Amarcord

Det bor en liten italienare i mig. Skall man hårdra är det nog en minimal sådan då mina enda kopplingar till landet är kärleken inför espresso, pasta samt vespor för att vara exakt. Av någon outgrundlig anledning har ej italiensk film varit något som eggat den cineastiska delen av min hjärna. Må vara att kapaciteten ej funnits tidigare att fullt ut kunna uppskatta landets bidrag på filmfronten men det känns ändå som en dålig undanflykt från skribenten i fråga. Tur är väl det att man har kultiverade vänner för att sätta en på rätt spår i livet. För ett tag sedan befann jag mig hos en god vän. Vi avnjöt nybryggd espresso med tillhörande konversation, en nästan löjeväckande bra kombination om det vill sig väl. Fram plockas plötsligt Federico Fellinis verk Amarcord ur filmhyllan och hålls upp, ägaren hade svårt att dölja sin belåtenhet över att ha införskaffat denna pärla till film om man skulle tro på orden som strömmande ur hans mun. Undertecknad formade ansiktet likt en fågelholk samt pressade fram ett högst sofistikerat: que? Katastrofen var total, jag som outtalad cineast och allmän filmkännare visste inte vem Fellini var? Snabbt funderas en ursäkt fram i form av att det är omöjligt att veta allt, det duger väl? Den bortförklaringen förkastades snabbare än gårdagens nyheter. Nu var det snabba ryck som gällde, inskolning i italiensk filmkonst stod plötsligt på schemat för kvällen. DVD-spelaren laddades med Amarcord och undertecknad befann sig något ofrivilligt i skolbänken, igen.




Federico Fellini växte upp i ett till ytan oskuldsfullt Italien under 1930-talet. På ålderns höst bestämde han sig för att göra en personlig tillbakablick tillika reflektering över det land som formade honom både som person och filmmakare. Amarcord är den historien. Filmen kretsar lika mycket kring Fellinis alter ego, Titta Biondi (Bruno Zanin) som landet Italien som sådant. Titta växer upp i staden Rimini, en pittoresk by som hämtad ur en sagobok. I filmens början gör våren sitt intågande varpå staden fylls med känslor som stiger allt med temperaturen i luften. Ungdomen spirar i såväl gammal som ung och man kan förnimma en sexuell spänning som vibrerar i omgivningen. Titta är på många sätt lik Fellini till sättet: ungdomlig, utforskande, fräck i sättet och sexuellt konfunderad. Överallt vandrar kvinnliga fantasier som försätter sinnena i extas. Men under denna idylliska yta spirar fascismen sig starkare och starkare. Snart kommer Italiens oskuld gå förlorad för alltid.



Jag minns. Detta är den grova översättningen av Amarcord vilket kan tyckas passande för en vandring längs minnenas allé i cineastisk form. Det är lätt att låta sig luras att detta skulle vara en lättsam film insvept i ett lätt rosa skimmer beståendes endast av de goda minnena. Vem vill minnas de dåliga händelserna? Fellini ville uppenbarligen det. Om man tittar närmare på filmens titel kommer man att upptäcka ett dubbelbottnat budskap: i själva verket är titeln sammanfogad av mi ricordo och amaro vilket tillsammans blir ”jag minns bittert”. Vid en första anblick kan Amarcord mycket väl framstå som en ren hyllning till det italienska livet och dess utövare, personerna som befolkar byn Rimini är samtliga större än livet självt och deras respektive tillvaron framstår ytterst bekymmersfria. Men Fellini börjar sakta men säkert att skrapa på den utopiska ytan för att avslöja något betydligt mer kväljningsframkallande. Fascismens tentakler började verkligen breda ut sig över land och rike, ingen undkom männen i de svarta uniformerna.



Vid denna tidpunkt avstod man att vare sig diskutera eller yttra ovidkommande åsikter i ren rädsla för att ”väggarna hade öron”. Hur kunde ett land till synes så oskuldsfullt förvandlas till dess rena motpol? Mycket bottnar i en form av åsidosättande ansvarstagande. Filmen porträtterar hur det kan te sig när man som individ är fullkomligt omringad av institutioner som alla fattar beslut för en; modern, fadern, skolan, kyrkan, påven etc. Detta resulterar i en totalt barock världsbild som begränsar individen till att desperat jaga flyktiga drömmar. I varje fall om man skall tro Fellinis egna tankar kring Amarcord.



Men Fellini var långt ifrån bitter på endast fascismen och dess hantlangare. Skolväsendet, kyrkans makt över människan, censuren; alla får de en ordentlig känga i Amarcord genom de mest komiska tillvägagångssätt. Tittas bikt inför den katolska prästen är en underbar symbolisk knäpp på näsan åt den katolska synen på människans sexualitet, en syn som överflödas av skam och synd. ”Rör du vid dig själv” frågar prästen Titta med följd ”då gråter ängeln”. Det var snarare Fellini och alla grannskapets pojkar som grät i ren frustration på grund av svallande hormoner. Hela scenen i fråga är enkelt konstruerad med endast ett fåtal klipp men med tanke på den enorma mängd information samt symbolik kring ämnet som berättas är det inget annat än konst på hög nivå. Fellini var en mästare när det gällde att förtälja en historia. Han skall ha sagt vid ett tillfälle: nothing stifles the imagination more than a good memory. Touché. Amarcord är trots dess underliggande budskap om fascismens innersta väsen en riktig liten solskenshistoria och sann hyllning till det italienska folket. Varje scen som porträtterar Rimini är bedövande vacker i sitt respektfulla bildspråk. Amarcord är en retroaktiv film där hela historien hålls ihop av löst sammanvävda minnesbilder vilket även avspeglas på klippningstekniken som användes i skapandet av filmen. Nästan gränslöst skiftas fokus från en person till den nästa, från havets lugnande brus mot stranden till det burdusa tumultet kring middagsbordet. Ingen står i centrum men inte heller utanför vilket är en fantastisk avvägning från Fellinis sida. Hela hantverket andas genuinitet vilket förstärks när det visar sig att många av skådespelarna aldrig stått framför en filmkamera innan debuten i Amarcord.



Fellini får åskådaren att känna sig som en fluga på väggen, en observatör som insuper de färgsprakande minnen som florerade i hans medvetna under sina levnadsår. Kanske gifte sig någon framför en enorm statyett beståendes av blommor föreställandes Mussolini, kanske inte. Men det spelar mindre roll då sättet han berättar dessa fragment är inget annat än trollbindande. Likt Alice transporteras man till en värld som ter sig vara normal men som visar sig befolkas av de mest exotiska karaktärer som går att finna. Räds inte för att trilla ner i detta kaninhål, det är en fullkomligt underbar värld som bara väntar på att utforskas.



Vi får en anamorfisk bild. Detta är nog allt i positiv bemärkelse jag kan komma på för att beskriva det som visas rent visuellt i Amarcord. Resten är en grekisk tragedi. Jag har sett många filmer men sällan har det varit mer brus, smuts och repor än vad som syns i Amarcord. Tänk myrornas krig fast i färg så börjar ni få en bild om vad det rör sig om. Jag är inte direkt imponerad då det finns betydligt äldre filmer på marknaden som är utrustade med desto bättre bild än den som erbjuds här. Färgerna är blekta likt den T-shirt som tvättats en gång för mycket men man har inte hjärta att göra sig av med den. Det som skall vara svart tenderar till att vara grått istället. Criterion har gett ut Amarcord och vad jag har förstått skall bilden vara betydligt restaurerad till skillnad mot denna utgåva från Warner Bros.



Ett hejdundrande monospår får man lyssna till. Egentligen känns det lite fel att klaga på ljudsektionen, vad skall en dialogbaserad film som denna med DTS till? Det är snarare kvalitén på ljudet som är bristande; mormors gamla vinylskivor hade ett högst störande ljud som bestod av skrapande och hoppande sekvenser. Amarcords ljudspår är inte långt efter när det gäller kvalitén eller snarare bristen på den. Ljudsektionen är lika lidande som dess broder Bilden när det gäller denna utgåva av Amarcord.



Filmen huseras i ett keep-case av standardmodell, omslaget är mycket vackert formgivet med den förföriska kvinnan i rött centralt placerat med sina beundrare omkring sig. En trailer är allt som går att finna vad gäller extramaterial på denna utgåva, denna lilla mängd är ungefär lika tillfredsställande som surströmming. För er som inte känner till mina gastronomiska preferenser kan jag meddela att surströmming är bland det mest nedslående i födointag som kan serveras på mitt middagsbord.



Likt byns pojkar som trollbinds av kvinnan i rött har jag blivit förälskad i Amarcord, en film lik ingen annan. Den blev Fellinis sista kommersiella succé samt belönades med en Oscar för Bästa Utländska Film 1974, något som den mer än väl förtjänade. När filmens eftertexter rullade upp på TV-skärmen var jag helt omtumlad, det hade skett ett paradigmskifte när det gällde min uppfattning rörande filmens konst. Fellini var onekligen en mästare, en man som besatt förmågan att på det mest fantasifulla tillvägagångssätt berätta en historia som alla kan uppskatta och relatera till. Amarcord är en nöjesfylld promenad längs minnenas allé som trots vissa smutsfläckar är en resa som Fellini vill bjuda med alla på. Våga ta steget du med. Tack Martin för att du visade denna juvel till film för mig, mitt filmintresse blev än större som resultat.