The Last Samurai

När jag först fick höra talas om filmen The Last Samurai blev jag mycket entusiastisk. En samurajhistoria som det satsades stora resurser på lät lockande. Sedan jag första gången såg Shogun har jag varit förälskad i Japan och dess historia, samt att jag beundrar Akira Kurosawas porträtteringar av samurajerna. Andra var dock inte alls lika positivt inställda då de ansåg att Tom Cruise som huvudrollsinnehavare var ett på tok för stort namn för en film av denna kaliber och att han omöjligen skulle kunna axla huvudrollen. En gängse uppfattning var också att regissören Edward Zwick bara hade kopierat de mest kända samurajfilmerna genom tiderna och slängt ihop det till sin egen gryta. Jag valde, något subjektivt skall erkännas, att vifta bort dessa farhågor. Vetskapen, att Edward Zwick hade filmer som Glory, Höstlegender och The Seige i bagaget, gjorde mig ganska säker på att han inte skulle ha några problem att leverera ett styck storfilm insvept i japansk skrud. När filmen sedan gick upp på bio kunde jag inte låta bli ändå att fundera över ett par saker. För det första var timingen för releasen verkligen emot filmen. Den sista delen i den enormt framgångsrika ”Sagan om Ringen”-trilogin, Sagan Om Konungens Återkomst, hade gått upp månaden innan i Sverige. Kunde The Last Samurai klara av en sådan enorm konkurrens eller skulle filmen duka under i skuggan av Ringen? Den andra frågan jag reflekterade över var om detta var 2000-talets svar på Shogun eller inte. Om inte annat bar både Richard Chamberlain och Tom Cruise skägg, det borde väl tyda på en koppling?



Efter visning på lokal biograf i Göteborg snubblade jag ut med ett leende som gick från den ena örsnibben till den andra. The Last Samurai hade skickat mig till sjunde himlen av lycka. För en man med en kärleksaffär till den japanska historien och god film var detta osannolikt bra. Det visade sig också att biopubliken inte var mätt utan snarare hungrig på mer storfilm á la Sagan Om Ringen. The Last Samurai hade stora publikframgångar på biograferna över hela världen även om siffrorna naturligtvis inte var jämförbara med Ringen-filmerna.Nu har det gått en tid och det är dags att recensera den amerikanska DVD-utgåvan av The Last Samurai. Tiden låter tankarna smälta och det kritiska ögat får en chans att träda fram. Var jag för subjektiv när jag såg den på bio, kunde jag helt enkelt inte se eventuella brister i filmen på grund av mitt intresse för Japan? Och är The Last Samurai på samma nivå som Shogun eller bara en blek karbonkopia? Svaren finner ni nedan.


Året är 1876 och platsen är San Fransisco i USA, ett land som precis avslutat sin blodiga kampanj mot indianerna. Tom Cruise spelar kapten Nathan Algren, före detta soldat i 7:e Kavalleriet och krigsveteran, som i filmens början försörjer sig genom att vara levande reklampelare för ett vapenföretag. Men Algren är även alkoholiserad. Han lider av inre demoner som plågar honom för slakten av oskyldiga indianer han medverkade i. Men när allt ser ut att gå utför uppenbarar sig ett gyllene tillfälle för kaptenen; Japan vill rekrytera honom för att träna upp landets armé i västerländsk krigföring. Landet är vid tidpunkten på väg in i en historisk förändring gällande struktur och kultur då gammalt ersätts med nytt och modernt. Dock finns ett problem i form av de sista samurajerna som vägrar ta till sig förändringarna. Under ledning av samurajhövdingen Katsumoto, briljant spelad av Ken Watanabe, gör de revolt mot kejsaren. Samurajerna är det sista hindret mot Japans utveckling. De måste förintas.


Alhgren fick snabbt lära sig i fångenskap att det inte bara var språket som skiljde sig från USA. Sättet att raka sig på var en ny upplevelse
Algren anländer i Japan bara för att finna att deras så kallade armé består av bönder och hantverkare som aldrig ens sett skjutvapen i hela sitt liv. Trots bristande träning och protester från Algren tvingas de ut i strid mot Katsumoto där de lider ett bittert nederlag. Algren tas till fånga av samurajerna och förs till deras by högt upp i de Japanska bergen. Vintern är på väg varpå hans flyktmöjligheter är obefintliga. Men under sin tid som fånge lär sig Algren att acceptera sin fiende, och Katsumoto lär sig vem som egentligen är emot honom i hans kamp.


När jag läste tidningsrecensioner av The Last Samurai, då den gick upp på de svenska biograferna, lade jag märke till en detalj; det verkade råda en tävling tidningar och press emellan om vem som kunde få med ordet pekoral flest gånger i recensionerna. Slår man upp ordet i Svenska Akademins Ordlista finner man följande förklaring:

pekor,al s. -et; pl. = dum o. löjlig skrift

Är då The Last Samurai pekoral eller har vi ett stycke större filmunderhållning av hög kvalité framför oss? Enligt mig rör det sig om det sista alternativet. Må vara att filmen har hämtat friskt från andra storfilmer inom samuraj-genren. Detta går inte att förneka. Trots det har The Last Samurai tillräckligt starkt innehåll och dess historia är tillräckligt gripande för att filmen skall kunna stå på egna ben. Berättelsen är om än lättsmält ändå oerhört medryckande. Huvudtemat är förändring. Att gå från vanära till ära. Att förändra sin syn på en människa från fiende till vän. Att lämna det gamla bakom sig för att omfamna det nya. Att påverka historien. Nathan Algren genomför en transformation genom filmens gång. Till skillnad ifrån många andra filmer, som skildrar västerlänningars möte med den japanska kulturen, stretar han inte emot utan låter omvandlingen skölja över honom som ett renande bad för själen.


Riktiga män bär kjol
Det går att se många likheter med filmen Dances With Wolves där Kevin Costner gick ifrån att vara ”den vite mannen” till att finna sin rätta plats på jorden och i själen hos indianerna. I The Last Samurai är de amerikanska stäpperna utbytta mot Japans gröna skogar och bördiga jord men budskapet är ändå detsamma; rensning av själen och ens karaktär. Filmen tar samtidigt upp slutet av en tusen år gammal era, i vilket samurajerna plötsligt finner att deras största fiende mot sin herre kejsaren visar sig vara den moderna tekniken och utvecklingen mot västerländskt tänkande och seder. En fiende inte ens dessa elitkrigare skulle kunna besegra. Men trots detta skulle de avvika från sin tro på heder, ära och disciplin.


Vad gäller skådespelarensemblen kommer man som västerlänning känna igen ett mycket välbekant ansikte för att sedan, för det mesta, stöta på relativt okända skådespelare. Detta är en Tom Cruise-film och jag fasade för att det skulle bli en one-man-show med Mr Hollywood. Men mina farhågor visade sig felaktiga. Tom Cruise ger verkligen allt för att ge rättvisa åt Algrens själsliga resa och de insikter han finner i byn hos samurajerna. Han gör, som vanligt, en bra prestation men intressant nog är det inte han som lyfter filmen. Nej det står Ken Watanabe för genom sin gestaltning av samurajhövdingen Katsumoto.


Ken Watanabe som Katsumoto är en av filmens stora höjdpunkter
Watanabe är fullständigt strålande i sin roll. Det fullkomligt lyser om honom av de ideal som samurajerna levde efter. Hans relation med Algren är en av de största behållningarna i filmen. Watanabes Oscarsnominering för sin prestation i filmen tycker jag är mycket välförtjänt. Övriga japanska skådespelarna lyckas även de tillföra realism till sina roller och därmed ytterligare lyfta filmen.Regissören Edward Zwick kan det här med att skapa filmer som, i brist på bättre ord, är majestätiska. Svepande vyer över det japanska landskapet och insikt i det japanska feodalsamhället gör detta till en film med mer än bara karaktärer som för berättelsen framåt. Det är en sagolikt vacker bild som målas upp framför ögonen på åskådaren och man tappar andan både en och två gånger av beundran.


The Last Samurai är nästan smärtsam vacker i sitt bildspråk
En annan sak han har mästerlig känsla för är tempot. Många andra regissörer skulle stressa fram men Zwick tar sin tid, låter varje liten detalj beskrivas så länge som behövs för att göra den rättvisa. Detta kan ibland gå lite väl långt. Zwick blir i vissa scener överdrivet berättande för att verkligen försäkra sig om att samtliga åskådare uppfattat budskapet. Men dessa stunder är få till antalet och den övriga tiden är man totalt insvept i både Nathan Algrens transformation från en kultur till den andra och Katsumotos kamp för att hålla kvar traditionerna i det Japan som han älskar och hedrar. The Last Samurai är lika mycket ett drama som en krigsfilm. Oavsett perspektiv är den ruskigt bra.

Det är en makalöst bra bild vi bjuds på. Detaljrikedomen är enorm både på min Pixel Plus-TV men även på en duk är minsta detalj knivskarp likt samurajernas svärd. Det märks att Warner Bros. har satsat på den här DVD-produktionen. Färgskalan ligger åt det bruna hållet, som om det ligger ett gyllene filter över hela bilden. Allt får en härlig lyster och guldaktig ton vilket är en framträdande effekt minst sagt. Vid projektorvisning kunde jag varken se några spår av EE eller persienn-effekter. Det förekommer en del scener i skymning eller natt i filmen och då är det kritiskt att svärtan är rätt balanserad. Jag är mycket glad över att svärtan gör sitt jobb. Natthimlen över samurajbyn är verkligen svart medan detaljer i naturen och omgivningen runtomkring inte går förlorad i mörkret. Jag noterade vid enstaka tillfällen lätt smuts i bilden och någon artefakt som hade slunkit undan det granskande ögat vid masteringen men annars är bilden strålande.


Om jag som soldat såg detta framför mig hade jag blivit nervös. Jag lovar

Vi får endast Dolby Digital 5.1 på denna utgåva men vilket ljudspår det är, samma höga klass som bilden. Redan från start gör surround-högtalarna sig påminda och jobbar för att skapa en ljudbild som totalt omsluter åskådaren och placerar denne mitt i centrum av händelserna. Dialogen är mycket tydlig och välplacerad i centerkanalen. Trots partier med mycket ljud i omgivningen urskiljs dialogen kristallklart utan att ljudet omkring behöver kompromissas ner på något sätt. Basen ligger på tungt och stabilt i bakgrunden och när den gör sig till känna märker man det. Tro mig! Ljudspåret är dynamiskt, detaljrikt och storslaget likt filmen i övrigt. Vad jag saknar för att betyget skall bli full pott är det där sista lilla extra trycket i vissa detaljljud. Något som kanske ett DTS-spår skulle kunna leverera? Det är dock en lika stor fröjd att lyssna på ljudet som att se på bilden i The Last Samurai.

Man måste bara nämna kompositören Hans Zimmer som är ansvarig för soundtracket till filmen. Det märks ganska tydligt att det är hans verk. Blunda för en stund. Blanda lite delar av The Rock med Gladiator, skaka runt och häll upp i frostat glas. Det är storslaget, mäktigt och spelar an på de känslolägen Zwick vill försätta åskådaren i. Ett mycket passande soundtrack till en film som denna alltså.

Detta är en 2 Disc-utgåva i ett standard amaray-keepcase. Omslaget är utformat som en idolplansch modell mindre för Tom Cruise. Jag vet inte om det är förvånande eller imponerande att hans namn tar upp lika mycket plats som titeln på filmen. Jag får klura vidare på det. Medan jag gör det tar jag en titt på den första skivan där extramaterialet består av ett kommentatorspår med regissören Edward Zwick. Zwick berättar i lugn behaglig ton om de olika aspekterna av filmskapande, vilka svårigheter man stöter på som regissör och hur han gick tillväga för att lära sig så mycket som möjligt om den tid i historien som skulle porträtteras. Det märks att Zwick har påverkats av Akira Kurosawas filmer när han gjorde The Last Samurai. Det hänvisas nämligen ofta i kommentatorspåret till The Seven Samurai. Det är mycket att lyssna på, Zwick vet verkligen vad han pratar om och det är nästan uteslutande intressanta fakta och anekdoter som han bjuder på.

Om vi vänder blicken till den andra skivan finner vi en riktigt fullmatad skiva med extramaterial. Först och främst är menyerna mycket snyggt gjorda; mot en blodröd bakgrund målas de sju olika kodexen inom bushido upp tillsammans med deras innebörd. Tittar vi på innehållet finner vi först dokumentären Tom Cruise: A Warrior´s Journey där huvudrollsinnehavaren talar ut om sina intryck av karaktären Nathan Algren och hur inspelningen gick till. Intervjun varvas med klipp från filmen samt kommentarer från den övriga ensemblen där alla berömmer Cruise för att han är en sådan fantastisk person både framför och bakom kameran. Varning för ryggdunk. Intervjun klockar in på cirka 13 minuter.


Tom Cruise - krigaren
Nästa del, Edward Zwick: Director´s Video Journal, är mycket mer informativ. Här får vi följa med bakom kameran med regissören under vissa valda sekvenser av filmens gång. Hela sekvensen är kommenterad av regissören själv och likt kommentatorspåret på den första skivan har han även här mycket intressant fakta att dela med sig av. Vad jag tycker är lite synd är att man inte kan välja bort hans kommentarer för även om de är informativa hade jag lika mycket velat höra vad som sägs på inspelningsplatserna. Denna dokumentär är 26 minuter och klart sevärd.

Making An Epic: A Conversation With Edward Zwick And Tom Cruise har en viss krystad känsla över sig till att börja med. Edward och Tom sitter i varsin stol och överöser varandra med hur fantastisk den andre är, hur trevligt det var att filma tillsammans osv. Men sedan måste jag erkänna att det hela artar sig. De bägge herrarna verkar slappna av och delar med sig av sina djupare tankar och funderingar kring inte bara film utan även livet och de delar ur den japanska kulturen de identifierade sig med. Tiden för samtalet är 17 minuter.

History vs Hollywood är en 21 minuter lång dokumentär producerad av The History Channel. Det hela börjar med uteslutande filmklipp och verkar vara en ren hyllningsdokumentär. Men efter ett tag börjar den ta upp historian kring hur Japan kom att förändras från österländskt till västerländskt tänkande, varför samurajerna gjorde uppror och hur de var i verkligheten jämfört med Hollywoods bild. En lättsmält historielektion kan man summera det hela med.

A World Of Detail tar upp den mödosamma processen med att designa och skapa hela omgivningen, dekoren, platserna m.m. Vi får höra huvudansvarige Lilly Kelvert dela med sig av processen. Man jämför skisser med det färdiga resultatet och förklarar hur mödosamt det varit och vilket arbete det lagts ner på att få allt korrekt ner till minsta detalj.

Silk And Armour är en dokumentär som varar i 7 minuter. Här får vi följa arbetet med att skapa alla kostymer och dräkter till filmen. Man kan inte låta bli att häpna över vilka otroliga mängder arbete det ligger bakom en film oavsett om det rör sig om dräkter eller scenbyggen. Huvudansvarig för kostymproduktionen för filmen, Ngila Dickson, berättar hur de arbetade för att verkligen göra historien och kejsarfamiljen rättvisa. Många av kläderna och dräkterna som syns i filmen är direkta kopior av dåtidens klädval. Till och med material och tillvägagångssätt för att tillverka kostymerna gjordes i vissa fall så tidsenligt som möjligt.


Många dräkter blev det
Denna film hade många statister, långt ifrån alla av dem var utbildade eller hade ens spelat med i en film tidigare. I dokumentären Imperial Army Basic Training får vi precis som titeln antyder följa med bakom kulisserna och se hur statisterna tränades inför filmens storslagna stridsscener. Denna dokumentär är mycket genomgående och tar upp alla aspekter; från hur de skulle hantera skjutvapnen till militär exercis och disciplin.

Vi fortsätter med det militära i och med dokumentären From Soldier To Samurai: The Weapons. Alla vapenälskare skall kolla in den här delen av extramaterialet. Här visas alla vapen och tillhyggen som användes i filmen.

En annan intressant featurette är Bushido: Way Of The Warrior. Samurajerna hade levnadsregler, hederskodex som de strikt levde efter och som guidade dem genom livet. I denna del av extramaterialet kan man bläddra mellan de 7 olika kodexen, se hur de tecknas på japanska och läsa om deras innebörd. Efter att ha läst dem kände jag att vi skulle må bra av att implementera vissa av dessa budord i vår vardag.

Vi får även med 2 borttagna scener där man kan välja om man vill höra regissören Edward Zwicks kommentarer eller ej. Scenerna är intressanta att se på och jag hade kunnat tänka mig att se dem i den färdiga filmen. Till sist får vi med visning från den japanska premiären av filmen. Intervjuer ingår med flera av stjärnorna. Hela sektionen av bonusmaterial avrundas med en trailer. En fullmatad skiva fylld med intressant fakta och insikt i filmskapade.

Jag ställde frågan i början av recensionen om The Last Samurai låg på samma nivå som Shogun eller inte. Jag säger tveklöst ja när det kommer till underhållningsvärdet och budskapet som förmedlas. Att det sedan finns olikheter dem emellan råder det ingen diskussion om. Jag är den förste att erkänna att jag är något subjektiv i denna recension då jag har ett brinnande intresse för Japan och den tidsepok som filmen visar. Men nu har jag haft tillfälle att se filmen på nytt efter en tids uppehåll och jag såg den med ett mer kritiskt och granskande öga. Enligt mig är The Last Samurai fortfarande en av de bästa filmerna som släppts i år. Såväl filmen som DVD-produktionen håller högsta kvalité och en hel skiva med intressant extramaterial gör inte saken sämre. Ett solklart tillskott i samlarens hylla.