Returner

Japansk film är på frammarsch, i varje fall i filmhyllan hos casa del Fredrik. Allt eftersom mitt filmintresse har växt den senaste tiden har mer och mer asiatisk film letat sig in i mitt hjärta. När amerikanerna trampar vatten och lider av allmän idétorka är det asiaterna som visat sig leverera klart originella och minnesvärda filmer den senaste tiden. Frågan är dock om dagens recensionsexemplar, Returner, rör sig i samma kölvatten eller inte. En snabb titt på ett par trailers som fanns att tillgå online verkade göra gällande att detta är en adrenalinfylld sci-fi-rulle med klar potential att höja pulsen hos åskådaren. Det var med något svettiga händer samt en molande huvudvärk jag satte mig ner för att skriva denna recension om Returner.




Miyamoto (Takeshi Kaneshiro) är en legosoldat lika letal som klädsam i sin läderrock á la Neo i The Matrix. Han lever ett liv som kretsar kring oförsonlig hämnd gentemot den högt uppsatta Triad-medlemmen Mizoguchi (Goro Kishitani). Mizoguchis ansikte är för alltid fastbränt på Miyamotos näthinna sedan den dagen då hans bäste vän rövades bort av gangstern i fråga för att aldrig återvända levande. Åren har gått och Miyamoto har finslipat sina talanger i dödandets konst inför det oundvikliga, slutgiltiga mötet med såväl sin nemesis som sitt eget öde. I filmens början sker detta möte ombord på en fraktbåt, sent i den japanska hamnens natt. Men innan Miyamoto hinner trycka in avtryckaren och utplåna Mizoguchi från jordens yta störs han av en flicka som bokstavligt talat ramlar ner från himmelen. Flickebarnet visar sig heta Milly (Anne Suzuki) och kommer från framtiden. Någon som känner att detta är en klar karbonkopia från The Terminator? I vilket fall som helst lyckas Milly övertala Miyamoto om att hjälpa henne alternera händelser som kan komma att påverka framtiden för jordens befolkning, en framtid där ett krig rasar mellan bestialiska utomjordingar och människosläktet.



Låt oss med en gång fastställa följande: den som letar efter en film med originell handling kan sluta nu på direkten. För maken till kopiering likt den i Returner har jag sällan skådat. Manusförfattaren tillika regissören Takashi Yamazaki har inte ens försökt dölja det faktum att han har bestulit samtliga stora amerikanska blockbusters i actiongenren på beståndsdelar för att skapa ett pussel som när det väl är hopsatt bildar Returner. Här finns ”referenser” till The Matrix, bägge Terminator-filmerna samt Alien för att endast nämna ett fåtal filmer. En scen som involverar en jakt på motorcykel är en exakt kloning av den Tom Cruise utför i Mission Impossible 2 vilket nästan gör Returner till en tragisk historia att beakta. Den som vill se det hela mer positivt skulle kunna sammanfatta att Returner är som en visuell påse Gott & Blandat; många olika godbitar som tillsammans bildar en trevig förpackning.



Den största behållningen utöver actionscenerna är rollprestationerna. Takeshi Kaneshiro i rollen som Miyamoto är ett mycket lyckat drag då killen har tillika utseendet som utstrålningen till sin fördel, det var länge sedan jag såg en karl svänga med sin kappa i vinden på samma sätt som Miyamoto gör i Returner. Man tror helt enkelt på denna kille som bara har ett mål i siktet och det är att se sin nemesis död. Den som har en något tyngre roll att tackla är Anne Suzuki i rollen som Milly. Milly som inte bara bär hela mänsklighetens framtid på sina axlar utan även rädslan och osäkerheten av en för henne främmande miljö gör detta med bravur. Hon speglar en naiv oskuldsfullhet som jag inte sett på länge hos en aktris.



Det är tacksamt att kopiera några av filmhistoriens mest framgångsrika verk då man vet att resultatet inte kan bli direkt misslyckat. Men det kräver samtidigt sin man för att ro hem ett sådant projekt och Yamazaki lyckas nästan hela vägen. Trots att filmen är till bredden sprängfylld med heta actionscener finner jag mig själv sneglandes på DVD-spelarens indikator för förfluten tid av filmen vilket inte är ett gott betyg. Det vilar en monoton förnimmelse av rutinjobb över Returner, mycket lik den känsla jag känner när jag ser de senare verken av John Woo. Returner saknar engagemang samt de rätta verktygen för att kunna förmedla uppfattningen som man vill skall infinna sig hos åskådaren.



Genom att kopiera varenda värdig actionfilm som har producerats i västvärlden så blir handlingen så plågsamt förutsägbar att ingenting kommer som en överraskning för åskådaren som nu börjar gäspa ordentligt. Det räcker helt enkelt inte hela vägen att bara måla upp en visuellt imponerande film om den saknar hjärta vilket Returner gör. Visst, här finns vissa scener som kommer att få även den mest luttrade slukaren av action/sci-fi-film att tappa hakan men många bäckar små bildar inte stor å i detta fall. Nej doktorns rekommendation i fallet Returner är att du släpper taget om den grå klumpen mellan öronen och helt enkelt låtar dig insupa det visuella fyrverkeri som erbjuds genom filmen, då kan bekantskapen bli riktigt skaplig.

Bilden presenteras i aspekten 1.85:1 och är anamorfisk. Det är två saker som genast slår mig när det gäller bilden på Returner. Det första är den överdrivet bruna färgton som råder över bilden. Oavsett om detta är ett medvetet val från regissörens sida eller ej så hjälper det inte Returner på traven, snarare stjälper. Det andra är att bilden känns extremt orolig på grund av den ibland övermäktiga mängden bakgrundsbrus som råder, det känns långt ifrån stabilt som Dr. Alban skulle ha sagt. Även svärtan är något av ett problembarn då den antingen visar mörka partier som gråa, alternativt dränks detaljer i en allt för mörk bakgrund. Fördelarna som går att finna är en ren bild från artefakter som skräp eller edge enhancement. Hade man bara plockat bort filtret som färgar allt i en förtjusande färg likt diarré skulle upplevelsen ha blivit betydligt trevligare rent visuellt.



Desto trevligare är ljudet på denna utgåva. Visserligen får vi till skillnad mot den koreanska utgåvan av filmen ”bara” ett Dolby Digital 5.1-spår att lyssna till men gosse det spåret är ljuv musik i mina öron. Om bilden inte uppfattas som ren och kristallklar så tangerar ljudet dessa superlativ med mycket nära marginal. Den här ljudbilden placerar onekligen åskådaren mitt i händelsernas centrum och är ditt system rätt kalibrerat kommer du att skratta av lycka under hela filmens längd. Varenda litet omgivningsljud, varenda patronhylsa regnar ner i mitt eget vardagsrum precis som jag befann mig i korselden. Ljudet är kristallklart oavsett vilken högtalare det levereras ur och hela ljudbilden är jämnt fördelad mellan såväl front- som bakhögtalarna. Basen dansade rumba av glädje över golvet, till min grannes stora förtret. Den koreanska utgåvans DTS-spår kan inte mäta sig med detta kan jag lova efter jämförande tester.



Filmen levereras i ett keepcase av standardmodell. Omslagets design är ganska tilltalande med sina blåa och röda toner. Vad gäller extramaterial är detta beklämmande dåligt; ett par trailers är allt som erbjuds. Det finns en japanska utgåva som har berikats med en extra skiva fylld med extramaterial. Utan engelsk text dock.



Returner är ingen dålig film, den kunde bara ha varit så ofantligt mycket bättre med ganska enkla medel. Tyvärr slår inte yta substans hur gärna regissören än vill, Returner saknar helt enkelt hjärta till skillnad mot liknande filmer som Underworld där det visuella hjälpte en skön story. Den storyn går inte att finna inom mils radie när det gäller Returner vilket är synd, det hade kunnat bli något riktigt riktigt bra.