Resident Evil: Superbit

Jag erkänner: TV-spel är bland de roligare tingen i min tillvaro. Det är något oerhört befriande att totalt koppla bort den trista vardagen med interaktiv underhållning. Ett bra spel kan fängsla mig i timtal. Då min inlevelseförmåga tangerar det hos yngre barn blir inte saken sämre. Av samma anledning älskar jag film, att kunna transporteras bort ur sin egen kropp och bli delaktig i något mycket större är en fantastisk känsla. Vad som dock ger mig kalla kårar är när Hollywood bestämmer sig för att göra film baserad på TV-spel vilket resulterar i en groteskt misslyckad tingest. Vid blotta tanken på filmer som Super Mario Bros., Street Fighter (med allas vår favorit Van Damme) och Mortal Kombat kittlas min kräkreflex. Dessa skapelser hör till historiens absoluta bottennapp och man skulle kunna tro att drömfabriken på andra sidan Atlanten borde ha lärt sig sin läxa efter en rad filmkatastrofer. Som så många gånger tidigare är det dock pengar som styr och finns det möjlighet att tjäna dem fortsätts det att produceras film baserad på TV-spel. Ett av de senare att hamna på vita duken är Resident Evil.



Likt många andra nerdar har även jag spelet denna skräckserie och jag är mycket förtjust i den. När det började ryktas om en filmatisering drog jag därför av ren reflex öronen till mig, alla tidigare filmatiseringsfiaskon dök upp i huvudet som ett brev på posten. Men snart såg det hela betydligt ljusare ut när det visade sig att George A. Romero, legenden inom zombiefilm, skulle skriva manus och regissera. Tyvärr grusades mina förhoppningar lika snabbt som de uppdagades då Romero fick sparken och Paul W.S. Anderson klev in istället, mannen bakom Mortal Kombat. Detta beslut bådade inte gott. Tiden passerade och filmen gick upp på bio. Efter beskådan tillsammans med god vän kunde vi bägge konstatera: ytterligare ett misslyckat projekt. Men tiden går och förhoppningsvis utvecklas man till det bättre. Med en uppföljare på horisonten kändes det rätt att ge Resident Evil en andra chans. Ordspråket ”man kan inte lära gamla hundar nya tricks” ekade skrämmande bekant när jag matade in skivan i DVD-spelaren. Skulle jag fortfarande uppfatta denna film som skräp eller kunde jag ändra min inställning?




I en snar framtid är amerikanska Umbrella Corporation ett av världens största företag, deras produkter återfinns i nio av tio hushåll. I allmänhetens ögon är företaget världsledande på forskning inom medicin, sjukvård samt datorsystem. Vad som försiggår bakom stängda dörrar är något mycket mer ondskefullt och ljusskyggt. Det visar sig att The Umbrella Corporation i själva verket får majoriteten av sin inkomst genom vapenförsäljning samt forskning inom biologisk och kemisk krigföring. Denna verksamhet sker i den underjordiska anläggningen The Hive, belägen djupt under staden Raccoon city någonstans i Amerika. I filmens början stjäls ett biologiskt vapen känt som ”Virus T” från The Hive av en okänd förövare. Men innan sin flykt passar han på att frigöra delar av viruset i anläggningen för att röja sina spår. Detta resulterar i att The Hives artificiella datorsystem, Red Queen, genomför en drastisk nödlösning som består av att döda samtliga människor belägna i anläggningen.



Några timmar senare vaknar Alice (Milla Jovovich) upp i en dusch. Hon har inget minne av vem hon är, varför hon bor i en gigantisk men tillika tom villa mitt ute på landet eller varför det finns avancerade skjutvapen i hennes sovrumsbyrå. Hon hinner knappt finna sig tillrätta förrän en militär insatsstyrka stormar villan. Det visar sig att de är utsända av Umbrella Corporation för att ta reda på vad som egentligen fick Red Queen att ha ihjäl samtliga anställda i The Hive, då soldaterna inte vet om att T-viruset har stulits. Vidare uppdagas det att Alice är en specialagent, stationerad i villan som vakt för att förhindra sabotage mot den hemliga anläggningen. Tillsammans med den militära styrkan tar sig Alice ner till The Hive för att lokalisera Red Queen och finna svaren till sitt förflutna. Men gruppen kommer snart att bli varse om att de är långt ifrån ensamma nere i underjorden då de döda anställda helt plötsligt går till anfall.


I am your father!
Många är de som har blivit besvikna efter att ha sett Resident Evil. Jag tror att det i månt och mycket bottnar i följande: detta är inte en skräckfilm utan en actionfilm med inslag av skräckscener. De som förväntar sig att konstant sitta på nålar med nackhåret ståendes rakt upp bara för att nästa sekund bli halvt ihjälskrämda kan vända sig åt annat håll. Vi pratar om zombiefilm riktade till personer med smak för yta framför substans. Är man inställd på detta kan Resident Evil mycket väl vara just din kopp te. Istället för att exakt försöka återskapa ett avsnitt ur spelserien till film har Anderson valt att komponera ihop en ganska fristående historia som fungerar som en filmad prequel till spelen. Som spelare känner man igen vissa detaljer som t.ex. vapenskåpet i sovrumsbyrån och tåget som används för att transportera den militära styrkan till The Hive, men överlag är filmen Resident Evil ganska isolerad från sin ursprungskälla och det enda den har gemensamt med TV-spelen är titeln.



Om detta är fel eller inte är en lika het potatis som om Peter Jackson har gjort Tolkiens böcker rättvisa genom sin filmatisering av Ringen-trilogin. När jag såg Resident Evil första gången på bio fann jag det klart negativt att man hade frångått spelen så kraftigt och skapat en fristående historia. Men nu när jag sett om filmen finner jag detta snarare positivt. Problemen med alla tidigare filmatiseringar av TV-spel är att man har försökt att göra exakta kopior på spelen vilket är en total omöjlighet då de har en helt annan struktur än film när det gäller metodiken för att berätta en historia. Dessutom är TV-spel uppbyggda kring interaktivitet på ett helt annat sätt än film. Genom att Anderson har tagit kärnan i spelen och sedan använt denna som en mall har han lyckats att skapa en riktig film istället för en sorts misslyckad hybrid som de tidigare fallen har varit.



Historiens uppbyggnad går att känna igen från en mängd liknande filmer, Aliens framför alla. Någonting går galet, en militärstyrka kallas in, de infiltrerar, plötsligt uppenbarar sig hotet och sedan blir det mycket pang pang. Anderson lånar friskt från såväl James Camerons actionklassiker som filmen Cube vilket märks väldigt tydligt i en av Resident Evils scener. Tempot är rappt och det finns inte många minuters utrymme för att hämta andan under filmens gång. Vad som är extremt tacksamt är att denna film inte tar sig själv på blodigt allvar utan fungerar som högoktanig adrenalinfylld actionunderhållning med sköna inslag av "hoppa till"-scener plus horder av zombies vilket aldrig är fel. Hela filmen andas medvetenhet när det gäller design och Resident Evil är sannerligen en mycket snygg film att beskåda. Från dekorer till val av kamerafilter; allt är välplanerat och skickligt genomfört för att ge åskådaren en högst visuell upplevelse.



Det finns dock en del brister att finna i Resident Evil. Karaktärsutvecklingen är något kantig milt uttryckt. Även om man inte skall förvänta sig allt för mycket från en actionfilm av denna kaliber har man ändå vissa krav, framför allt när Anderson faktiskt försöker presentera karaktärer med mer djup än de schabloner som brukar figurera i denna typ av film. Milla Jovovich kan agera förutsatt att hon har en regissör som fungerar väl som coach, detta visade hon i Million Dollar Hotel. I Resident Evil sker hennes förvandling från ett sårbart, försvarslöst offer till furiöst effektiv slaktare av zombies väldigt snabbt och utan egentlig större trovärdighet. Trots att Alices minne sakta men säkert kommer tillbaka allt eftersom filmer fortgår köper man inte hennes avsikter som agent inom Umbrella Corporation på grund av Jovovich bristande skådespelarinsatser.



Nej fröken Jovovichs roll reduceras istället till rent ögongodis för hormonstinna tonåringar vilket märks då hennes klänning blir kortare och kortare efter varje batalj med zombies. Anderson har inte tid med att ge assistans till sina skådespelare då hans fokusering ligger på action och tempo. Den som klarar sig bättre på egna ben är Michelle Rodriguez. Hon ger en mycket bättre och djupare porträttering av sin karaktär Rain, även om jag anser att den är en ren karbonkopia av Vasquez från Aliens men det är en annan historia. Ett annat problem är filmens ensemble som till majoriteten är av brittisk härkomst. Det blir lätt konfunderande när man får höra en uppsjö av mer eller mindre omöjliga försök till amerikansk dialekt från britterna.



I slutändan handlar det bara om att släppa taget om den grå klumpen mellan öronen och luta sig tillbaka. Då blir Resident Evil en mycket lyckad stillare för dina behov av lättsmält, snyggt koreograferad action i snygg kostym samt inslag av skräck. Gör som Morpheus säger: Free your mind.

Detta är en Superbit-version av Resident Evil vilket resulterar i strålande upplevelser på bildfronten. För er som inte är bekanta med termen Superbit skall jag ge en kort och förenklad beskrivning. Superbit är ett format som filmbolaget Columbia/Tristar applicerar på vissa av sina filmtitlar. Vad de gör är att rensa skivan från allt som kan ta upp värdefull plats som animerade menyer, extramaterial etc. Kvar blir desto mer utrymme för bild och ljud. Detta är klart positivt och resultatet brukar märkas framför allt om man skjuter upp bilden på en större yta som med projektor. Det finns även Superbit Deluxe vilket innebär att det medföljer en eller flera skivor med extramaterial.



Redan på den vanliga utgåvan av Resident Evil var bilden mycket njutbar men med vissa småfel. På Superbit-versionen är dessa fel raderade varpå bilden vissa stunder onekligen snuddar på referenskvalité. Eftersom man har lagt ner mycket omtanke och arbete på filmens design är det härligt att se en utgåva som gör det arbetet rättvisa. Den kyliga blåa tonen som dominerar filmen återges med knivskarp exakthet och bidrar till den rena looken och känslan av steril operationssal. Det finns ett ganska kraftigt mått av kornighet i bilden men detta har jag förstått är avsiktligt efter att läst intervjuer av regissören. Jag såg vissa spår av enstaka smutskorn men totalt sett är bilden mycket ren.



Då många av filmens scener utspelar sig i mörka korridorer eller laboratorium är kravet på svärtan mycket högt redan från filmens start. Jag kan meddela att den tacklar uppgiften med bravur, i scener som tar plats i kloaker är det ordentligt mörkt men detaljer som varningslampornas sken återspeglas i vattenpölar utan att dränkas av svärtan. Skärpan håller hög klass men tenderar ibland att tappa den absoluta udden men överlag är detaljerna presenterade i mycket hög upplösning.


Skivan har en medelbitrate på 8.66 Mb/sek vilket gör den klart värdig titeln Superbit. Kurvan är en njutning att beskåda

Hur många vill ha ett dynamiskt ljudspår med mycket tung bas? Räck upp händerna högt så jag kan se dem. Tänkte väl det. För det ljud som strömmar ur högtalarna i Resident Evil är tillräckligt för att kunna möblera om lägenheten eller orsaka tryckskador i bröstkorgen på grund av basgången. Med ljudspår från både Dolby Digital och DTS har man som åhörare en hel del att se fram emot. Jag nämnde tidigare att denna film inte direkt förlitar sig på tystnad och tryckt atmosfär utan mer på adrenalinfylld action. Då krävs det naturligtvis ett soundtrack som matchar det visuella. Detta bidrar artisten Marilyn Manson och kompositören Marco Beltrami med. Resultatet blir ett aggressivt soundtrack som bär spår av både Mansons mycket speciella musikstil såväl som Beltramis arbete med orkestern. Det fungerar faktiskt extremt effektivt och var inte din puls redan på de högre varvtalen innan så kommer den att stiga tack vare musiken till scenerna.

Fördelningen mellan de olika kanalerna är snudd på jämbördig, surround-högtalarna levererar konstant omgivningsljud med hög precision. Dialogen är klar och tenderar aldrig att gå vilse i omgivningsljudet. Tro mig när jag säger att det är mycket av den varan i Resident Evil. Detta är högst aktivt ljudspår som verkligen placerar åhöraren i centrum av händelserna samt bidrar till en total närvarokänsla. DTS-spåret ger oss ännu mer precision i detaljarbetet och känns mer levande än det från Dolby Digital.



Resident Evil: Superbit levereras i ett keep-case av standardmodell, på detta finner jag ett slip-case i papp där texten Superbit är i relief-tryck. Filmens menyer är bland de mest osexiga man kan finna på marknaden och tankarna när man ser dem går osökt tillbaka till DVD-filmens begynnelse. Men detta är helt naturligt på Superbit, allt för att ge plats på skivan för bild och ljud. När det gäller extramaterial så tyvärr, det finns inget av samma anledning som menyerna.



Uppenbarligen kan man lära gamla hundar nya tricks, det beror bara på hur gamla de är. Beviset är att jag numera tycker Resident Evil är en mycket underhållande action-film att beskåda, vilket är långt ifrån den åsikt jag hade för ett antal år sedan. Jag tvivlar dock på att min 60 år gamla far skulle kunna konverteras lika lätt men det är en annan historia. Detta är som sagt en film som använder sig av exceptionellt snygg yta med tung action före substans. Resident Evil är Paul W.S. Andersons bästa film hittills och innehåller de ingredienser han numera behärskar väl: inslag av skräck, tung action samt lite konspirationer som tillsammans bildar en enhet som fungerar väl utan att på något sätt revolutionera konsten att skapa film. Vi pratar om en perfekt popcornrulle att avnjuta med gott sällskap. Saknar du detta umgänge kan jag trösta dig med att Milla Jovovichs närvaro i filmen fungerar väl som substitut. Nåja, i varje fall på det rent visuella planet vill säga.