Speed

Något monumentalt skedde med genren action under 90-talet. Plötsligt ändrades synen på hur actionfilm skulle te sig och detta har vi att tacka Die Hard för som med sitt intågande på marknaden fullkomligt sprängde alla gränser och totalt sopade banan med konkurrenterna från det tidiga 80-talet som inte hade ett suck att komma med undantag för vissa guldklimpar. Så med Die Hard startade en monstruös svallvåg av film alla hårt influerade av nämnda storverk. Vissa var riktigt bra, andra mindre lyckade. Dagens recensionsexemplar Speed sållar jag till den första skaran. Jag erkänner direkt att jag alltid varit löjligt förtjust i denna lilla historia om en skenande buss ”laddad med tillräckligt mycket explosiva ämnen för att skapa ett hål i jorden” som en av karaktärerna uttrycker situationen. Fast man kan med handen på hjärtat fråga sig varför. Är detta inte bara en i raden av högljudda actionfilmer som är utrustad med mer muskler än hjärna? Eller döljer det sig något mer djupt under ytan? Läs vidare för att finna svaret.




Jack Traven (Keanu Reeves) och Harry Temple (Jeff Daniels) är bägge medlemmar i Los Angeles speciella polisstyrka S.W.A.T.. De båda bildar onekligen ett riktigt radarpar där Jack står för handling medan Harry sköter tänkandet. I filmens början får poliskåren ett larm om en hiss som fastnat i en av stadens många skyskrapor. Men det är inget mekaniskt fel som orsakat stoppet utan en galenpannas nycker närmare bestämt Howard Payne (Dennis Hopper). Payne är en före detta polis som har ett horn i sidan till sin arbetsgivare efter en olycka i arbetet, han var en bombexpert som inte var tillräckligt mycket av expert då en tumme rök på kuppen. Nu kräver han staden på 3 miljoner dollar, får han inte summan kommer han att skicka iväg hissen på en expressfärd rätt neråt. Detta tänker dock inte Jack och Harry tillåta varpå de högst heroiskt räddar dagen. Bägge blir stadens hjältar och tror att det var sista gången de skulle ha att göra med Payne. Men ack så fel de hade. En tid senare är Jack och skaffar kaffe. Knappt hinner han stiga ur fiket förrän den lokala bussen exploderar i ett eldhav. Jack hör plötsligt en telefon ringa, i andra änden väntar herr Payne. Det visar sig att Payne har riggat en av stadens bussar med ett antal bomber. Men det blir bara än värre: om bussen understiger hastigheten 80 km/h kommer hela transporten att flyga i luften. Om polisen dessutom försöker sig på att lasta av passagerarna kommer Payne trycka på knappen. Jack måste nu ta sig ombord bussen och därefter försöka lösa pusslet allt eftersom bussen rusar fram genom den täta stadsdjungeln.



OK så handlingen kanske inte ger sken av att vara den mest intellektuella på marknaden och visst skall man vara helt ärlig så vore det inte rättvist att benämna Speed som något att gnugga de grå cellerna med. Till en viss del dock ty denna actionfilm är bra mycket smartare än många av sina kusiner från landet. Detta är debutanternas bal och varje deltagare har verkligen klätt upp sig i finaste balklänning. Manusförfattaren Graham Yost hade innan Speed gjort enstaka manus till diverse TV-serier så det var väl nog hans lyckliga dag när han sålde sitt manus till filmbolaget. Yost har tro det eller ej skapat ett manus som är lika intelligent som korkat. Tag bara hela premissen: en buss (bara en sådan sak) har en bomb ombord, bussen får inte understiga en viss hastighet annars blir det kaboom big time. Vid en första anblick ter sig denna historia vara på den sköra gränsen till ofrivillig parodi. Men Yost är helt klart en smart man. Han kryddar den annars så tama tillika uttjatade stuvningen med riktigt het chili i form av tvära kast i handlingen. Det är onekligen gastkramande på sina ställen när bussen far fram genom den täta trafiken eller när grabbarna grus skall rädda hissen från att falla i filmens början.



Mycket av detta bottnar i regin signerad Jan de Bont. de Bont hade gjort sig en karriär som filmfotograf och han hade ett CV som hette duga. Om jag säger Die Hard, Black Rain, Basic Instinct samt Dödligt Vapen 3 borde en hel del av er höja ögonbrynen i ren beundran. Mannen har med andra ord ett mycket gott öga för det stilistiska och rena samtidigt som han inte räds för att fläska på ordentligt med explosioner när så efterfrågas. Ändå var det många som ställde sig frågande till att de Bont skulle regissera Speed vilket jag personligen finner högst underligt med tanke på de filmer han hade agerat filmfotograf för. de Bont är som klippt och skuren för jobbet, han tar verkligen tag i manuset och sedan vrider han ur maximalt för att inte en droppe skall gå till spillo. Med sitt omisskännliga öga för filmens foto målar han upp en visuell värld som är slående än idag på samma sätt som Die Hard, fast den filmen hade ett mer gripande manus men det är en annan historia att läsa.



Skådespelarinsatserna är stabila och över förväntan vad gäller action. Jag har skrivit det förut men jag nämner det igen: Keanu Reeves är i dagsläget något av en träbock när det gäller att agera. Men det fanns som sagt en tid då det fanns en glöd, en gnista av energi att finna i den unge skådespelaren. Lyckligtvis faller Speed in på denna tidsepok då Reeves faktiskt visar upp såväl nypumpade biceps (min flickvän var salig) som en djupare sida i skådespelandets konst. På samma sätt som Bruce Willis i Die Hard (ja jag vet att det är mycket paralleller dessa filmer emellan men det är helt oundvikligt) lyckas Reeves ge en mer mänsklig persona åt sin karaktär Jack, framför allt en bit in i filmen när kaxigheten á la Maverick från Top Gun avtar då situationen på bussen börjar bli allvarlig på riktigt. En annan som spelar så bägaren istället rinner över är den gamle räven Dennis Hopper i rollen som Howard Payne. Han fullkomligt frossar i att få fria tyglar och vilket resultat det blir, några av hans kommentarer är numera kultförklarade. Sedan har vi söta Sandra Bullock som egentligen inte får så mycket att jobba med i Speed även om denna film skulle bli hennes stora genombrott i Hollywood. Hennes karaktär är något av en bifigur som hamnar i periferin i kampen mellan Jack och Howard, jag hade gärna sett att hon hade fått mer material att jobba med då hon är en högst kompetent skådespelerska.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Jag har läst en hel del recensioner om filmen där man var fullkomligt saliga över ljud respektive bildkvalitén på denna Special Edition av Speed. Jag tänker inte stämma in i den hyllningssången ty jag upplevde bilden som något medelmåttig. Dock skall det tilläggas att bilden som sådan klarar sig betydligt bättre än många andra filmer från samma tidsepok. Skärpan är något ojämn till karaktären, vissa stunder knivskarp medan andra scener framstår som något luddiga i tonen. Färgskalan uppvisar samma egenskaper då toner tenderar att gå från sprakande av liv till färglösa. Vad som överraskade mig positivt var hur pass lite smuts eller andra störande artefakter som går att återfinna i denna utgåva av Speed.



Såväl Dolby Digital som DTS återfinns på denna utgåva av Speed och jag kastar mig genast över det senare alternativet med hull och hår. Till en början förefaller detta vara ett ljudspår som är tämligen tamt men finessrikt. Samtliga högtalare levererar ljud med en ruggig precision men det saknar helt enkelt lite muskler bakom balettkonsterna. Men efter en stund vaknar receivern till liv och flexar musklerna vilket klart reflekteras i ljudbubblan som växer sig större och större allt eftersom tiden passerar klockan. Dialogen ligger väl centrerad i centerhögtalaren utan några större problem med fokuseringen, dock anser jag att separationen i den främre delen av systemet inte är den bästa då ljud har en tendens att grötas ihop under vissa partier av filmen. Surroundhögtalarna är förvånansvärt aktiva för att vara en såpass "gammal" som Speed ändå får anses vara. Överlag är ljudupplevelsen över medel men kan inte ställas upp i en match med dagens modernare DVD-produktioner, betyget blir en 7:a.



Filmen levereras i ett transparent keep-case huserandes två stycken skivor. På skiva nummer ett finner vi ett antal kommentatorspår att lyssna till. På det första medverkar debutanten i regissöresstolen Jan de Bont. de Bont erbjuder lyssnaren ett tämligen intressant spår att lyssna till även om det är ganska standardmässig information. Det andra spåret är desto roligare där manusförfattaren Graham Yost och producenten medverkar. De båda herrarna håller en mycket lättsam ton gemom hela spåret där de gladeligen påpekar fel i manus som tekniska goofs. Ett spår som rekommenderas. Skiva nummer två är laddad med en hel del godsaker. Extramaterialet är uppdelat i två sektioner. Den första fokuserar på actionsekvenserna och huvudattraktionen är scenen när bussen gör sitt Stålmannen-hopp, man får även ta del av en featurette som låter åskådaren granska den scenen ur flera olika vinklar. Sektion nummer två lägger krutet på olika dokumentärer som kretsar kring intervjuer med såväl skådespelare som produktionsmedlemmar. Avslutningsvis finner vi en hel del PR-material i form av trailers m.m.



OK jag erkänner: Speed är en av mina absoluta favoriter inom genren action. Den är högljudd, bombastisk, inte speciellt smart. Och ändå älskar jag denna film. Mycket bottnar i Jan de Bonts fantastiska öga för fotot såväl som hur god action skall se ut och låta, något han definitivt lärde sig under inspelningarna av Die Hard. Speed är en kultklassiker från 90-talet som står sig förvånansvärt väl än idag jämfört med många av dess konkurrenter så min rekommendation är solklar: köp Speed och njut av hur god action såg ut förr.