The Island

Älska eller hata honom men en sak är säker och det är att det finns inga direkta mellanting när det gäller regissören Michael Bay. Trots att han skapat relativt få filmer genomfört med sina konkurrenter får man nog påstå att Bay sitter på tronen gällande actionfilm, mannen har onekligen utvecklat en nisch och säg hans namn så kommer majoriteten av biobesökare i Sverige direkt veta vem man talar om vilket säger en hel del. Bay har enligt mig dock alltid varit i producenten Jerry Bruckheimers ledband och jag har alltid undrat hur Bay skulle klara sig på egna ben. Min fundering har nu besvarats genom verket The Island, en film som mottagit relativt goda omdömen men som ändå floppade något enormt på biorepertoaren. När jag såg trailern fick jag dock mersmak så det var med en gnutta förväntan jag matade DVD-spelaren med den svenska utgåvan av filmen ifråga.

 

Året är 2019 och jordklotet har blivit förvandlad till en global miljökatastrof. En handfull individer har räddats undan faran och spenderar nu sin tid på en sluten facilitet där de övervakas dygnet runt av hårdför personal. En av dessa existenser är Lincoln 6 Echo (Ewan McGregor) som har febriga mardrömmar som involverar en båt, kamraten Jordan 2 Delta (Scarlet Johansson) och att han drunknar varpå han vaknar upp med svetten rinnandes längs ryggraden. Allt på denna anläggning där han bor är kontrollerat och sterilt, invånarna som alla tvingas bära vita klädesplagg är genom daglig fysisk aktivitet och sund kost perfekta individer som dock inte tillåts att hysa fysiska känslor gentemot varandra annat än om de är utvalda för att avla fram avkommor likt boskap. Det stora målet är dock för alla att få åka till Ön vilket avgörs genom ett dagligt lotteri, denna oas sägs vara den sista oförstörda platsen på jorden, en sorts Edens Lustgård. Men Lincoln 6 Echo har börjat tvivla på hela systemet, det är för perfekt i hans ögon. Varför tingas de bära vita overaller hämtade från en 70-tals kung fu-film, varför kan han inte få bacon till frukost och hur kommer det sig att nya medlemmar av det lilla samhället hela tiden ”räddas” om nu den yttre världen är så förorenad och dödlig? Hans nyfikenhet driver honom på en liten expedition som avslöjar en fruktansvärd sanning: i själva verket är alla invånarna kloner framställda för att kunna leverera organ till människor på utsidan som är villiga att hosta upp dyra pengar för ett längre liv. Det finns ingen ö, de yttre parametrarna är inte alls dödliga utan det existerar en helt ny värld att utforska. Men ledningen för anläggningen är inte direkt pigga på att låta sitt boskap utveckla ett medvetande så ordern är enkel: undanröj detta potentiella hot. Lincoln 6 Echo har inget val än att fly tillsammans med sin vän Jordan 2 Delta och försöka hitta sina respektive ägare innan det är för sent.

 

Det börjar onekligen ganska lovande för The Island som i filmens inledning känns ovanligt stiliserad för att vara ett verk signerat Michael Bay. Fast egentligen borde vi börja med att ta en titt på filmens manus som är ett verk signerat inte mindre än fyra manusförfattare. Vad man har gjort är att i princip planka varenda känd sci-fi-film som producerats från 70-talet och framåt, här finns referenser till storfilmer såsom George Lucas THX 1138, 1984 och The Matrix. Att alla invånarna i samhället är klädda i vitt medan personalen bär svart är inte bara en kopia av THX 1138, det är även ett sådant övertydligt resonemang på att särskilja de goda från de onda att man nästan får gå tillbaka till de klassiska western-filmerna för att finna en mer talande symbolik. Detta gör att The Island inte direkt känns nyskapande på något vis, man känner helt enkelt igen sig för väl för att kunna överraskas. Samtidigt är det ändå en ganska skrämmande framtidsvision som manuset målar upp. Tanken på att odla fram kloner i syfte att agera som ofrivilliga donatorer av organ likt en djurfarm fick både mig och min vän Martin att vrida oss i soffan av olust när vi beskådade The Island. Det finns hela tiden en krypande känsla av obehag längs ryggraden under filmens första timme och manuset lyckas verkligen att fånga in åskådaren i denna horribla utopi som Echo och Delta befinner sig i. Detta varar som sagt under filmens första timme och då är The Island onekligen en ganska frisk fläkt i genren action, det finns trots allt lite mer hjärna och substans i filmen än hos sina kusiner.

Men sedan orkar inte Michael Bay hålla emot längre, han måste helt enkelt få spränga upp saker i luften filmat i slow motion i parti och minut. Det är då filmen gör en ordentlig djupdykning enligt mig, man kastar helt sonika bort all den spänning som byggts upp under den första akten till fördel för explosioner och människor på flykt undan Storebror. The Island förvandlas plötsligt från en smart och någorlunda innovativ historia till att bli en Jagad version light. Samtidigt måste jag erkänna att det finns något tilltalande med en Michael Bay-film i den utsträckningen att man får onekligen vad man betalar för. Det hade inte varit ett verk signerat Bay om inte bilar och hus demolerades på de mest fantasifulla tillvägagångssätt och sett till detta perspektiv fungerar The Island alldeles utmärkt som en hjärndöd popcorn-rulle. Men jag känner ändå att denna film hade en enorm potential som ignoreras från filmskaparnas sida. Man lägger ner ganska mycket möda och omsorg på att bygga upp en tämligen fascinerande grund som man sedan efter akt ett spränger upp i luften. Denna film väcker till en början en del intressanta filosofiska diskussioner om människans identitet och ett fascistiskt kontrollerat samhälle om man ser till den slutna avdelningen som klonerna residerar i. Men sedan känns det som att filmen genomgår en total omvandling och blir bara en i raden av hjärndöda actionspektakel som vi återigen har sett förut. Av någon anledning känns det som att detta projekt stressades fram då filmen bara får fler och fler ologiska luckor allt eftersom The Island rullar på.  

 

Skådespelarinsatserna är en ganska blandad kompott. Ewan McGregor klarar sig enligt mig tämligen felfritt i rollen som Lincoln 6 Echo, en man som besitter nästan ett barns nyfikenhet och oskuldsfullhet inför den nya världen som öppnar upp sig för honom. Men han lyckas nästan ännu bättre i rollen som Tom Lincoln, den förmögne designern som har betalat dyra pengar för att klona fram Echo. Lincoln är en ganska intressant blandning av charmerande tillika skitstövel, det som är ganska kul är att jag får känslan av att Ewan McGregor helt sonika gestaltar sig själv i den rollen som den skotske formgivaren med smak för snabba bilar och motorcyklar, inte helt olik McGregor själv som sagt. Men resten av skådespelarinsatserna är långt ifrån lika tillfredsställande. Den bildsköna Scarlet Johansson har verkligen haft otur denna gång då hennes karaktär är bland det mest korkade jag har beskådat. Inte i den bemärkelse att Delta är obegåvad utan att manuset framställer henne som ett våp. ”Där är en dörr” skriker hon. Ja tack vi vet detta då kameran redan introducerat oss till nämnda flyktväg. ”Spring” skriker hon ungefär 500 gånger under filmens längd och då börjar huvudvärken växa hos undertecknad. Detta är inte Johanssons fel, hon är en mycket kompetent skådespelerska som visat upp prov på den ena lyckade rolltolkningen efter den andra men i The Island har manuset inte varit henne nådigt. Sean Bean dyker upp i ytterligare en skurkroll, vilken överraskning. Mannen är farligt nära på att måla in sig i ett hörn beträffande val av karaktärer att gestalta på vita duken.

 

Bilden presenteras i formatet 2.40:1 och är anamorfisk. Jag trodde faktiskt att bilden skulle hålla referensklass efter att ha läst en del recensioner av den amerikanska utgåvan. Och visst håller bilden på denna svenska utgåva mycket hög standard även om den inte är perfekt. Det fantastiska fotot med sitt laborerande av färgskalan kommer verkligen till sin fulla rätt då färgerna fullkomligt exploderar av liv och lyster, jag kunde inte för den sakens skull skönja några direkta spår av blödningar i spektrumet. Inte heller syntes några spår av smuts vilket man nästan skall ta för givet när det gäller en så pass påkostad produktion som denna film råkar vara. Nej det som drar ner betyget från den absoluta topplaceringen är det faktum att bilden förefaller vara något instabil i sin natur, redan i filmens öppningsscen noterar jag att det förekommer en del krypningar i bakgrunden. Skärpan är ett annat kapitel som överraskar såväl positivt som negativt, vissa scener är kusligt knivskarpa medan andra tenderar att tappa en viss fokusering. Detta till trots är det bara att konstatera att bildsektionen på denna svenska utgåva av The Island håller mycket hög klass och man behöver inte skämmas för att blåsa upp bilden på en stor yta.

 

Trots vissa undantag fortsätter Warner att bojkotta DTS vilket är väldigt synd, jag tror att ett ljudspår från den leverantören hade passat mer än väl i en explosiv film som The Island råkar vara. Det skulle visa sig att jag hade helt fel i mina funderingar kring vara eller icke vara beträffande DTS denna gång ty ljudet som serveras från Dolby Digital är inget annat än ren referensstandard. Redan i filmens inledningssekvens trummar basen ut LFE-tongångar som skakade om hela mitt biorum till grunden och jag kom på mig själv tänkandes vilken tur att grannarna var på jobbet när jag beskådade The Island. Basen är som sagt bland det mest aggressiva i ljudsammanhang jag hört på senare tid och det matchar mer än väl det visuella fyrverkeri som Michael Bay erbjuder åskådaren. Men det är inte bara basen som bjuder på ett styck trevlig stund i filmsoffan. Dialogen ligger klockrent placerad i centerhögtalaren utan minsta tendens till brist i fokuseringen även när det går hett till på den vita duken vilket det onekligen gör i denna film. Överlag är det bara att konstatera att Dolby Digital ger oss ett styck ljudspår som mer än väl spöar sina konkurrenter. 

 

Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett omslag som inte känns direkt upphetsande med sin kommentar i botten av omslaget, jag hade hellre sett att de använde sig av den snygga postern till filmen när man skulle designa looken på fodralet. När det gäller sektionen med extramaterial är den beklämmande dålig. Av någon outgrundlig anledning har man valt att ta bort det kommentatorspår med Michael Bay som går att återfinna på andra regioner av filmen ifråga. Nu har jag läst att detta spår inte är det bästa på marknaden men ändå, så undrar filmfolket varför konsumenterna väljer att köpa utländska utgåvor. Ge oss samma extramaterial som andra avnämare för bövelen. Nåja, vad som återfinns på denna svenska utgåva är en kortare dokumentär samt en trailer varpå betyget blir ganska lågt.

 

Det är bara till att bunkra upp med tilltuggen och korka upp dryck av väl valt slag för Michael Bay är tillbaka och flexar återigen musklerna. Det är dock inget nytt han har att bidra med men å andra sidan vill vi verkligen ha det från denne regissör? Nja svarar jag på den frågeställningen. The Island börjar bra och hade onekligen potential att bli något mer utöver det vanliga men sedan efter den första akten faller saker och ting på plats som sig bör i en Bay-film: explosioner, snabba klipp och ett massivt ljudspår. Mina reservationer till trots är detta en film som jag rekommenderar förutsatt att du inte har några större krav eller förväntningar på verket ifråga.