta karriär och bilda familj. Detta beslut mottages dock inte positivt av gruppens ledare Bill, spelad av David "Kung Fu - Legenden" Carradine, som beordrar övriga medlemmar i The Deadly Viper Assasination Squad att likvidera den numera gravida Black Mamba och det på hennes eget bröllop. Sagt och gjort, varenda människa närvarande i kyrkan denna ödesdigra dag slaktas skoningslöst. Men mördarna begår ett fatalt misstag. Bruden, eller The Bride som polisen kallar den oidentifierade brudklädda Black Mamba, visar sig vara en svårdödad kvinna. Trots en kula i huvudet från Bills egen revolver överlever hon även om hon hamnar i koma. Men så, efter 4 års tid, vaknar The Bride ur sin Törnrosa-sömn och nu finns det bara en sak i siktet. Hämnd!


Ahh inget slår frihetskänslan av att åka hoj. Notera det gula MC-stället The Bride bär vilket är en hyllning till Bruce Lee i filmen

Game Of Death

Kill Bill var från början tänkt att visas som en enda lång film. Det bestämdes dock att den skulle styckas upp i två delar. Förklaringen var att publiken inte skulle orka med att sitta igenom en drygt 4 timmar film. Denna förklaring förkastar jag direkt, här handlar det om pengar och mer pengar. Först släpper man volym I, bygger upp en stor förväntning och sedan släpps volym II. Mjölkningstrenden har eskalerat kraftigt den senaste tiden i Hollywood och detta är ytterligare ett bevis på detta. Denna styckning leder till ett minst sagt cliff hanger-slut på volym I likt Sagan Om Ringen. Men det hindrar inte att detta är en bra film. För det är ett styck makalös filmunderhållning Tarantino bjuder oss på.


Quentin Tarantino kan sin filmhistoria och hans kärleksaffär till detta medium är starkare än jag tror många förstår. Detta syns klart och tydligt i Kill Bill Volume I. Vad Tarantino har gjort är att han byggt en grund baserad på genren spaghetti-western och sedan målat på med färger från Kung Fu-, anime-, 70-tals-, yakuza-, Bruce Lee-, Sonny Chiba- och samurajfilmer. Resultatet blir en blandning av stilar och genrer som tillsammans med Tarantinos känsla för det visuella och kameraarbete resulterar i en hyllningskavalkad till de filmer som har påverkat honom genom historien. Man behöver inte ha sett filmer från alla dessa genrer eller skådespelare för att kunna uppskatta Kill Bill men man får ut så mycket mer om man kan sina referenser. Allt ifrån The Brides gula dräkt, vilken är en hyllning till Bruce Lee i filmen Game Of Death, och anime-sekvensen som gjordes av I.G Productions som skapade den kända filmen Ghost In The Shell, till filmen Zatoichi av den mästerlige regissören Shintaro Katsu.


Animerade sekvenser i spelfilm hade vi sett tidigare men Tarantino gick ett steg längre i Kill Bill med sin hyllning till anime, japansk tecknad film
Denna blandning av stilar och visuellt ögongodis har lett till att många har klagat på att Kill Bill inte är mer än yta, d.v.s. snyggt att titta på men med avsaknad av substans. Visst är det en av de absolut snyggaste filmerna jag någonsin har sett men jag anser efter flera tittningar att det finns ett djup att finna i Kill Bill. Trots en öppningsscen med mycket action och en del humor finns det en underliggande, tryckande stämning av drama. Dialogen i köksscenen visar upp samma kvalité och timing som vi finner i Pulp Fiction och Reservoir Dogs. Tonen håller i sig fram tills The Bride vaknar upp ur koman varpå filmen gör ett totalt lappkast i sin utformning och transformeras till en film som är en high-techversion av en kung-fu-rulle från 1973 med coola repliker, yta och sanslöst übervåld.


Tillbaka till debatten om de svart/vita sekvensernas vara eller icke vara som jag nämnde tidigare. Det finns en lång scen som utspelar sig i House Of Blue Leaves. Om western-filmen har saloonerna som plats för uppgörelsescener så har Kill Bill Volume I House Of Blue Leaves, ett tehus/bar modell större i utkanten av Tokyo. Hit beger sig The Bride för att eliminera en av medlemmarna ur The Assasination Squad: O-Ren Ishii, spelad av Lucy Lui. Men O-Ren visar sig ha ett stort uppbåd av svärdbärande undersåtar som The Bride måste skära och hacka sig igenom för att nå sin nemesis. Denna sekvens är mycket våldsam och med mycket blodiga scener. Det sades innan releasen att filmen aldrig skulle klara sig förbi censuren och att man därför valde att göra hela den sekvensen svart/vit för att på så sätt förmildra och tona ner våldet. Den andra versionen av historien säger att detta är ytterligare en av Tarantinos hyllningar till 70-talets Kung Fu-filmer där det förekom just scener i svart/vitt i filmer annars i färg. Detta ledde, i vilket fall som helst, till att filmen släpptes helt ocensurerad och i färg i Japan medan resten av världen får den klippt och med den svart/vita sekvensen. Förklaringen sades vara att den japanska filmpubliken tålde mer blod än vi i västvärlden.


Det är bara att inse; filmen är bättre helt i färg. Att medlemmarna
i The Crazy 88, O-Rens livvaktsstyrka, bär svarta masker är en hyllning till filmen

The Green Hornet

Jag har sett bägge versionerna av filmen och om det är i censursyfte man valde att ta bort färgen var det enligt mig en högst onödig handling. Ty det våld som visas upp är av en sådan extrem natur att den går inte att ta seriöst, snarare gränser det till att vara parodisk. Alla som har sett Monthy Pytons The Quest For The Holy Grail, där The Black Night blir av med den ena kroppsdelen efter den andra, förstår vad jag menar. Visst, det sprutas bassängmängder med blod. Både huvuden och armar flyger dessutom genom luften när The Bride går loss med sitt svärd men Tarantino har gjort det med glimten i ögat. I den japanska versionen förekommer det som tidigare nämnt annars bortklippta alternativt längre scener. Anime-sekvensen är t.ex. längre, sekvensen i House Of Blue Leaves är inte bara i färg utan även längre och innehållande mer detaljerat våld. De nya scenerna innehåller inte enbart våld utan även bland annat ett komiskt inslag med en kortare introduktion av personer som annars dyker upp först senare.


Den här utgåvan av filmen innehåller både förlängda och helt nya scener. Vissa personer lär vi t.ex. känna snabbare i den japanska utgåvan

Efter visning av filmen på både projektor och widescreen-TV kan jag konstatera att bildkvalitén håller mycket hög nivå. Så långt som att tala om referensmaterial vill jag dock inte gå. Bilden är snarare av den höga kvalité man förväntar sig att en modern DVD-produktion skall vara. Något man genast märker är att Tarantino medvetet har valt att förstärka vissa färger. Rött, orange och gult sticker verkligen ut mer än övriga färger i den annars krispiga och detaljrika bilden. Skärpan är verkligen en fullpoängare i denna utgåva, minsta lilla detalj är knivskarp. På den här punkten skiljer sig alltså utgåvorna åt. Anledningen är att man har använt sig av olika mycket noise reduction (brusreducering) under masteringen av de olika utgåvorna. Förklaringen till skillnaderna inses då det framgår att det är olika bolag som skött masteringen. Universal står för den japanska versionen av Kill Bill Vol. 1 medan Miramax sköter de övriga utgåvorna. Olika mycket noise reduction har alltså gjort den japanska utgåvan till den skarpaste på gott och ont. Vissa tycker att bilden blivit för stel. Själv delar jag inte den uppfattningen utan föredrar alltså den japanska bilden.

Bilden är näst intill perfekt, åtminstone på min Pixel Plus-TV, även om ett tränat öga upptäcker enstaka fall av "skräp" i bilden. Svärtan är ordentligt svart utan att för den sakens skull mörklägga nödvändiga detaljer.

Här måste jag säga att jag blev lite förvånad efter att ha läst andra recensioner på nätet där ljudet får strålande omdömen och maxbetyg. I Kill Bill Volume I får vi med både Dolby Digital och DTS 5.1, något som man är tacksam för. Bägge spåren är mixade på ett bra sätt men som många gånger tidigare drar DTS det längsta strået, här finns det mer dynamik och livlighet. Dialogen är mycket klar och tydlig och basen ligger mycket behagligt som en slöja över ljudbilden i bakgrunden och ger en jämn leverans av basgång. Detta är ingen film för att skaka om vardagsrumsmöblerna utan ett väldigt rent ljudspår med precision och exakthet i fokus. Men det jag reagerade negativt på var den i princip totala avsaknaden av surround-kanalerna. Det var ytterst få tillfällen jag märkte av ljud bakom mig och det borde finnas gott om scener för de högtalarna att få jobba mer än de gör nu. Detta resulterar i att vi får ett ganska framtungt ljud vilket gör att betyget inte kan bli en fullpoängare. Hade det varit mer jämnt fördelat över de olika kanalerna hade betyget blivit klart högre.

Först de goda nyheterna; vi får mer extramaterial på den japanska utgåvan än de andra. De dåliga nyheterna är att såvida man inte behärskar det japanska språket så spelar detta mindre roll då det ej finns engelsk text att tillgå. Men allt är inte kört för det. Det finns fortfarande en hel del godsaker att hämta ur denna utgåva.

Som anime-fantast blev jag mycket förtjust när jag finner att det ingår en cirka 20 minuter lång dokumentär om teamet från I.G. Productions som skapade den tecknade sekvensen i Kill Bill. Naturligtvis är detta inte textat så tyvärr förstod jag ej fullt vad som diskuterades. Dock varvas samtalen med bilder och scener varför jag fann att jag ändå fick ut en del ur denna del av extramaterialet. Vidare får man med karaktärsinformation med bilder om The Bride, O-Ren Ishii och de andra medverkande i filmen. Informationen levereras i form av stillbilder som man kan scrolla fram och tillbaka emellan. En annan rätt kul bonus är att japanerna har valt att lägga in en meny för att snabbt komma fram till de olika mötena med The Brides motståndare, en sorts kapitelindelning i light-version för actionscenerna. Annars ligger en stor del av extramaterialets fokus på den anime-sekvens som finns i filmen. Man får i denna utgåvan med en jämförelse på 7 minuter mellan story boards och den färdiga sekvensen så att man kan jämföra och se vad som skiljer scenerna åt och hur mycket arbete som läggs ner på att teckna story boards.


En bild ur extramaterialets jämförelse mellan story boards och den färdiga filmen
En behind the camera-dokumentär finns med som även denna klockar in på strax 7 minuter. Denna kan man som västerlänning få ut allt av då vi får följa med till inspelningsplatsen av The House Of Blue Leaves. Det är kul att se Tarantino på plats; munnen går non-stop, han gestikulerar vilt och har en energi som är svårslagen. Tre olika trailers ingår: The Bootleg trailer, Theatrical trailer samt en trailer för Kill Bill Volume II. Till sist finner vi ett stillbildsgalleri och ett galleri med konceptuella sketcher och bilder.


För denna recension hade jag det stora nöjet att få ta del av den box som släpptes i Japan i samband med releasen av Kill Bill Volume I. Boxen är limiterad till 30,000 exemplar (den är dock inte numrerad) och har en av de fräckaste utformningar jag har sett. Boxen går i gult som man nog kan säga är den ”officiella” Kill Bill Volume I-färgen och materialet är mycket tjock tålig papp med en glansig finish.


Boxen har en otroligt snygg design och härlig finish. Här en bild på baksidan
Boxen har ett slip-cover i genomskinlig plast som lyftes av. Vad får man då i denna guldgula box? Man får naturligtvis den japanska, ocensurerade utgåvan av filmen i ett keep-case. I keep-caset finner vi ett 20-sidigt samlarhäfte med information om filmen och karaktärerna. Sedan får vi med en T-shirt, samma som The Bride bär när hon första gången besöker Japan. Vad som jag härnäst lade händerna på är en synnerligen kul liten figur, en Bearbrick med specialmotiv gjort för denna film. Vad är då en Bearbrick frågar ni er? Dessa små björnfigurer är hysteriskt populära i Japan och det samlas på dessa i var och vartannat hushåll. Vissa av dessa nallar har mycket stort samlarvärde och med tanke på att just denna variant av Bearbrick som ingår i boxen är limiterad kan jag tänka mig att den kan komma att bli riktigt poppis. Till sist får vi med ett miniatyrsvärd i skala 1/10 med tillhörande slida och ställ samt en mindre matta att ställa det på och en liten skylt med texten Kill Bill.


Det mäkta stora svärdet vilar stolt på sin ställning
Men i detta exemplar av boxen medföljde ytterligare en bonus i form av ett skyddsfodral för keep-caset i form av en väst i samma gula färg som The Brides overall. Mycket läcker skapelse måste jag erkänna.

Det har fällts en del kommentarer om denna boxens innehåll, att den ting som av många beskrivs som ”småsaker” och ”krims-krams”. Vad jag tror många av dessa individer glömmer av eller förnekar är att denna samlingsbox är uteslutande riktad till den japanska marknaden där man värdesätter helt annat innehåll och föremål än vi i västvärlden gör. För oss som är förtjusta i Japan och allt som hör detta land till, som t.ex. undertecknad , är denna box ett riktigt hett objekt att ha i hyllan.


Hela boxens innehåll plus bonusen i form av skyddsvästen till keep-caset

Är Kill Bill en film med endast yta och visuella sensationer utan substans? Nej jag tycker inte det. Det finns ett djup att finna i denna film som i Tarantinos tidigare verk. Den som förväntar sig en ny Pulp Fiction kommer att bli besviken. Här är det en yta som står för djupet paradoxalt nog. Trots att vi bara får se halva historien om The Bride och ett cliff-hanger-slut modell värre står denna film stadigt på egna ben. Har du minsta intresse för god filmunderhållning skall du plocka upp ett exemplar av denna film. Och är man dessutom intresserad av de genrer och filmer som Kill Bill refererar och hyllar är det rena glädjekavalkaden.

Då återstår frågan; Vilken utgåva skall man skaffa? Jag säger den japanska. Att se hela filmen i färg samt oklippt är som grädden på moset, pricken över i: et. Det lyfter den redan makalöst bra filmen ytterligare ett snäpp på skalan och gör känslan mer komplett. Denna utgåva kostar lite mer men är man intresserad av film och vill se hela bilden, både bokstavligt och bildligt, är det den japanska utgåvan av Kill Bill Volume I som gäller då alla andra utgåvor är censurerade och har den svart/vita-sekvensen. Det skall bli intressant att följa The Brides, och Tarantinos, fortsatta hämndaktioner i Kill Bill Volume II.