The Boondock Saints

Vissa filmer får stämpeln kult över sig vilket får anses som något högaktningsfullt men inget som man medvetet bör eftersträva, då tenderar filmen att snarare uppfattas som pretentiös. Men hur definierar man egentligen ordet kult? Uppriktigt sagt är detta inte det lättaste. Många skulle nog påstå att man kan koppla samman en stor skara anhängare med deras kärlek till en film vilket skulle upphöja den till kultstatus. Jag kan säga att t.ex. Sagan om konungens återkomst älskas, ja till och med dyrkas av miljontals människor men att kalla den för kult känns inte rätt på något sätt. Då skulle det ha att göra med tidsperspektivet kanske, att gamla filmer kan klassas som kult? Tyvärr är detta inte heller rätt då flertalet moderna filmer med bara ett fåtal år på nacken redan anses som kult. Om man söker på ordet hos siten susning.nu finner man följande beskrivning:

”Kult (adjektiv)/slang/ betecknar något som fått credd bland unga människor, trots att det från början kanske var lite fånigt. Vad som är kult och inte är svårt att bedöma för någon som inte hänger med riktigt, detta är problemet med den ironiska generationen.”



Stor brydsamhet uppstår för alla er som inte tillhör den ”ironiska generationen” med andra ord. Denna krystade formulering visar lite av problemet med att definiera vad som egentligen klassas som en kultfilm. Nu kanske ni undrar varför jag sitter och filosoferar över det svenska språket. Anledningen är lika enkel som komplicerad. Dagens recensionsobjekt är för mig ren och skär kultfilm: The Boondock Saints. Jag vet att många fler delar denna åsikt om en film som fullkomligt dyrkas av fans världen över. Låt oss ta en närmare titt för att se vad vi kan finna för orsaker till att änglarna lyckats sprida sitt evangelium så väl.


Connor (Sean Patrick Flanery) och Murphy (Norman Reedus) MacManus är två irländska tvillingbröder bosatta i Boston. De är två sammansvetsade själar som jobbar på en köttfabrik, bor i en utdömd fastighet och är djupt troende katoliker. Dessutom gillar de att ta ett glas eller tre på den lokala puben. I filmens början möter vi bröderna hos pubägaren Doc då Saint Patricks Day skall firas. Men knappt har detta påbörjats förrän den ryska maffian gör entré. Doc och hans lilla irländska pub skall bort, något som bröderna MacManus med tillhörande sällskap beståendes av förfriskade irländare inte tar lätt på.



Nästa morgon anländer den säregna FBI-agenten Paul Smecker (Willem Dafoe) till en bakgata i närheten av puben. På marken ligger två döda ryssar som verkar ha gått en högst oförklarlig död till mötes, bärandes synnerligen underliga bandage. Det visar sig snart att bröderna MacManus är ansvariga för dådet. Fallet skrivs dock av som självförsvar ärendet läggs på hyllan. Vad den högst intelligente Smecker inte är medveten om är att bröderna nu anser sig vara på ett uppdrag givet till dem direkt från Gud Allsmäktige. Ett uppdrag som går ut på att utrota all ondska från jordens yta. Medlen helgar ändamålet säger talesättet vilket snart kommer att bli allt för tydligt då bröderna beger sig ut på utrotningsturné i Bostons mer ljusskygga kvarter.



Det är lika bra att klargöra detta med en gång: The Boondock Saints innehåller i princip varenda stereotyp av karaktärer du kan finna i en film. Irländare är levnadsglada jävlar som dricker och inte drar sig för ett slagsmål, homosexuella är antingen fjollor eller manhaftiga, poliskåren består av idioter som spenderar merparten av sin tid till att äta donuts och vidare sjungs sången. Ändå fungerar samtliga deltagare i filmen på ett trovärdigt sätt och man kan inte värja sig för att älska dem. Mycket bottnar i att samtliga skådespelare verkligen har lagt ner sin själ i respektive roll de porträtterar. De är fullt medvetna om att detta är en lågbudgetfilm men att den skapas av ett team genuina filmentusiaster varpå de ger allt. För mig är det Willem Dafoe i rollen som den homosexuelle FBI-agenten Smecker som drar det längsta strået. Dafoe har medverkat i otal stora Hollywood-produktioner, hans namn är högt rankat i filmsamhället. Att ställa upp i en produktion som The Boondock Saints som är regissörens första film, i en så pass kontroversiell roll som det ändå anses är imponerande och värt all respekt. Enligt mig gör Dafoe en av sina livs bästa prestationer alla kategorier, detta enbart lyfter filmen. Men han är inte ensam.



David Della Rocco spelar i princip sig själv med tanke på att hans karaktär bär samma namn som han själv. Om ni har en kompis som Rocco skall ni skatta er lyckliga, en gladare skit får man leta med ljus och lykta efter. Flanery och Reedus är två skådespelare som tyvärr får alldeles för lite uppmärksamhet i filmsamhället vilket är en skam, bägge är ytterst kompetenta och gestaltar bröderna MacManus väl. Jag är ytterst tacksam för att en så suverän ensemble valdes för denna film, utan den hade Boondock fallit platt. Men allt hänger inte på skådespelarna, lika mycket beröm skall manusförfattaren tillika regissören Troy Duffy erhålla. Jag är fullt medveten om att många kommer att dra paralleller till Tarantinos verk vid beskådan av The Boondock Saints. Jag är ledsen att spräcka er världsbild men Tarantino har inte patent på vare sig ordet cool eller dess applicering i filmsammanhang. Nu är dock det fina i kråksången, att till skillnad från Tarantino som är något av en mänsklig kopieringsmaskin vid vissa tillfällen har Duffy lyckats plita ner en historia med tillhörande dialog som står på egna ben. För alla som sett Deer Hunter kommer att känna sig väl hemma när de ser The Boondock Saints. Enda skillnaden är att det förekommer betydligt mer våld i den senare filmen men i botten vilar exakt samma kärna av dialog och relationer mellan karaktärer.



Filmen har ett nästan sadistiskt synsätt på våld som kan te sig lätt ohyggligt stundtals men samtidigt är detta vad som håller mig fastnålad framför det jag ser. Boondock Saints är genom sitt frosseri i übervåld ruskigt underhållande med en eftertanke på samma gång. Mycket symboliseras i agenten Smeckers byggande relation till de unga lönnmördarna; skall han arrestera dem eller ansluta sig till deras korståg är en fråga som ekar i hans huvud allt eftersom liksäckarna fylls. Lägg till att männen i media framställs som superhjältar så får man en smal bismak av olustighet i munnen.



När Scanbox släppte sin första utgåva av The Boondock Saints valde de det mindre intelligenta alternativet att utrusta filmen med en icke-anamorfisk bild. Starkt jobbat PG. Dessutom var kvalitén på bilden långt ifrån den bästa. Till denna nya Special Edition har man lyckats skaka liv i de små grå cellerna varpå vi serveras en anamorfisk bild på 2.35:1 vilket vi naturligtvis tackar för. Det är dock fortfarande en svansång som sjungs för Scanbox; de har inte restaurerat bilden utan använt sig av samma transfer som till den föregående utgåvan. Detta är mycket olyckligt för en så pass bra film som The Boondock Saints faktiskt är. Akilleshälen är utan tvekan skärpan, eller snarare dess frånvaro. Jag blev först fundersam om min syn hade gjort ett fall likt aktiekursen på den svenska marknaden när jag körde igång filmen via projektor, stundtals är det förbluffande svårt att urskilja detaljer då mycket framstår som insvept i ett moln av dimma. Har nog aldrig sett en sådan oskarp bild. Det blir inte bättre av att det syns kraftiga spår av smuts genom hela filmen, att artefakten telecine wobble är konstant närvarande eller att färger stundtals känns utvattnade. Jag såg filmen på både en mindre TV samt en projektorduk á la 100 tum och inget av dem var trevliga alternativ som gör filmen rättvisa.



Både Dolby Digital samt DTS står det att läsa på fodralet, man tackar. Det första jag noterar redan i inledningen av filmen är hur mycket mer framträdande musiken är jämfört med den förra svenska utgåvan som endast hade ett Prologic 2.0-spår att lyssna till. Skillnaderna mellan DD- samt DTS-spåret på denna utgåva är mycket små, jag gjorde flera jämförelser mellan scener men hade uppriktigt sagt svårt att finna särskiljande drag ljudspåren emellan. Överlag kan man konstatera att ljudbilden är faktiskt riktigt skaplig. Talet ligger väl placerat i centerkanalen utan allvarliga tendenser till bristningar i fokusering. I början kändes surround-högtalarna väl frånvarande men efter ett tag vaknar de onekligen till liv på samma sätt som subbasen. Jag är mycket positivt överraskad över de bakre kanalernas ljudåtergivning, bland det bättre jag hört på senaste tiden. Man kan säga att ljudet är väldigt dynamiskt i actionscener för att falla tillbaka något ur kvalitétssynpunkt när det gäller filmens lugnare partier. Det är dock en himmelsk fröjd att äntligen få höra ljudet i denna film i 5.1.



Filmen levereras i ett mycket slimmat digipack med ett slipcase utanpå. Vid en första anblick förefaller detta vara en mycket snyggt designad utgåva, men efter en närmare granskning visar det sig att någon eller några på Scanbox har gjort både sig själva och oss konsumenter en redig björntjänst. Jag är väldigt intresserad av design och grafik men mina kunskaper är dock begränsade till det teoretiska planet. Tur är väl det att det finns andra människor som kan bidraga med att belysa problemen med förpackningen till The Boondock Saints. Följande brister observerades av en bevandrad man inom branschen:



”Slipcasen är snygg, med prägling och allt, men personen som ansvarade för trycket har inte tänkt till ordentligt. Om han hade gjort det hade han tryckt det roterat 180 grader så att skarven inte hamnat på ryggen med text utan istället på den tomma bortsidan. Klantigt.

Till bilden på själva fodralet har man tagit en lågupplöst och hårdkomprimerad JPEG-bild och blåst upp. JPEG-artefakter är plågsamt tydliga, tom i ansiktena. På bilderna nedan ser det ut som jag fotat med en dasskamera eller typ använt digital zoom – så är inte fallet. Det är en utmärkt kamera men motivet är i så helsickes dålig kvalitet! T.ex. i Smeckers vita skjorta är det ett väldigt kraftigt färgbrus. Oförlåtligt är ett för svagt ord. Så här gör man inte inom den grafiska branschen. Kanske på ett produktblad för Stures Bilmek utskrivet på inkjet, men inte på en så här stor produktion!”



Tack till medlemmen Tiny Turtle som gjorde mig uppmärksam på dessa detaljer. Scanbox; skicka inte klagomail till mig nu bara för denna insikt, skicka dem till Turtle istället.

Vad gäller extramaterialet har denna utgåva utrustats med en betydligt mer trevlig sektion än föregående utgåva. Först ut finner vi ett kommentatorspår med Troy Duffy. Detta är ett kommentatorspår i samma anda som filmen; lättsamt, ambitiöst och med glimten i ögat. Det märks att The Boondock Saints ligger Duffy varmt om hjärtat när han pratar på om inspelningen, skådespelarna samt hur ofta anhöriga och familj dyker upp i rutan.



Fem stycken Deleted scenes finns att tillgå, likaså ett antal Outtakes. Samtliga dessa är faktiskt riktigt roliga och man undrar varför vissa tyvärr hamnade på golvet i klipprummet, scenen med pojkarnas mor som spelar dem ett pulshöjande practical joke modell värre är en klockren scen. En trailer för Boondock Saints samt filmografier avrundar sektionen med extramaterial. Scanbox har med andra ord köpt in den sektion med extra godis som funnits ett bra tag på R1. Detta är dock ett betydligt lyft jämfört med den förra utgåvan som endast hade ett par filmografier att ståta med.

Blev jag då något klokare på benämningen kultfilm? Nej faktiskt inte. You can´t win them all. Men en sak är säker; The Boondock Saints är så mycket kult som det bara går. Alla som har minsta intresse av film skall ha denna pärla i hyllan, det är en order. Jag har ännu inte mött någon som haft negativa åsikter om denna film vilket säger en hel del. Om inte annat så kan man inte låta bli att älska en film som har porrskådisen Ron Jeremy i en "seriös" roll. Scanbox har lyckats höja sig ett avsevärt steg på kvalitetsskalan men de har fortfarande en bit att klättra. Detta är dock den mest ultimata utgåvan av filmen genom sitt DTS-spår så det är bara att ge sig ut och köpa.