Sphere

5,3 på siten IMDb. 1,8 av en användare på Discshop. De höga betygen har inte direkt haglat över Barry Levinsons tillika Michael Crichtons verk Sphere. I nådens år 1998 var jag blott 18 år gammal när nämnda film gick upp på de svenska biograferna. Jag vill minnas att jag tillsammans med ett styck god vän bänkade oss med popcorn samt tillhörande störande besökare som konverserade under filmens gång. Detta till trots har jag för mig att jag fann Sphere tämligen underhållande och att den bidrog till en del intressanta diskussioner efter avslutad visning. Men minnet kan spela många spratt och det är fullt möjligt att jag egentligen fann den så horribelt dålig att jag helt sonika har förträngt den eventuellt psykiskt smärtsamma upplevelsen. Vi tar och skuttar några år fram i tiden, närmare bestämt 2006. Jag befann mig hos den lokala DVD-handlaren letandes i REA-backarna efter nytt material att recensera. Blicken svepte över den ena filmen efter den andra tills jag plötsligt mitt i all stress och trängsel får syn på Sphere. Vågor av nostalgi sköljde över mig när jag plockade upp ett exemplar och slogs min väg fram till kassan genom horder och åter horder av andra filmnerdar. Snabbt hem och mata DVD-spelaren med Sphere, nu skall vi se om filmen lever upp till sitt skamfilade rykte eller om den kan överraska i positiv bemärkelse.

 

Mitt ute i Stilla Havet rasar en helikopter fram med en enorm hastighet. Ombord finner vi den trötte psykologen Norman Goodman (Dustin Hoffman) som inte vet mer än att han skall bistå med assistans för överlevande av en flygkrasch. Men det visar sig snart att hans uppdrag är något helt annat. För några år sedan skrev han en rapport för Vita Huset om hur mänskligheten skulle reagera på kontakt med utomjordiska väsen och den rapporten skall snart komma väl till användning, att Goodman hittade på hälften av materialet är en liten bisak som man helst inte pratar högt om till de förenta staternas militär. I själva verket rör det sig inte alls om en flygkrasch vilket Norman noterar vid sin ankomst då halva flottan befinner sig på plats. Efter att ha blivit inlåst i en hytt i tre timmar släpas vår psykolog till en briefing där han möter ett gäng gamla bekanta ansikten. USA har nämligen lyckats med det som ingen annan tidigare gjort: på havets botten belägen 300 meter under ytan har man lokaliserat ett UFO. Enligt Goodmans rapport har man följt protokollet till punkt och pricka och därefter samlat ihop ett team beståendes av en biolog (Sharon Stone), en astrofysiker (Liev Schreiber) samt en matematiker (Samuel L Jackson) och uppdraget är glasklart: dörren till farkosten skall öppnas inom de närmaste timmarna. Efter en snabb introduktion i procedurer kring hur man hanterar dykutrustning kastas vårt team ut i det kalla mörka vattnet. Men när de väl kliver in i farkosten gör de två fruktansvärda upptäckter. Den första är att detta i själva verket verkar vara en amerikansk farkost och att det finns ett gigantiskt klot som reflekterar allt i sin omgivning…utom de själva.

 

The Abyss light samt Event Horizon. Detta var vad jag noterade i mitt mentala noteringsblock när jag beskådade Sphere en tidig fredagsmorgon. Jag gjorde därefter en del research inför denna recension och mycket riktigt så var jag långt ifrån ensam om dessa iakttagelser. När jag såg Sphere på den lokala biografen vill jag som sagt minnas att jag tyckte filmen var såväl spännande och bitvis skrämmande. Nu i nådens år 2006 har jag med all sannolikhet blivit betydligt mer luttrad tillika avtrubbad som kritisk i mitt cineastiska granskande. Ty jag hade svårt att hålla intresset uppe för denna lilla sci-fi-historia kryddad med lättare inslag av skräck. Storyn till denna film är hämtad från författaren Michael Crichtons verk med samma namn. Som vanligt har jag inte läst ursprungskällan men vad jag har förstått av andra mer insatta individer som har läst boken samt sett filmen så skall den tidigare vara ungefär femtio gånger bättre, som det brukar vara med andra ord när bok skall transformeras till film, det känns som detta numera är regel än undantag. Men Crichton har lyckats förr med att få sina verk att nå en bred publik där Jurassic Park är det mest kända exemplet. Tyvärr är det bara till att konstatera att Sphere inte direkt sållar sig till den skaran filmer och det är av en rad anledningar. Huvudansvaret för att transformera boken till film lades på manusförfattaren tillika regissören Kurt Wimmer som gjorde ett namn för sig med filmen Equilibrium. Till sin hjälp hade han manusförfattarna Stephen Hauser samt Paul Attanasio. Hauser debuterade som författare genom Sphere och har inte arbetat med ett manus sedan dess medan Attanasio hade gjort ett gott arbete året innan med succéfilmen Donnie Brasko. Vad man kan säga om manuset till Sphere är att det är tämligen oengagerande, man har helt sonika sneglat lite för mycket på The Abyss och försökt att återskapa den klaustrofobiska känslan av att befinna sig på djupa vatten utan flyktmöjligheter, skillnaden är att den tidigare filmen lyckades så ofantligt mycket bättre än Sphere. Inslagen av sci-fi är till en början ganska medryckande då teamet upptäcker en högst avgörande bit av pusslet när man för första gången sätter sin fot inuti farkosten men detta är snabbt överstökat på mindre än några minuter och sedan förvandlas filmen till ett tamt försök till skräck vilket inte lyckas, blir inte en räddhare som jag uppjagad kommer ingen att bli det.

 

För regin står veteranen Barry Levinson. Levinson är inte direkt någon duvunge i Hollywood då han har gett filmälskare en rad minnesvärda titlar såsom Tin Men, Good Morning Vietnam samt Rain Man. Men någonting måste ha gått fruktansvärt fel för Levinson när han satte sig i stolen för att regissera Sphere, återigen tror jag att det största felet med denna film bottnar i det faktum att man inte bara använt en annan film som inspirationskälla, man har helt sonika försökt att planka ett verk rakt av för att sedan se oskyldig ut inför juryn men det biter inte på mig. Vår regissör går helt enkelt på autopilot och följer manualens mallar steg för steg i hur en sci-fi/skräckfilm skall se ut och låta, även de inslag som överraskar hanteras mycket slarvigt och plötsligt känns filmen på tok för lång vilket inte är ett gott tecken denna gång. Visst jag erkänner att det finns både en och tre scener som fick min puls att höja sig ett snäpp men likt kusinen Event Horizon avklingar effekten tämligen fort eftersom regissören inte lyckas hålla uppe tempot genom hela filmen. Dessutom känns det som att Sphere har svårt att bestämma sig för vilket ben den skall stå på: sci-fi eller skräck. Det där ordspråket med att både äta kakan och ha den kvar känns allt för träffsäkert efter att ha beskådat denna film. Beträffande skådespelarinsatserna är dessa, precis som regin, på autopilot. Dustin Hoffmans val av roller tillika prestationer under 90-talet kan bäst beskrivas som ojämna, han briljerade enligt mig i rollen som kapten Krok i Hook men i Sphere ser han mest trött ut och blicken verkar hela tiden leta efter lönechecken. Sharon Stone som nog för alltid kommer att bli ihågkommen för Basic Instinct och inget annat försöker desperat göra något av sin roll som lätt mentalt instabil biolog men har tyvärr för dåligt material att jobba utifrån. Inte ens min personliga favorit Jackson lyckas nämnvärt med att underhålla mig, nej Sphere lever tyvärr upp till de generella omdömen som delats ut.

 

Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Detta är en ”gammal” film så till vida att när den sjösattes var DVD-marknaden i sin vagga och detta är något som helt klart reflekteras på denna utgåva av filmen, i varje fall om man skall se till kvalitén på bilden ty den är något lidande. Till en början ter sig filmen ganska hyfsat men snart börjar artefakterna komma krypande till korset. Det första jag noterade är att det förekommer spår av smuts och andra störande partiklar genom precis hela filmen vilket inte är särskilt upphetsande. Problem nummer två är färgskalan som är extremt skiftande till sin natur: antingen upplevs färger som livlösa och avskalade eller så blir det raka motsatsen med resultatet att man noterar blödningar. Svärtan gör dock ett ordentligt jobb, för bra skulle det visa sig då vissa scener kan framstå som lite för mörka vilket ger effekten av att detaljer går förlorade i omgivningen. Nu får jag det säkert att låta som att Sphere är den sämsta DVD-utgåva jag recenserat men så är inte fallet, bilden håller jämfört med många andra filmer från samma era en relativt hög standard och jag kan tänka mig att denna film säkerligen klassades som det bästa som släppts för några år sedan.

 

Inget DTS här inte, vi får nöja oss med Dolby Digital 5.1. Jag kan konstatera att ljudet lyckas betydligt bättre än sin kusin bilden med att skapa en tryckande stämning i biosalongen. Till en början känns spåret på tok för framtungt, surroundhögtalarna lyser med sin totala frånvaro i filmens början. Dessutom känns volymen ofantligt ojämn i sin natur då vissa scener förefaller dova i tonen medan andra orsakade skrämselhicka hos mig. Men efter ett tag börjar saker och ting arta sig och ljudbubblan blir betydligt mer komplett med såväl surround som LFE-tongångar som pumpades ut i mitt biorum. Detta sagt känns fortfarande ljudsektionen som något andefattig, detta är en film som mer än väl skulle kunna erbjuda åskådaren en strålande upplevelse på audiofronten. Mycket av dessa problem bottnar återigen är detta är en gammal film med tillhörande behandling, Sphere har inte direkt åldrats med värdighet beträffande denna DVD-produktion.

 

Förr levererades Sphere i snap-cases men till min stora förvåning tillika förtjusning har man nu på senare dar bestämt sig för att börja ge ut gamla Warner Bros-titlar i keep-cases vilket jag tackar för. Omslaget är tämligen stilfullt men av någon anledning har man valt att utrusta filmen med undertiteln Farkosten. Om man vänder på fodralet och beskådar baksidan av myntet står det att läsa följade:

Extra material: Interaktiva menyer, produktionsinformation, scenåtkomst.

Ni kan nog gissa er till vilket betyg jag kommer att ge denna svenska utgåva av filmen som är näst intill barskrapad på extramaterial till skillnad mot den amerikanska versionen som har såväl kommentatorspår som dokumentär att stoltsera med.  

 

Minnet kan som sagt spela en spratt eller så är det bara att konstatera: man har gått och blivit betydligt mer kritisk med åren. Sphere är helt enkelt ett tafatt försök att upprepa succéformeln The Abyss men den når halvvägs. Det förekommer en del spännande scener men vare sig manusförfattarna eller regissören lyckas hålla kvar intresset hos åskådaren under filmens längd. Nej vill ni ha god sci-fi som utspelar sig i undervattensmiljö kan jag istället varmt rekommendera nämnda The Abyss som jag nu tänker se om för att skingra tankarna från Sphere.