The Bourne Identity

James Bond är död. Ni läste rätt. För mig drunknade han i ett Martini-glas någon gång efter Connerys bortgång från rollen som världens bäste agent. 007 blev sig aldrig lik även ifall Pierce Brosnan enligt mig var snubblande nära. Men producenterna till serien delade inte min åsikt varpå Mr Brosnan fick sparken. Bond-serien har desperat försökt göra en comeback utan att lyckas nämnvärt, samtidigt som marknaden skriker efter spännande historier som involverar spioner. Så dyker då filmen The Bourne Identity upp och alla som är något insatta i filmvärlden skrek sig hesa i klagosång innan filmen ens gått upp på biograferna. Matt Damon i remake på Robert Ludlums karaktär som Richard Chamberlain redan gestaltat i filmen med samma namn (här i Sverige fick den dock heta Identitet Okänd). Damon är för ung, för oerfaren, för…ja allt uppenbarligen. När eftertexterna rullade upp på den vita duken hade majoriteten av klagosången tydligt tystnat. The Bourne Identity hade gett det marknaden saknat: en smart, spännande och framför allt realistisk spionhistoria. 

 

Det är en regning tillika stormig natt på de sju haven närmare bestämt 10 mil utanför Marseille. En till synes livlös man (Matt Damon) ligger flytandes på vågorna då en fiskebåt passerar och en man på däck får syn på kroppen som hivas upp. Fasa slår besättningen när det visar sig att liket är långt ifrån bortgånget varpå man snabbt fiskar fram sjukvårdsutrustning (alla fiskebåtar är väl ändå utrustade med kirurgiska verktyg och minst en man som besitter kunskaper inom ämnet?). Herr fiskedoktor gräver fram två kulor ur ryggen på den medvetslöse mannen samt en ampull som visar sig innehålla ett kontonummer till en bank i Zürich. Knappt hinner doktorn vända sig om förrän mannen som bara för en stund sedan låg på operationsbordet går till anfall med ett furiöst tempo. Verkligheten hinner dock snabbt ikapp varpå han svimmar igen. När han återfår medvetandet har han inget som helst minne om vem han är eller var han kommer ifrån. De två kommande veckorna spenderas på fiskebåten hjälpandes besättningen. Saker och ting börjar sakta men säkert komma tillbaka för vår man med amnesi: han är stark som en oxe, pratar flera språk flytande och kan knyta de mest avancerade knopar men han vet fortfarande inte vem han är. Hans enda ledtråd är banken i Zürich dit kosan bär som nästa anhalt i jakten på en identitet. Men det visar sig snart att vår herre besitter kunskaper som klart överstiger konsten att knyta knopar, han är nämligen en expert i konsten att försvara sig själv samt döda. Samtidigt i CIA:s huvudkontor mottager man meddelandet att det senaste uppdraget har gått åt skogen. Deras man blev skjuten i ryggen och antogs vara försvunnen…  

 

Jag erkänner direkt att detta är en film som jag nästan spelat sönder i DVD-spelaren, det råkar även vara en av min flickväns absoluta favoritfilmer alla kategorier. När vi för inte så länge sedan såg om den för jag vet inte vilken gång i ordningen satt vi bägge med ett stort flin på våra läppar under filmens längd. Så varför är just denna lilla agenthistoria till skillnad mot så många andra motsvarigheter så uppskattad i casa del Fredrik? Entusiasmen inför The Bourne Identity bottnar i en rad faktorer, låt oss börja med filmens manus. Detta verk baseras på romanen signerad författaren Robert Ludlum och är det något denne man kan så är det att, likt Tom Clancy, skriva spännande thrillers som fängslar. Så till vida har filmen en alldeles utomordentlig plattform att stå på. Men bara det faktum att filmen är baserad på en succéroman behöver inte betyda att en filmatisering skall vara lika lyckad, många är de försök som har fallerat totalt när ett styck historia i bokform skall transformeras till film. Nej här krävs det skickliga manusförfattare som har fingerspetskänsla vilket herrarna Tony Gilroy samt William Blake Herron besitter utan dispyt. Gilroy och Herron har gjort det smarta draget att hålla sig trogen Ludlums förlaga men har samtidigt adderat ett par egna ingredienser till rätten som att göra Bourne till en betydligt yngre man än när det begav sig då Chamberlain axlade rollen i Identitet Okänd. Lägger man till att filmen utspelar sig i de skuggfyllda delarna av Europa framför glättiga Amerika ökar bara känslan av autencitet.  

 

I regissörsstolen finner vi independentmannen Doug Liman som här får sitt första stora gig i Hollywood och han tar verkligen vara på möjligheten. Liman ser till att hålla en relativt kall profil i sitt berättande, han verkar onekligen mån om att hålla sig på god fot med herr Ludlum och detta gör han helt rätt i. Till skillnad mot den något misslyckade Mr. & Mrs. Smith väjer inte Liman en tum från sina principer utan tar istället med sig sina erfarenheter från de mindre produktionerna som finns i hans CV och applicerar sin egen stil på ett stort Hollywood-spektakel vilket är en av styrkorna som finns att återfinna i denna filmatisering av The Bourne Identity. Vi erbjuds en känsla av realism och råhet som få andra filmer i genren lyckats uppnå på senare tid, enligt mig är detta vad James Bond eller för den delen Mission Impossible borde vara. Med hjälp av en högst dynamisk kamera och klipp lyckas Liman i samarbete med Gilroy och Herron att skapa en film som känns förvånansvärt fräsch och aktuell trots att den nu har ett par år på nacken. Låt oss nu gå över till skådespelarinsatserna. Matt Damon må ha vunnit en Oscar för Bästa Manus tack vare sitt verk Good Will Hunting men han lär knappast plocka upp ytterligare en gyllene gubbe tack vare sitt skådespelande. Men se träbocken Damon är ju enligt mig som klippt och skuren för rollen som Jason Bourne även om jag med andra vid en första anblick hade svårt att köpa det faktum att en sådan ung man skulle vara en luttrad yrkesmördare modell ett. Men allt eftersom filmen fortskrider och att Damon mer och mer kommer in i rollen känns han helt plötsligt gjuten för projektet. Han lyckas med relativt små medel tillföra ett välbehövligt djup till en karaktär som annars med lätthet skulle kunna förvandlas till en vandrande kliché. En person som jag än idag har svårt att avgöra om hon är en bra skådespelerska eller inte är Franka Potente i rollen som Bournes kärleksobjekt Marie Helena Kreutz. På något sätt får jag samma vibbar av att beskåda henne som Milla Jovovich, bägge kan briljera i vissa scener för att nästa stund falla platt till marken. Kemin mellan Potente och Bourne känns inte helt trovärdig och är den faktor som enligt mig drar ner filmen något, dock är denna kärlekshistoria relativt liten i jämförelse med övriga beståndsdelar vilket är klart tacksamt.

 

Filmen presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Doug Liman lade grunden för hur filmerna om Jason Bourne skulle se ut rent bildmässigt vilket innebär att man valt att manipulera bilden en hel del för att skapa en rå känsla som vilar över hela projektet. Det finns ett visst mått av bakgrundsbrus genom hela filmen som genererar en kornig bild, mycket på samma sätt som Steven Spielberg gjorde med sin Saving Private Ryan. Detta är ett högst medvetet val från Limans sida så det kan knappast klassificeras som en artefakt. Vad som dock är något störande är att bilden känns för orolig i sin natur på sina ställen, framför allt i ljusa partier kan man skönja spår av krypningar och instabilitet. Utöver detta håller transfern till DVD mycket god standard, till skillnad mot The Bourne Supremacy kunde jag inte se några direkta spår av blödningar i färgskalan som håller en relativt låg ton genom hela filmen. Många är de scener då Bourne jobbar i skydd av mörker eller nattlivet och då är det extra tacksamt att svärtan gör sitt jobb ordentligt utan att för den sakens skull dränka detaljer i omgivningen. Jag kunde inte heller under filmens gång se några spår av Edge Enhancement vilket man tackar för.

 

Till skillnad mot The Bourne Supremacy erbjuds vi på denna svenska utgåva av The Bourne Identity såväl Dolby Digital som DTS att lyssna till vid beskådan av filmen ifråga. När jag skrev recensionen om The Bourne Supremacy klagade jag på avsaknaden av ljud från de bakre kanalerna och att DTS mycket väl skulle kunna vara lösningen på problemet vilket visade sig vara sant när jag bänkade mig för att spetsa öronen. Identity har helt klart mer tryck i ljudet än sin uppföljare och jag tror som sagt att detta bottnar i det DTS-spår som medföljer. Surroundhögtalarna och även för den delen basen känns mer livfull och entusiastisk än sin kusin Dolby Digital, med andra ord är saker och ting som det brukar vara när det görs jämförelser dem emellan. Separationen mellan kanalerna är mycket god, även under de mer hektiska partierna av filmen tappar aldrig ljudet fokusering. Basen används tämligen flitigt och levererar en hel del sköna LFE-tongångar i mitt biorum. Dock är dessa spår inte referensmaterial, det saknas fortfarande en del arbete från de bakre kanalerna samt att basen kunde ha använts än mer än vad den gör i dagsläget. Detta sagt är det dock två mycket kompetenta ljudslingor som Universal erbjuder åskådaren av The Bourne Identity.

 

Filmen levereras i ett keep-case med film samt extramaterial huserandes på en skiva. Ett plus enligt mig är att menyerna går att få på svenska, tack för den Universal. Ser vi till sektionen med extramaterial erbjuds vi en hel del smått och gott att frossa i. Först ut till rakning har vi ett kommentatorspår med regissören Doug Liman som berättare. Detta är ett klart intressant spår att lyssna till då vår regissör delar med sig av såväl glädje som sorg angående filminspelningen, helt klart värd din tid. Härnäst har vi en femton minuter making of-dokumentär som tyvärr består av ryggdunkande från deltagarna så denna kan man med gott samvete hoppa över. Det finns även ett antal bortklippta scener att beskåda dock utan kommentarer från regissören vilket jag personligen saknar. Ingen av dessa scener är speciellt intressanta och man förstår varför de hamnade på golvet i redigeringsrummet. Man har även valt att kasta in ett alternativt slut på filmen men inte heller detta upphetsade mig nämnvärt, slutet i den färdiga produkten är helt enkelt bättre. Den som gillar musik kan spana in videon med artisten Moby och hans låt Extreme Ways. Avslutningsvis finner vi ett antal trailers.

 

The Bourne Identity var, är och kommer alltid att vara en av mina personliga favoriter i filmhyllan. Den sållar sig till skaran ”kalla kriget-thrillers” som Ronin och detta är knappast ett dåligt betyg. James Bond och även för den delen Ethan Hunt har genom lanseringen av The Bourne Identity fått en konkurrent som de bör hålla ögonen på. Nu skall jag bänka mig i soffan för att se om Supremacy i väntan på den sista och avgörande delen i trilogin om vår mördare med amnesi.