The Punisher

Det råder total hysteri vad gäller serietidningar i dagsläget. Eller rättare sagt filmatiseringar av serietidningar till vita duken. Marvel gnuggar händerna av förtjusning då den ena efter den andra av deras superhjältar köps upp av drömfabriken i väst. Klart de är nöjda, pengarna rullar in på löpande band. Deras direktörer kan skratta hela vägen till banken och än mer när de lämnar den. Av alla superhjältar som antingen har hamnat på film eller är på väg handlar dagens recension om The Punisher. Nu är det inte första gången denna serie har gjorts om till film. 1989 skred The Punisher till verket mot det allmänna buset genom vår svenska stolthet Dolph Lundgren. Den filmatiseringen av serien är så B rakt igenom att den idag inte klassas som annat än kult. Frågan är om denna nya version kan göra serien mer rättvisa eller är den lika tam på att dela ut råa hämndaktioner som sin föregångare från 1989?




Frank Castle (Thomas Jane, eller Tom Jane som han har valt att kalla sig inför denna film) är en man vars liv stöpts och skulpterats i en mall av våld. Genom sina otaliga år av tjänstgöring i militära elitförband som Delta Force och Navy SEAL har han blivit en mästare i dödandets konst. Men det förflutna tröttar ut honom, det är dags att dra sig tillbaka till ett liv i lugn och ro i London med fru och son. Men innan detta kan ske måste ett sista jobb slutföras för FBI:s räkning. I filmens början befinner sig Castle i Florida under täckmanteln Otto Krieg för att arrestera en vapenhandlare. Men planen går fel då en oanmäld deltagare i handlarens sällskap dödas. Det visar sig att denna person är ingen mindre än gangsterbossens Howard Saints (John Travolta) son. Saint tar inte lätt på att hans eget kött och blod har dräpts varpå en undersökning inleds för att ta reda på vem denne mystiske Otto Krieg var. Sanningen uppdagas vilket resulterar i att hela familjen Castle mördas på order av Saint. Vad Saint dock inte räknade med var att Frank Castle skulle dyka upp till ytan, vilket sker bokstavligt talat när han med livet knappt i behåll flyter upp på stranden vid familjens villa. Castle har nu bara ett mål i siktet. Punishment.



När jag var yngre var ett av mina största nöjen att teckna, timtal kunde utan problem flyta förbi med en penna samt ett block som redskap. Det tedde sig därför ganska naturligt att jag även njöt av serietidningar och tecknad film. Det var i mellanstadiet som jag för första gången kom i kontakt med Marvels serie The Punisher och den föll mig genast i smaken. Anledningarna var flera; för det första var The Punisher betydligt råare både i sitt visuella bildspråk men även innehållsmässigt vilket naturligtvis kittlade mitt intresse. För det andra var dramats huvudperson Frank Castle en helt vanlig människa av kött och blod. Han besatt inga superkrafter eller sprang omkring med kalsongerna utanpå byxorna vilket var ett klart avtramp från kollegor som Daredevil, Stålmannen, Captain America för att nämna några. Dessutom saknade The Punisher några som helst spärrar i sitt agerande för hämnd, det fanns inga glittriga ideal gömda bakom en röd mantel. Hela denna kombination bildade något som jag aldrig tidigare stött på vilket var klart fascinerande.



Man kan därför säga att jag har ett ganska kritiskt öga till denna andra filmatisering av serien ifråga. Den första som genomfördes med Dolph Lundgren i rollen som The Punisher gjorde serien allt annat än rättvisa, snarare var filmen ett straff att beskåda vilket är något ironiskt. Jag kan direkt meddela att denna version anno 2004 är flerfaldigt bättre på alla fronter men den har även sina brister. Börjar vi att se till valet av skådespelare för rollen Frank Castle/Punisher skall det erkännas att jag höjde både det ena och det andra ögonbrynet när jag läste att Thomas Jane skulle axla det ansvaret. Men samma sak gjordes när det utannonserades att Tobey Maguire skulle spela Spider-Man och se vad bra det blev. Jane fungerar alldeles utmärkt som The Punisher, mycket tack vare sitt ganska neutrala anlete och dämpade utstrålning. Likt Maguire fick Jane göra ett par sit-ups plus armhävningar inför inspelningarna och det är bara att konstatera; mannen har biffat till sig rejält och fyller med råge ut t-shirten med den vita dödskallen på. Är detta en hemlig plan från Marvels och Hollywoods sida, att förvandla alla manliga skådespelare till vandrande muskelberg?



I vilket fall som helst lyckas Jane ge karaktären Punisher betydligt mer djup och nyanser än vad vår svenske stolthet Dolph försökte sig på då det begav sig 1989. Detta betyder dock inte att Thomas Jane kommer att få ett brev på posten som meddelar hans nominering för en Oscar. Någon som definitivt inte kommer att få det brevet är John Travolta. Hans gestaltning av Howard Saint har jag sett i Broken Arrow, och Swordfish, och… Travolta går på autopilot helt enkelt i The Punisher. Han är i stort behov av en ny Pulp Fiction, en Tarantino som kan komma in som ängeln i nöden (tråkigt skämt jag vet) och ge karriären hjärt-och-lungräddning. Sedan har vi Rebecca Romijn-Stamos som Joan, den själsligt ärrade kvinnan som försöker komma på rätt köl i livets stormiga hav. Hur kommer det sig att denna typ av karaktär i filmer alltid är undersköna varelser till utseendet, total paradox för min del.



Mannen bakom kameran heter Jonathan Hensleigh och är en debutant i regissörsstolen. I extramaterialet till filmen nämner Hensleigh att han är ett mycket stort fan av spaghetti-western varpå han ville ta actionfilm till en ny nivå, förbi dagens orgier i slow motion. Denna ambition ter sig något kraftigt övertydlig då vi får se Punisher i klassiska dueller där kameran ena sekunden vilar på ett pistolhölster i midjan för att sedan fokusera alldeles för länge på män med kisande blickar. Sikta högt och nå ett magplask blir resultatet i detta fall. En annan problemfaktor som filmen dras med är det delas ut relativt lite straff trots dess titel. Många gånger vågar Hensleigh inte löpa hela linan ut med Punishers hämndtåg trots filmens R-stämpel. Långt över halva tiden är istället ett försök till drama där Hensleigh vill porträttera Frank Castles kamp med sina inre demoner, demoner som han bekämpar med vapnet whiskey av det ädla märket Wild Turkey. Det blir dock som vanligt när skådespelare skall spela alkoholiserade, man ser en skådespelare som dricker äpplejuice och desperat försöker porträttera en full individ. Det hade varit intressant att fokusera på det svarta hjärtat, de inre demonerna som kan plåga en människa som har drabbats av en tragedi likt Punishers. Om nu detta hade varit ett drama likt Leaving Las Vegas vill säga. Nu blir det bara en salig röra till psykologiskt drama kontra utstuderade hämndaktioner utan någon som helst harmoni dem emellan.



Men när Punisher väl lägger grubblandet på hyllan, ställer ner whiskeyglaset och skrider till verket gentemot sina fiender blixtrar det till varpå jag börjar känna igen den visuella stilen från serien såväl som de nästan pornografiskt råa våldssekvenserna. Framför allt annat är det extremt tacksamt att i denna film få slippa den klassiska och tillika stjälpande fem minuter långa slutstriden mellan hjälten och skurken. Ett misstag som t.ex. Mission Impossible 2 begick å det grövsta. Nej den skönaste slagsmålsscenen i denna film är den mellan Punisher och lönnmördaren ”Ryssen”. En fantastiskt väl koreograferad historia som pendlar mellan det obehagliga och komiska utan någon som helst tillstymmelse av vare sig karatesparkar eller bakåtvolter.



Punisher brottas inte bara med stora män från Ryssland utan även problematiken som alla filmatiseringar av serietidningar gör; mycket historia skall tryckas in på relativt kort tid. Men för att detta skall lyckas måste tempot i filmen hållas på en hög nivå annars tappar åskådaren snabbt intresset. Tyvärr går stora delar av The Punisher på halvfart vilket får mig att känna ett oengagemang för Frank Castle och hans korståg, stora delar går endast ut på att se honom grubblandes med en whiskey i näven. Enligt mig bottnar många av filmens brister i en låg budget samt ett vacklande manus, jag får intrycket att detta är något av ett hafsverk utfört under kraftig stress från många inblandade parter i produktionen. Regin är den del som klarar sig bäst medan manus ibland tangerar bland de värre jag har haft att göra med. Känslan av att detta är ytterligare en filmatisering som ”måste” göras för att det i dagsläget råder en hysteri över allt som har med serietidningar att göra infinner sig ganska snabbt när man har sett filmen. Detta är väldigt synd då det finns en klar potential i historien som kunde ha tagits fram om det bara hade funnits mer tid till pre production. Som resultatet är idag håller sig The Punisher över direkt-till-videohyllan-strecket tack vare vissa raffinerade actioninslag men inte mycket mer.



Det är en ganska delad visuell upplevelse som denna DVD-utgåva bjuder på. Vissa stunder är bilden nästan löjeväckande perfekt i sin komposition av skärpa, svärta och färgåtergivning. Men denna eufori varar långt ifrån hela filmens längd. För det första är svärtan ett problembarn av den värre sorten. Emedan en del scener framstår som askgråa tenderar andra att förlora detaljer på grund av att de helt enkelt dränks i en för mörk bakgrund eller miljö. Då The Punisher utspelar sig under större delar av tiden i nattetid eller mörka områden är detta inget litet problem. Tyvärr slutar inte min klagosång här. Ty den mängden brus som finns i vissa scener fick mig att snabbt tänka på The Butterfly Effect. Detta är ganska tragiskt med tanke på att det är en modern produktion, och inte går det heller att skylla på konstnärlig ambition likt Spielbergs Saving Private Ryan. Till råga på allt finns det stora mängder smuts och artefakter i filmen vilket är långt ifrån tillfredsställande.



Om bilden gav mig dåliga vibbar och en upprörd mage fungerar ljudet på denna utgåva som en Samarin. The Punisher bjuder på hårda käftsmällar genom ett Dolby Digital EX-spår som visar vart skåpet skall stå, eller snarare förflyttas genom vibrationerna från basen. Den är något ojämn i sin existens likt Punishers hämndaktioner men när den väl gör sig tillkänna märks det. Som åhörare blir man serverad en mycket dynamisk ljudbild där alla kanalerna används till fullo med hög detaljrikedom. Talet ligger väl centrerat utan några som helst tendenser till att tappa fokusering under scener med mycket omgivningsljud. En annan positiv faktor är hur väl surround-kanalerna gör sig påminda, såväl musik som ljudeffekter levereras i princip konstant under filmens gång vilket klart bidrar till en häftig upplevelse när eldstriderna tar fart. Ett väl anpassat ljudspår till denna actionfilm.



Filmen levereras i ett keep-case av standardmodell med film samt extramaterial fördelat på en skiva. Omslaget bär tydliga referenser till serietidningarnas värld vilket är lämpligt i detta fall, dock tycker jag personligen de kunde ha använt sig av teaser-planschen som var bra mycket mörkare i den psykologiska tonen än detta aktuella. När jag öppnar upp fodralet finner jag förutom ett blad med kapitelindelning en liten serietidning. Denna fungerar som en prequel till filmen och berättar mycket kortfattat Frank Castles historia som soldat och undercover-agent för FBI fram till filmens öppningsscen. Tanken var att detta skulle ha ingått i filmen men det fick strykas på grund av budgetproblem.



Först ut i sektionen med extramaterial har vi ett kommentatorspår med regissören Jonathan Hensleigh. Detta är faktiskt ett riktigt trevligt spår att lyssna till då det visar sig att Hensleigh är mycket engagerad i att berätta såväl fakta som personliga kommentarer kring filmen. Mycket av monologen refererar till både serien och andra action-filmer vilket ger en intressant infallsvinkel i skapandet av denna version av The Punisher. Dessutom får vi redan på hans passion för spaghetti westerns vilket är ganska avslöjande i själva filmen.

Härnäst finns det ett antal featurettes att tillgå. Först ut har vi Keepin´ It Real: Punisher Stunts som varar strax över 27 minuter. Denna dokumentär tar upp ett antal nyckelscener vad gäller arbetet med stuntsen i filmen där brohoppet får mest fokus men även andra scener nämns. Intervjuer med såväl regissören som stuntmän ger oss intressanta fakta om hur komplicerade dessa scener är att förbereda och träna inför. War Journal: On The Set Of The Punisher är en ganska bred dokumentär i sitt utbud som med sina 29 minuter tar upp lite av varje relaterat till filminspelningen. Vi får höra Tom Jane berätta om den minst sagt krävande träningen inför inspelningarna, det fruktansvärt dåliga vädret som pågick näst intill hela tiden av produktionen samt andra intressanta anekdoter som de inblandade delar med sig av i intervjuer varvat med bilder från bakom kulisserna. Army Of One: Punisher Origins rekommenderas varmt för att få en inblick i serietidningen som filmen baseras på. Vi får se hela Punishers liv i seriernas värld; från ett kort inhopp till sin egen tidning och skara av fans. Sist ut är den minst intressanta featuretten av dem alla nämligen Drawing Blood Bradstreet Style. Denna tar upp Lions Gate marknadsföring av filmen samt skapandet av filmens planscher och omslag. För mig som gillar att teckna var denna ganska intressant att beskåda men för andra är denna nog tämligen ointressant.



Två stycken Deleted Scenes finns att tillgå, bägge rör scener kring familjen Saint och är inte speciellt upphetsande. Som tillval finns kommentatorspår med Hensleigh som redogör för varför dessa scener hamnade på klipprummets golv.

Till sist i sektionen med extramaterial finns det en musikvideo med gruppen Drowning Pool och deras låt Step It Up som förekom i trailern för filmen. På tal om trailers finns det även en för det kommande TV-spelet The Punisher som släpps nästa år.

Det visade sig att denna "nya" Punisher var desto bättre på att dela ut hämnd än sin föregångare. Ledsen Dolph men du får faktiskt ställa dig i skamvrån. Även om hans Punisher är så B att den idag klassas som kult slår den inte dagens objekt. Men tyvärr når inte denna The Punisher hela vägen, det finns många och stora brister i manus och regi som drar ner betyget. Jag brukar inte vara en supporter för uppföljare men i detta fallet är jag faktiskt tacksam att det kommer en The Punisher 2 med Tom Jane i huvudrollen. Förhoppningsvis har han, tillsammans med resterande filmarbetare, hunnit bli tillräckligt varm i kläderna för att kunna göra Punisher total rättvisa.