Wimbledon

Den senaste tiden har vi fullkomligt bombarderats med filmer signerade manusförfattaren Richard Curtis. Brittiska komedier har alltid varit hans signatur och även ifall dagens recensionsexemplar Wimbledon inte är signerat herr Curtis personligen rör den sig onekligen i hans fotspår. På senare tid har jag från flera håll fått erfara att en man inte kan se romantiska komedier, att detta på något obskyrt sätt skulle sänka manligheten. Denna syn på film är enligt mig något inskränkt, att direkt avfärda en film på grund av dess genrer gör att man missar många godbitar. Utifrån dessa resonemang var jag tvungen att skaffa Wimbledon, romantisk film med stort R. Frågan är då om filmen som sådan är bra?




Paul Bettany spelar Peter Colt, ett före detta pro på tennistouren som numera dalat ner till plats 119 på listan, en föga smickrande position att befinna sig i. Hans glansdagar har sedan länge tappat sin lyster vilket naturligtvis är försmädligt. I ett ytterst desperat försök att återställa ordningen på touren bestämmer Colt sig för att deltaga i sitt sista Wimbledon, tennisturneringen med stort T. Efter detta skall han dra sig tillbaka för att instruera rika äldre kvinnor på väl vald country club. Men ödet vill annorlunda för Colt då han möter amerikanskan Lizzie Bradbury, spelad av det senaste stjärnskottet Kirsten Dunst. Bradbury är Colts raka motsats; aggressiv och med en vinnarskalle som heter duga. Kan Colt klara av att fokusera på sina motståndare i turneringen såväl som den spirande kärleken till Bradbury?



Jag som trodde att detta skulle vara en standardiserad romantisk komedi enligt en amerikansk mall; pojke möter flicka, kärlek spirar, lite hinder på vägen samt lyckligt slut. Nu är detta inte långt ifrån sanningen när det gäller filmen Wimbledon. Visst, här finns de numera klassiska ingredienserna som skapades i och med filmerna När Harry Mötte Sally samt Fyra Bröllop Och En Begravning. Men Wimbledon särskiljer sig från mängden genom att addera ytterligare ett inslag och det är sportsligt drama. För mig som är gammal tennisspelare sedan många år tillbaka var det en stor tjusning att följa Colts kamp i Wimbledon. Det är rasande spännande att följa matcherna som målas upp på vita duken och för en kort stund glömmer jag av att det faktiskt är en spelfilm det rör sig om och inte ett drama eller en dokumentär. Stor fokusering har lagts från filmmakarnas sida på att göra matcherna så autentiska som det bara är möjligt för skådespelare att prestera, något som de med bravur lyckas med kan jag intyga. De lyckas verkligen fånga den brutala känslan av utsatt som råder nere på center court, en ensam man med sina inre spöken som vi får erfara genom de monologer som Colt levererar mellan servrarna.



Det är faktiskt detta element som regissören Richard Loncraine lyckas bäst med, nämligen det sportsliga dramat. Den romantiska komedin kommer lustigt nog på skam och känns långt ifrån lika trovärdig som Bettanys förmåga att svinga en perfekt backhand. Man är som åskådare helt enkelt inte säker på huruvida man skall acceptera graden av realism rörande den relation som spirar mellan de två huvudkaraktärerna. Men detta är det största huvudproblemet med genren romantisk komedi och knappast något som Wimbledon ensamt lider av. Snarare ligger tjusningen i att veta att slutet kommer att bli lyckligt, det är hindren på vägen dit för våra karaktärer som är mer eller mindre svåra att förutse. I fallet Wimbledon är de nästan pinsamt enkla att förutspå. Lizzies överbeskyddande tillika skrämmande fader gestaltad av Sam Neil ger direkt en fingervisning om vad som komma skall mellan våra turturduvor.



Tursamt nog är Wimbledon ett verk signerat Storbritannien vilket jag bugar och tackar för. Enligt mig har britterna en betydligt klarare känsla för timing och komik än deras kusiner på andra sidan Atlanten. Skall man å andra sidan vara elak kan man med lätthet kalla detta för Fyra Bröllop Och En Begravning: The Tennis Edition. För det märks var influenserna kommer ifrån i Wimbledon. Nämligen samma filmteam som jobbade med just Bröllop samt Bridget Jones Dagbok. Med detta sagt bör ni nu ha en ganska klar bild av vad som komma skall i när det gäller manus. Men tacksamt nog skiljer sig Wimbledon från sina föregångare just genom scenerna som utspelar sig på tennisbanan. Utan dessa hade denna film bara varit en på dussinet.



Paul Bettany har gått från mindre biroller i filmer som A Knights Tale, A Beautiful Mind samt Master And Commander till att själv bära filmen genom Wimbledon. Han levererar paradoxalt nog en högst trovärdig stereotyp av den numera klassiska britten; artig i överkant men med skinn på näsan. Alla som sett någon av Hugh Grants tidigare verk kommer att garanterat känna igen sig. Men Bettany lyckas faktiskt slå Kirsten Dunst på fingrarna när det kommer till trovärdighet och sympati för karaktären i fråga. Dunst må vara en kvinnlig John McEnroe (som för övrigt dyker upp i en roll som sig själv på ett högst komiskt självkritiskt sätt) på banan med sina raseriutbrott men känslorna hennes till Colt känns allt annat än trovärdiga. Detta till trots bildar denna duo ett rasande sött par som man hejar på fram tills sluttexterna rullar upp. Precis som det skall vara med en film i facket romantisk komedi.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Detta är en strålande bild när det gäller färgskalan; gräset är inte grönare på andra sidan. I Wimbledon är det nästan vibrerande grönt på banan och himmelen är klart blå, helt underbart att beskåda. Universal har på senare tid verkligen tagit ett kliv upp på skalan när det gäller att leverera högkvalitativa överföringar till DVD och Wimbledon är inget undantag. Svärtan är mustigt mörk på sina ställen utan att för den sakens skull dränka omgivningens detaljer. Betyget hade blivit full pott om det inte vore för de försmädliga tecken på Edge Enhancement som går att skönja på sina ställen under filmens varaktighet. Oavsett vad man tycker om filmen är bilden absolut toppklass och Universal skall ha en eloge för denna lyckade transfer.



Dolby Digital och DTS att välja på, man tackar. Till skillnad mot den brittiska utgåvan av filmen, som av någon anledning exkluderades ett DTS-spår, går detta att finna på den amerikanska utgåvan av filmen i fråga. Detta är en ganska dialogdriven film varpå det är föga förvånande att ljudbilden stundtals uppfattas som något framtung. Överlag är det två mycket bra ljudspår som serveras och det hela slutar nog i en ren smaksak beroende på vilken ljudstandard du föredrar. Jag jämförde bägge spåren utan att skönja allt för stora skillnader dem emellan. Bägge levererar en högst dynamisk upplevelse; bollar som far förbi mitt huvud, ett härligt soundtrack som mer än väl pumpas ut ur surroundhögtalarna samt en dialog som ligger krispigt klar i centerhögtalaren. Den absolut mest komiska upplevelsen i Wimbledon när det gäller ljud är den scen när en mobiltelefon ringer, min flickvän och jag tittade frågande på varandra med ansiktsuttrycket ”skall du svara någon gång?”. Wimbledon är en klart häftig ljudupplevelse.



Filmen levereras i ett något annorlunda keep case som har två små lås på sin högra sida. Barnlås eller IQ-test? Frågan är lika svävande som bollen i luften.



Vi servas (dåligt skämt) en hel del godsaker vad gäller extramaterial. Först ut har vi dokumentären Wimbledon: A look inside där vi får en kort titt bakom kulisserna i skapandet av Wimbledon. Denna dokumentär fann jag relativt meningslös då samtliga skådespelare och medverkande nästan slentrianmässigt berättar om filmen, hur deras karaktärer utvecklas etc. Den var för kort och gick inte ner på djupet som jag hade önskat. Welcome to the club är om möjligt ännu kortare. Med sina tre minuter fokuseras blicken mot själva turneringen Wimbledon och hur spelare känner när de deltar, ansvarige för turneringen intervjuas även om sina åsikter att ha ett helt filmteam på centercourt.

Jag måste erkänna att när jag såg Wimbledon blev jag uppriktigt sagt förbluffad över hur duktiga skådespelarna var, tre människor som innan inspelningsstart knappt hade hållit i ett racket. Svaret på varför de ser så duktiga ut får vi i dokumentären Ball Control som tar upp arbetet med specialeffekter. För mig har alltid bra specialeffekter definierats på så sätt att märker du inte att det är specialeffekter i en scen, då är det bra. Detta kan väl appliceras på Wimbledon, det är otroligt mycket CG involverat som man inte lägger märke till. Bra jobbat gubbar. Nästa featurette bär titeln Coach a rising star och fokuserar på arbetet med att få skådespelarna att se ut och föra sig som riktiga proffs inom tennis.



Avslutningsvis finner vi ett kommentatorspår med regissören samt Bettany samt ett par trailer. Tyvärr måste jag säga att jag är lite besviken på sektionen med extramaterial, främst på grund av hur korta dokumentärerna är. Det kunde ha blivit så ofantligt mycket mer engagerande om de bara hade sträckt sig lite längre i tidsspannet.

Wimbledon är en föga originell men ack så söt liten historia som är väl värd er tid att beskåda. Här finns lite kärlek och lite sport vilket gör detta den perfekta parfilmen. Oavsett vad dina tidigare åsikter är om romantisk komedi så se Wimbledon, du missar något förträffligt annars.