Black Hawk Down: Superbit

Ridley Scott räknas som en av de absoluta giganterna inom Hollywood. Ser jag denna britts namn på regissörsstolen vet jag att sannolikheten är god för en positiv filmupplevelse. Ja den äldre brodern Scott är britt och lika lite amerikan som Arnold Schwarzenegger, även ifall majoriteten vill tro annorlunda. Med filmer som Alien, Blade Runner, Black Rain, Thelma & Louise samt Gladiator vet man vad man får när man betalar för att se en Ridley Scott-regisserad film. På dagens agenda över recensionsexemplar står ett av hans senare verk: Black Hawk Down. När jag såg denna film på bio var jag tvungen att plocka upp hakan från golvet efter avslutad visning, något mer intensivt i krigsskildring hade jag inte sett på länge. Redan då visste jag att detta skulle vara en utmärkt kandidat till att få titeln Superbit tryckt på sig när det närmade sig DVD-release, något som jag fick rätt i.




Black Hawk Down, BHD, tar upp de fruktansvärda händelser som skedde i staden Mogadishu år 1993. Inbördeskrig rasar mellan olika folkstammar där hungersnöd är ett primärt vapen, hundratusentals människor avlider i svält och samtliga förnödenheter som sänds in utifrån fångas upp av krigsherrarna. FN kan inte stå passivt vid sidan varpå observatörer under beskydd av den amerikanska marinkåren skickas in för att leverera mat och förnödenheter åt ett svältande Somalia. För en tid framåt verkar lugn och ordning vara återställd. Men så fort marinkåren lämnar området eskalerar oroligheterna snabbt igen och när 24 stycken pakistanska FN-observatörer mördas på order av klanledaren Aidid. USA beslutar då att skicka in 123 elitsoldater från bl.a. förbanden Rangers samt Delta Forces för att tillfångataga Aidid och sätta punkt för detta blodiga inbördeskrig. Men vad som på pappret ter sig vara ett rutinuppdrag eskalerar snabbt till att bli en av de mest omdebatterade militära aktioner i modern tid. När det amerikanska folket såg bilderna på två helikopterpiloter släpandes nakna samt lynchade genom Mogadishus gator frågade sig nog majoriteten vad som egentligen föregick i Somalia. Den amerikanska militären hade totalt undervärderat den somaliska milisens kapacitet och när en Black Hawk-helikopter sköts ner tappade amerikanerna övertaget totalt. Fastklämda i en stad belamrad med fiender i varje vrå måste de nu slåss för sin egen överlevnad med det berömda mottot ekandes i bakhuvudet: Nobody get´s left behind.



Jerry Bruckheimer. Namnet ger mig rysningar men det är inte av välbehag kan jag garantera er. Med undantag av filmen The Rock finner jag samtliga av hans producerade verk som rent osmakliga orgier i flaggviftande av stjärnbaneret där Pearl Harbor tar priset i groteskhet. Så det var med ett visst befogat mått av skepsis jag drog öronen åt mig när jag läste att Mr Amerika skulle producera BHD, jag förberedde mig för det värsta när jag satte mig för att recensera filmen. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för att Ridley Scott är britt, detta resulterar i att vi får en helt klart mer neutral och nyanserad version av historien kring de händelser som skedde i Mogadishu i början av 90-talet. Scott faller aldrig i den klassiska fällan av amerikansk patriotism. Visst, här finns både eldiga föreläsningar innehållandes vikten av ära och lojalitet soldater emellan som repliker likt ”I came here to make a difference” vilket får gårdagens lunch att vända sig i kistan på mig.



Men dessa floskler drunknar snart i en orgie av militär action på vita duken. Likt en fältherre dirigerar Scott sina trupper framför kameran med knivskarp precision vilket skapar något av det mest realistiska som har skapats inom genren krig på film. Till skillnad mot Rädda Menige Ryan är historien långt ifrån linjerak. Där Spielberg väljer att berätta historien ur ett högst linjärt förlopp lyckas Scott desto bättre att fånga det totala organiserade kaos som paradoxalt nog råder på ett slagfält. Den skakiga handkameran, snabba klippen, det gryna filtret skapar en totalt trovärdig närvarokänsla hos åskådaren. Detta var en militär operation som gick käpprätt åt skogen och Scott är inte sen med att poängtera detta genom sitt berättar- och bildspråk. Jag kan tänka mig att inspelningen av BHD var ett form av organiserat kaos. Men här kan vi faktiskt tacka för att Mr Bruckheimer står som producent bakom projektet för utan honom tvivlar jag på att vi hade fått se ens en bråkdel av den arsenal som den amerikanska armén ställde till sitt förfogande när historien kring de kraschade Black Hawk-helikoptrarna skulle berättas. Det är detta som är fördelen med USA när det skall spelas in krigsfilm; de har världens största leverantör av rekvisita tack vare sitt försvar. Realismen är total i denna film vilket är högst tacksamt när man skall porträttera riktiga människor samt händelser.



Men det finns smolk i bägaren. Det är en totalt horribel bild av afrikaner som målas upp framför ögonen på mig, en bild som bränner sig fast på hornhinnan. I BHD är samtliga svarta människor Satan reinkarnerad, lika mörka i blodet som sin hy. Jag är fullt medveten om att detta är en amerikansk skildring av ett händelseförlopp men det hindrar inte för åtminstone ett uns av nyansering, detta förvandlar BHD till en flaggviftarfilm som försöker dölja sig bakom en horribel historia vilket enligt mig är lika illa som den öppna övertron på patriotismen. Alla älskar väl USA? Det är i varje fall tron som råder på andra sidan ankdammen. Samma kardinalfel går att finna i Rädda Menige Ryan där tyskarna var återigen ondskan personifierad. Att de flesta soldaterna enbart lydde order eller inte kände till sanningen om koncentrationslägren är det få som vill lyssna på. Nej jag har den fullaste förståelse för att denna film möttes av total avsky i Afrika. Samtidigt måste man se till att detta trots allt rör sig om underhållning vilket känns något paradoxalt och lätt illamåendeframkallande vid en närmare eftertanke. Att måla upp krig som underhållning känns helt enkelt inte riktigt rätt och ändå finner jag mig sittandes med ett stort flin på läpparna; det är den lille pojken inom mig som lekte krig som kryper fram från det undermedvetna. Det går inte att motstå Scotts totala känsla för perfektion som alltid genomsyrar hans filmer och så är fallet med BHD. Krig är aldrig kul utom på film. Tvådelat problem? Utan tvekan. Men jag erkänner att jag finner genren krig lika underhållande som komedi, drama eller thriller. Annars skulle jag ha svårt att titulera mig som cineast. När det gäller filmunderhållning spelar BHD i den absolut högsta divisionen. När det gäller dess moraliska budskap är det desto mer tveksamt om det är rumsrent eller ej.



Skådespelaren Ewan McGregor fick en gång frågan om huruvida det var svårt att agera soldat i filmen BHD. ”Act? No no we didn´t have to act, just react”. Detta säger en hel del om skådespelarinsatserna i denna film. Scott och Bruckheimer har lyckats samla ihop en ganska gedigen skara anleten för att porträttera soldaterna som deltog i detta stormiga dygn där platsen var en dammig liten stad i ett blodigt Afrika. Ewan McGregor, Josh ”Babyface” Hartnett, Orlando ”kan-inte-agera-utan-lösoron” Bloom, Eric Bana, Sam Shepard, Tom Sizemore. The list goes on. Samtliga deltagare gör klart godkända insatser men McGregors kommentar ekade i mitt huvud när jag såg filmen. Det krävs knappast något agerande från deras sida då miljön har återskapats med kuslig realism varpå de snarare behövde reagera på att saker och ting exploderade kring dem eller att folk dog som husflugor. Alla som har gjort värnplikt vet vad jag talar om. Överlag fungerar dock just de naturliga reaktionerna på vad som sker i soldaternas omgivning till att ytterligare spä på den råa realistiska känslan som BHD ger ifrån sig.



För alla er som inte är bekanta med Superbit drar jag ytterligare en gång min högst förenklade beskrivning av ”formatet”:

Superbit är ett format som filmbolaget Columbia/Tristar applicerar på vissa av sina filmtitlar. Vad de gör är att rensa skivan från allt som kan ta upp värdefull plats som animerade menyer, extramaterial etc. Kvar blir desto mer utrymme för bild och ljud. Detta är klart positivt och resultatet brukar märkas framför allt om man skjuter upp bilden på en större yta som med projektor. Det finns även Superbit Deluxe vilket innebär att det medföljer en eller flera skivor med extramaterial.

Bilden presenteras i det magnifika formatet 2.40:1 och är naturligtvis anamorfisk. Ja jag erkänner att sorgeband inte uppfattas som något direkt negativt i casa del Fredrik, i synnerhet inte när det berör storfilmer som BHD faktiskt är. Är det något jag kan säga om bilden på denna film är det att den gjordes för att visas på en redigt stor duk eller plasma. Bigger is better som amerikanerna säger. Det är en överväldigande mäktig upplevelse att se en Black Hawk dundra förbi på en 100 tum stor yta. Filmer likt denna är klart referensmaterial för att demonstrera en anläggnings kapacitet när det gäller den visuella biten. Färgskalan är rik och varierande beroende på vilket känsloläge som Scott vill förmedla åskådaren. Vad som dock gör det svårt att dela ut ett toppbetyg är den mängden brus och andra störningar som medvetet har lagts till i postproduktionen. Likt Rädda Menige Ryan har man valt att laborera med såväl färgfilter som bakgrundsbrus, allt för att skapa en mer realistisk och smutsig look. Visst det fyller sitt syfte men min personliga smak är den att jag inte är särskilt förtjust i detta tillvägagångssätt. Dessutom kunde jag skönja spår av smuts vid ett flertal tillfällen under filmens gång, något som naturligtvis drar ner betyget för bilden hos denna Superbit-utgåva.



Det är tur att det medföljer ett DTS-spår för jag uppfattade det som Dolby Digital levererar som klart andefattigt vid jämförelse dem emellan. Nu är detta en smakfråga som med bilden men DTS ger denna gång en betydligt mer intensiv och mustig ljudupplevelse. Rotorbladens smattrande i vinden, patronhylsorna som regnar ner mot marken, sanden under kängorna som knastrar allt eftersom soldaterna rycker fram i staden. Allt får helt enkelt mer liv och stuns genom DTS-spåret. Dialogen ligger väl placerad i centerkanalen utan minsta tendens till att tappa fokus eller glida ut i periferin med omgivningsljudet. Det är gott om den varan i BHD, något som surround-högtalarna levererar med bravur. Lika mäktigt som det är att beskåda en Black Hawk flyga förbi över huvudet, lika mycket gåshud genererar det avgrundsljud som turbinerna ger ifrån sig. Basen lever rövare över parkettgolvet och levererar en salsadans baserad på bastoner som får grannen under att börja banka i sitt tak. Tack DTS samt de ansvariga för ljudmixen till BHD.



Detta är en Superbit-titel vilket betyder en total avsaknad av allt som heter flashiga menyer eller extramaterial. Eller som jag skrev i min recension av Resident Evil: Superbit:



Filmens menyer är bland de mest osexiga man kan finna på marknaden och tankarna när man ser dem går osökt tillbaka till DVD-filmens begynnelse. Men detta är helt naturligt på Superbit, allt för att ge plats på skivan för bild och ljud. När det gäller extramaterial så tyvärr, det finns inget av samma anledning som menyerna.

BHD är onekligen en Krigsfilm med stort K och Ridley Scott bevisar än en gång sin talang för att kunna berätta en historia med knivskarp, nästan obehaglig precision för detaljer. Inget går att blunda för i BHD och detta är väl på både gott och ont. Sett till rent underhållningsvärde är detta en riktig juvel som bör finnas i var man och kvinnas filmhylla. För den som vill ha extramaterial serverat till sin Superbit-rätt finns det en koreansk utgåva att tillgå med titeln Superbit Deluxe. Sug på den karamellen.