Spartan

Jag är trött på att gång på gång få min intellektuella kapacitet nedvärderad av de ansvariga bakom drömfabriken på andra sidan Atlanten. Det finns inget som är lika förelämpande i filmkretsar som att bli idiotförklarad genom övertydlighet. Något som jag tyvärr upplever i majoriteten av de amerikanska filmer samt TV-serier jag ser. Karaktärer talar med varandra om ting som är totalt självklara för dem själva, ändå måste de prata i en övertydligt pedagogisk ton för att förklara som det stod en grupp med praoelever bredvid dem. Wake up and smell the coffee boys and girls, visst finns det en publik men majoriteten av dess population har en slutledningsförmåga som är större än ett knappnålshuvud.



Det finns dock alster som bryter mot denna behandling, tack och lov. David Mamet tillhör den lilla skara filmmakare som kan producera originella filmer som låter åskådaren använda sin hjärna utan att bli tvångsmatad med information. Mamet är en av Hollywoods absolut främsta manusförfattare. Med alster som The Untouchables, Glengarry Glen Ross, Wag The Dog, Ronin samt den mycket coola The Heist visar han sitt främsta trumfkort; intelligent dialog mellan karaktärer. På senare tid har Mamet även gett sig på att regissera sina skrivna alster, den senaste i raden är filmen Spartan. Då jag är svag för spionthrillers valde jag att ta en närmare titt för att se om mannen fortfarande höll måttet eller inte.


Robert Scott (Val Kilmer) är inte hans riktiga namn. Han finns inte i några officiella register, är inte tillhörande någon känd militär organisation inom den amerikanska försvars- eller spionmakten, hans existens är endast känd av ett fåtal individer. Scott är ett spöke, en ensamvarg tränad att göra vad som krävs för att genomföra ett uppdrag oavsett de etiska aspekterna av hans arbetsmetoder. Hans jobb involverar de mest ljusskygga och smutsiga av order, där de flesta skulle två sina händer vid blotta tanken blodar istället Scott ner sina. I filmens början befinner han sig någonstans i de amerikanska skogarna som instruktör för blivande Rangers. Mannarna är i det absoluta slutskedet av sin utbildning varpå Scott har kallats in för sin expertis. Men knappt har han hunnit avsluta sin roll som mentor förrän presidentens livvaktsstyrka, Secret Service, plockar upp honom. Det visar sig att statschefens tonårsdotter har försvunnit från radarn och Secret Service står lätt handfallna inför situationen. Två dagar har de på sig sedan är media på dem likt schakaler, och vi vet att alla journalister är totalt hänsynslösa rovdjur enligt amerikansk film. Vapnet Scott aktiveras för att med alla medel, tillåtna som förbjudna, spåra och hämta hem henne. Det visar sig att betydligt mer än försvinnandet av presidentens dotter står på spel samt att flera aktörer står i det dunkla och drar i marionetternas trådar.



När det gäller David Mamets filmer är det som med många andra filmmakare. Antingen älskar man hans verk eller så finner man dem extremt tillkrånglade, svårbegripliga historier med personer som pratar på ett lustigt sätt. Jag tillhör den första gruppen och blev mycket förtjust när det visade sig att Spartan infriade mina förhoppningar. Mamet har återigen visat sin talang när det gäller intelligent manus som kräver en del av sin åskådare. Man får inget gratis i den mannens filmer och Spartan är inget undantag. Den kräver att du har förmågan att läsa mellan raderna och med hjälp av den grå klumpen mellan öronen lägga ihop ett komplext pussel. Spartan må utge sig för att vara en konventionell spionthriller men likt historien i filmen visar det sig tämligen snabbt att det skenet är högst bedragande. Mamet vill visa en betydligt mer realistisk sida av mörklagda uppdrag där personer inte pratar om sådant som är oväsentligt för uppgiften ifråga. Ett exempel är att ingen överhuvudtaget nämner vare sig namnen The President eller The First Daughter i filmens början. Detta är så självklart för personerna som porträtteras, varför skall de konversera med varandra som de befann sig i grundskolan? Istället nämns kodord eller inget alls. Dialogen är totalt avskalad från allt överflödigt och lämnar bara den innersta kärnan av innehåll för åskådaren att insupa och begrunda över. Mamet har visat detta förut där Ronin är ett ytterst bra exempel på denna stil när det gäller den skrivna dialogen.



I Spartan finslipar han tekniken än mer. Detta kan dock av många uppfattas som extremt frustrerande, min flickvän frågade mig ett antal gånger under filmens visning vad det var som egentligen skedde på den vita duken. Jag slog glädjevolter vid beskådning av Spartan, äntligen något att sätta tänderna i som kräver lite av mig som åskådare. Vad som är slående uppfriskande med historien i Spartan är att den gömmer sig inte insvept i det amerikanska baneret. Här finns det inga pojkscouter, inga överdådligt patriotiska tal eller större ideal att försvara. De som sitter på makten är allt annat än beskyddare av ljuset och de som får utföra smutsgörat ställer inga frågor eller har högre tankar om sin uppgift.



Val Kilmer har för mig alltid varit något av det tråkigaste som går att beskåda på film. Han och David Duchovny har delat på utmärkelsen Träbock med Keanu Reeves tätt bakom som bubblare. Men hör och häpna för Val Kilmer visar sig besitta skådespelartalanger av oanad styrka genom sin roll som Robert Scott i Spartan. Kilmer är klippt och skuren som ärrad men ung veteran som sett alldeles för mycket av livets mörka sida och vars sinne blivit både bittert, cyniskt och avtrubbat genom otaliga mörklagda uppdrag. Detta är en individ som inte blinkar över att bända och överskrida lagens gränser för att nå sitt mål vilket inkluderar att bryta armar på förhörsoffer samt hota folk till livet. Kilmer ger Scott en fruktansvärt obehaglig utstrålning; han är en ulv i fårakläder. ” You're gonna leave your life or you're gonna leave the information in this room” väser Scott för att få information av en bordellmamma, jag tvivlar inte en sekund på att han skulle radera henne från jordens yta om svaret inte uppfattades som tillfredsställande.



Scott är som filmens titel antyder en spartan, en ensam stridsman som i det fördunkla för ett krig med raseri i sitt sinne. En annan som också överraskar med sina talanger inom skådespelandets konst är Ed O´Neill som överhuvud för Secret Service. Hans roll må vara liten i Spartan men han bevisar återigen att han kan betydligt mer än att bara vara Al Bundy från TV-serien Married With Children, det är synd att han inte får fler roller som kan bevisa detta. Någon vars talang tyvärr slarvas bort är William H. Macy som endast fungerar som ett affischnamn i Spartan. Då han har förhållandevis lite utrymme i filmen är det synd att se att hans roll är kraftigt underutvecklad och mycket stereotyp, något som visar sig i filmens slutskede.


My name is Bundy, Al Bundy
Vilket inte helt osökt för mig till Spartans svaghet och det är paradoxalt nog manuset. Mamet lyckas under 90 % av filmens tid berätta en högst intelligent och fängslande historia likt en god berättare vid lägerelden. Men under filmens sista dramatiska uppgörelse verkar det som att Mamet målat in sig i ett hörn utan minsta vetskap om hur han skall ta sig därifrån på smidigt sätt. Det visar sig att det inte går, han får helt enkelt promenera över det nymålade golvet. Helt plötsligt dyker det väldigt stora hål i manus som löses med häpnadsväckande fåniga medel vilket får mig att fundera över vad Mamet tänkte på egentligen. Det känns som att någon av hans assistenter har fått ge sig på att skriva ihop slutet av filmen, borta är allt som kännetecknar Mamet; intelligens, realism och trovärdighet. Från att ha varit en nagelbitare till spionthriller med en hög trovärdighetsgrad och realism förvandlas Spartan på slutet till en actionthriller av standardmått med klassisk uppgörelse mellan hjälte och skurk. Det är enormt trist att Mamet inte lyckas hålla ihop historien hela vägen för då hade detta varit en klar fullträff. Kanske bottnar detta i att han har svårt att realisera sitt manus genom sin roll som regissör? Jag har alltid fått känslan av att den mannens styrka ligger i att skriva en historia men att det blir problematiskt när han själv dessutom skall ge liv åt sina karaktärer och deras historia. Eller så blev han helt enkelt trött mot slutet i skrivandet av Spartan, något gick i vilket fall som helst väldigt fel. Detta till trots är detta en film som definitivt håller sig flera steg före sina konkurrenter i denna filmgenre. Mycket tack vare Mamets känsla för dialog, djupa karaktärsporträtt och en oerhört spännande historia.



Filmen har ett format som lyder 2.40:1 vilket gör sig mer än rätt i fallet Spartan. När jag läste specifikationerna för den svenska utgåvan såg jag till min fasa att de ansvariga utgivarna hade valt att beskära bilden till formatet 1.77:1 vilket är en smärre katastrof. Prioriterar ni bildsektionen på en film är R1 det absolut självklara valet sett till bildaspekt. Vad som är förvånande och uppriktigt sagt trist är den mängden smuts och skräp som syns genom hela filmen. För att vara en modern DVD-produktion är detta under all kritik. Kanske förhöjdes intrycken av att jag såg filmen på en duk av storlek 100", men det döljer inte det faktum att smutspartiklarna finns där. Bilden känns helt enkelt ganska platt och livlös, det saknas den skarpa udden som man förväntar sig av en så pass modern film. Svärtan tenderar att snarare vara i skiftande nyanser av grått än svart, varför skall det vara på detta viset som rumpnissarna frågade i Ronja Rövardotter. Vad som dock är mycket positivt är färgåtergivningen som ger total rättvisa åt samtliga spektrum på färgskalan. Bilden på Spartan är godkänd men den kunde varit mycket bättre.

Ljudet på Spartan är desto trevligare jämfört med bilden. Talet ligger väl placerat i centerkanalen utan tendenser till att flyta ut i övriga ljudbilden. Detta är ingen dynamisk upplevelse skall erkännas, tyngdpunkten vilar på de främre kanalerna och basen är tämligen frånvarande under hela filmens längd. Spartan är dock en dialogbaserad historia så det är orättvist att förvänta sig ett fyrverkeri ur högtalarna. Men faktum kvarstår att ljudet är något platt i sin karaktär, det känns som det fattas detaljrikedom och renhet. Vad som jag fann mycket positivt var hur musiken förmedlas genom surround-högtalarna, en effekt som helt klart förhöjer stämningen i filmen tack vare musiken som är komponerad av den mycket kompetente Mark Isham. Värt att notera är saknaden av DTS på den amerikanska utgåvan, något som den svenska har berikats med.



Filmen huseras i ett keep-case av standardmodell. Omslaget är mycket stilrent och fritt från extrema mängder text och recensionscitat, något som inte kan sägas om den svenska utgåvan av filmen. I denna amerikanska utgåva finns det innan man når menyn två trailers för filmerna The Big Bounce samt Shade. Lyckligtvis räcker det med ett enkelt tryck på Menu-knappen på din DVD-kontroll för att slippa eländena. Vad gäller mängden extramaterial består det endast av två ting.



”Hi my name is Val Kilmer and that´s all I have to say”. Sedan följer en mycket lång tystnad. Detta var inte exakt den start jag hade hoppats på för filmens kommentatorspår. Men efter ett bra tag bryter Kilmer förtegenheten och börjar sin monolog. Han pratar slentrianmässigt om egentligen självklara ting. ”There´s Derek Luke” när skådespelaren i fråga passerar i bild, sedan åter en lång paus från Kilmer. Men han nämner även en del intressanta fakta om filminspelningen, baserat ur en skådespelares perspektiv. Det berättas att Mamet har vissa problem som regissör vilket inte kommer som en direkt överraskning för mig.



Sektionen med extramaterial knyts ihop med hjälp av en trailer för Spartan. Det är extremt tunt med extramaterial på denna utgåva, en klar besvikelse. Från Warner Bros. sida känns det som att Spartan har åsidosatts ganska kraftigt när det skulle skapas en DVD-utgåva. Det skall dock nämnas att den svenska utgåvan saknar kommentatorspåret varpå den är än mer sparsam med extramaterial.

Personligen fann jag Spartan vara en mycket spännande samt smart thriller men jag är fullt övertygad om att många inte kommer att dela den åsikten, precis som det brukar vara när det gäller Mamets verk. Han lyckas nästan nå imål med Spartan om det inte vore för det något punkterade slutet, är man dock beredd på att svälja en hel del logiska luckor i manus är detta en njutning när det gäller smart skriven dialog och story. Riktigt fullt lika njutbart är inte A/V, sektionen med extramaterial försätter mig inte heller i extas. Nej detta är en utgåva man skaffar för filmen som sådan, inget annat. Trots att jag ej lyssnat till DTS-spåret på den svenska utgåvan är det denna amerikanska som jag rekommenderar till köp, främst för den korrekta bildaspekten.