Star Wars IV: A New Hope

A long time ago in a suburban area not far from here. Året är 1985. Min kära mor har hyrt hem filmen Star Wars. Detta skall komma att bli en av de största milstolparna i mitt liv, en händelse som kom att forma hela min framtid. Vid min sida sitter hon tryggt och förklarar för en rädd 6-åring att det inte finns några monster på riktigt eller att stormtroopers kommer att sparka in min sovrumsdörr, som vid tillfället är prydd med klistermärken föreställandes Bamse. Dessa kom snabbt att bytas ut mot allahanda märken med Star Wars-motiv. Jag hade blivit frälst, redan vid en sådan tidig ålder vilket är få förunnat. Det var tack vare dessa magiska filmer signerade George Lucas som skulle komma att skapa min passion för film och det är därför med en nostalgisk tår av glädje rinnandes nedför min kind som jag håller dagens recensionsexemplar i mina skakiga händer: Star Wars-sagan finns äntligen på DVD.




A long time ago in a galaxy far, far away…det är en orolig tid i galaxen. Imperiet, under ledning av den ondskefulla Darth Vader (röst av James Earl Jones och gestaltad av David Prowse), sprider skräck från planet till planet. Med sitt nya förstörelseredskap Dödsstjärnan, vars vapenkraft är tillräcklig för att spränga hela planeter till kaksmulor, verkar detta vara den slutgiltiga nådastöten för frihet i galaxen. Men en liten motståndsrörelse, under ledning av prinsessan Leia (Carrie Fisher), kämpar tappert en förtvivlad kamp mot Imperiet. I filmens början har det onda stormaktsväldet hunnit ikapp prinsessan som befinner sig på flykt. Innan de lyckas tillfångataga henne skickar hon ett desperat meddelande på hjälp adresserat general Obi-Wan Kenobi (Sir Alec Guinness), budbärarna blir robotarna C3PO (Anthony Edwards) samt R2-D2 (Kenny Baker). De kraschlandar på den avlägsna planeten Tatooine, en öken så långt ögat kan skåda. Här finner de inte bara den numera gamle generalen tillika Jedi-riddaren utan även den unge mannen Luke Skywalker. Skywalker drömmer sig bort från denna öken, ut i rymden där Akademin finns och en karriär som pilot. Men han skall snart bli varse om att hans öde har en helt annan plan för honom. Hela galaxens vara eller icke vara kommer att vila på denne unge mans späda axlar.



Hur skriver man egentligen en recension om ett av de absolut mest betydelsefulla cineastiska verk som skapats i modern historia? Från början blir svaret. Det är lika bra att konstatera med en gång; någon direkt kritisk granskning kan bli svår från min sida då dessa filmer ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Med det sagt kommer här ett tappert försök. Varför blev denna film en sådan hysterisk succé över hela världen när den lanserades 1977? För att den likt The Matrix sprängde alla tänkbara gränser inom filmskapande. Betänk att detta är år 1977 då specialeffektsindustrin var ung. George Lucas och hans armada av kollegor var tvungna att skapa i princip all teknik från scratch. Det skedde helt sonika ett paradigmskifte i konsten att frambringa film. För alla er som inte vet vad ett paradigmskifte är följer här en kort förklaring:



Begreppet paradigmskifte, infört av Thomas Kuhn, kan odramatiskt beskrivas som ett steg bort ifrån ett visst kollektivt självbedrägeri. Utgångspunkten är dubbel: 1) Det råder allmän enighet om en sak som man/mänskligheten/forskarsamhället inte har direkta underrättelser om. 2) Det kollektivt accepterade antagandet om det okända förhållandet är felaktigt, och det föreligger tydliga bevis på felaktigheten, som bortses ifrån av kollektivet. Steget kommer sedan när någon ungtupp/avvikare/fritänkare låter bli att anta samma felaktiga sak som kollektivet och uppmärksammar och ger korrekt tolkning av de indikationer som föreligger att antagandet är felaktigt. Alla exempel på undanröjda missuppfattningar inom vetenskapen kan alltså sägas vara paradigmskiften.



Varför är ljussabeln grön? Den var ju blå bara några scener tidigare...

Glasklart eller hur? Något förenklat kan man konstatera att en mycket ung filmmakare vid namn George Lucas skulle komma att bokstavligen revolutionera hela sci-fi-genren. Han hade precis avslutat sitt projekt THX 1138, en högst samhällskritisk film som berörde teknofobi och hur fel det kan gå när en suverän stat styr med en järnhand. Lucas plockade med sig mycket från 1138 när han satte sig för att skriva ner manuset för en rymdsaga som berörde ett imperium mycket likt det som rådde i Tyskland under slutet av 1930-talet. Sett till symbolism borde denna film studeras av filmvetare om den inte redan finns på kursplanen, den är så lysande klar att det nästan tangerar övertydlighet på sina ställen. Här finns den numera klassiska färgsymboliken; samtliga karaktärer som är av ond natur bär mörka dräkter förutom fotsoldaterna som utan bättre vetande utför sina överordnades befallningar, de får bära vitt. Våra hjältar som prinsessan Leia, Luke Skywalker samt allas vår favoritsmugglare Han Solo bär ljusa klädesplagg. Ni börjar inse vad jag är ute efter att förmedla?



En sak som gör Star Wars: A New Hope till en sådan rasande fullträff är att Lucas valde att nästan uteslutande plocka in relativt okända ansikten för att gestalta de karaktärer som han plitade ner i sitt manus. Det affischnamn som man hade var Sir Alec Guinness, en ärrad veteran i Hollywood. Harrison Ford är idag ett världsnamn men då år 1977 extraknäckte han som snickare innan George Lucas spände fast Ford på en raket med sikte mot berömmelse. Det är faktiskt ensemblens gemensamma ansträngningar och deras lyckade interaktioner sinsemellan som gör att man fullkomligt blir förälskad i dessa karaktärer. Mark Hamill är Luke Skywalker, den unge mannen med ett väldigt stort förutbestämt öde. Harrison Ford är Han Solo, den charmige rymdpiraten som alla unga, och något mer äldre, män ville vara och så fortsätter det med samtliga karaktärer. Säga vad man vill om Lucas moderna installationer i Star Wars-sagan och hans arbete som regissör i dessa men i New Hope är det inget annat än felfritt. Han hade en sådan fingerspetskänsla när det gällde att plocka ut sin ensemble att det nästan är lite skrämmande. Ironiskt nog fastnade nästan samtliga skådespelare i sina roller när de tre originalepisoderna hade spelats in. Alec Guinness gick tyvärr bort vilket var en stor förlust för filmsamhället. Mark Hamill och Carrie Fisher lyckades aldrig bryta sig fria från sina roller i Star Wars, den enda som lyckades med detta var Harrison Ford men det är en helt annan historia.



Ordet saga är något som ofta förknippas med Star Wars och det är lätt att förstå varför. Här finns klassiska ingredienser som hjältar, skurkar, drakar och demoner. Återigen var detta långt ifrån självklart 1977. George Lucas har själv sagt i en intervju att felet som majoriteten av regissörer gör när de skall tackla film är att de lägger allt för mycket fokusering på miljöer när de istället borde koncentrera sig på handling och karaktärsutveckling. Detta uttalande kom från en George Lucas som då fortfarande var ambitiös och full av ungdomlig tro på odödlighet, Lucas har alltid varit svag för snabba fordon vilket klart reflekteras i hans filmer. Men detta uttalande visar varför Star Wars-sagan är så älskad av fans världen över; för att den fokuserar på en lika enkel som genial historia och de karaktärer som befolkar den värld som från början bara existerade i Lucas huvud.



Lått oss lämna själva filmen och titta närmare på DVD-utgåvan. Det är en bitterljuv känsla som infinner sig efter en närmare granskning av denna release av A New Hope. Det är inte, jag upprepar inte originalversionen av filmen som vilar på denna DVD-skiva. Ej heller är det den Special Edition med nya scener som släpptes 1997. Nej detta är en Special Edition av den Special Edition vilket innebär förutom nya scener en helt omarbetad ljud- och bildsektion, något som jag kommer till alldeles strax. George Lucas påstår att det inte finns tillräckligt stort intresse på marknaden för att släppa filmerna i sitt originalutförande. Det påståendet har lika mycket substans som vakuum det vill säga lite. Det hade varit så enkelt att göra samtliga av utgåvorna i denna box i 2 Disc Editions där den ena skivan innehöll den remastrade, omgjorda versionen av filmen och där skiva nummer 2 innehöll filmen i sitt originalutförande á la 1977. Nåja nedan följer en detaljerad beskrivning av skillnaderna mellan denna nya version och föregående. För er som inte vill veta föreslår jag att ni skuttar vidare till sektionen som tar upp bild och ljud.



Till att börja med har våra hjältars ankomst till Mos Eisley utökats med fler scener som målar upp detta tillhåll för pirater och annat avskum. Minns ni den ganska taffligt CGI-skapade Jabba The Hutt som medföljde utgåvan från 1997? Den scenen har Lucasarts bearbetat kraftigt, Jabba ser nu nästan trovärdig ut.



Men den kanske mest omdebatterade scenen i modern filmhistoria är den pistolduell som sker i baren mellan Han Solo och Greedo, hantlangare åt Jabba The Hutt. I originalversionen avfyrade Solo sitt vapen före Greedo vilket etablerade honom som en lirare som sköt först och frågade sen, hela scenen formade karaktären. Till utgåvan från 1997 lät Lucas ändra så att Greedo sköt först vilket orsakade ramaskri från fans världen över. Namninsamlingar har florerat i åratal som bönar och ber Lucas ändra scenen till dess ursprung. Tyvärr kan jag konstatera att han inte lyssnat på de människor som har placerat honom där han befinner sig idag; på topp. Greedo skjuter fortfarande först. Skam på torra land. Utöver dessa helt nya scener så har samtliga scener som tillkom 1997 bearbetats och genomgått remastring av såväl bild som ljud vilket jag kommer till nu.



Min haka ramlade ner på golvet när jag körde igång A New Hope via en projektor, vilken underbar bild! Tårarna sprutar av lycka, här är det bara till att lyfta på hatten åt de människor som jobbat med att ”förbättra” bilden inför denna utgåva. En sekunds film i normal hastighet består av 24 bildrutor. Vad man gjort på Lowry Digital, de ansvariga för restaureringsarbetet, är att ta varenda ruta och bearbetat bort alla spår av smuts samt artefakter. Detta är en film från 1977 men i denna skrud slår den majoriteten av moderna DVD-produktioner som jag har stött på. Jag kikar nästan desperat efter fel i bilden utan att lyckas. Ingen smuts, repor eller artefakter går att skönja. Färgskalan är mäkta mustig och full av liv utan minsta tendenser till blödningar, något som klart syns på ljussablarna vars färger i denna utgåva verkligen är klart blåa respektive röda istället för urvattnat babyblå och rosa som de var när det begav sig 1977. Svärtan är ordentligt svart, rymden känns stor utan att för den sakens skull dränka den vackra stjärnhimlen eller andra detaljer för den delen. Detta mina damer och herrar är en ren njutning att beskåda och betyget kan inte bli annat än på topp.



En mindre trevlig bekantskap är ljudet på denna utgåva. När vinjetten till 20th Century Fox:s logga rullar upp på duken verkar ljudet levereras ur en konservburk, det låter helt enkelt burkigt och statiskt. Ojämnhet är nyckelordet för att beskriva det Dolby Digital 5.1-spår som levereras ur högtalarna. Viss dialog serveras med knivskarp skärpa ur centerhögtalaren medan andra tillfällen uppfattas som dova och svåra att urskilja dialog från omgivningsljud. Av någon outgrundlig anledning har man valt att på flera ställen i filmen tona ner John Williams soundtrack vilket för mig är helt obegripligt då hans musik spelar en nästan lika stor roll för filmen som dess ensemble. George Lucas försvarar detta drag med att det är hans konstnärliga frihet vilket jag tror så mycket jag vill på. Mest noterbart är när rebellerna gör sig redo för att anfalla Dödsstjärnan, vart tog musiken vägen? Surroundhögtalarna blev i princip helt tysta. Jag vill höra Williams mäktiga orkester mana på våra hjältar i deras kamp mot ondskan. Nej Lucas jag tror inte på din bortförklaring om artistisk frihet, jag tror snarare att någon klantade sig på Lucasarts.



Filmen levereras i ett keep-case av standardmodell. Omslaget följer den design som etablerades i och med releasen av Episode I: The Phantom Menace vilket gör att man med gott samvete kan ha A New Hope i hyllan skild från boxen som rymmer trilogin. I denna recension kommer jag bara att beröra det extramaterial som återfinns på skivan med A New Hope. Det finns även en fjärde skiva fullmatad med extramaterial men detta kommer vi till i senare recensioner. På denna utgåva av A New Hope finner vi ett kommentatorspår med George Lucas, Ben Burtt, Carrie Fischer samt Dennis Muren. Om man bortser från de dokumentärer som går att finna om A New Hope på den fjärde skivan är detta ett högst informativt kommentatorspår där samtliga deltagare delar med sig av intressanta anekdoter. Medföljer gör även en DVD-ROM-funktion som låter dig jämföra manus med det färdiga bildresultatet, en trevlig lite bonus som verkligen är något för alla fantaster av filmen i fråga.



Trots att inte originalversionen av filmen daterat 1977 medföljer samt det faktum att jag, utan att ljuga, säkert sett denna film över tjugo gånger så är A New Hope ren filmmagi. Denna magi har aldrig sett så bra ut och hade man bara fixat till ljudet skulle jag skrivit "låtit så bra". Dock är detta en film som man bara ha i sin filmhylla. Mina recensioner av The Empire Strikes Back samt Return Of The Jedi följer so stay tuned kids.