Blade Runner

För ett tag sedan hade jag det stora (miss)nöjet att sätta tänderna i den koreanska sci-fi-filmen Natural City, ett bett som endast lämnade en fadd eftersmak i min mun. Jag insåg till min stora bedrövelse att koreanerna hade inte enbart hämtat inspiration från dagens recensionsobjekt, de hade plankat historien tillika det visuella bildspråket rakt av. Efter en viss tids återhämtning stod jag en dag framför den allt växande samlingen och kände mig som en flitig ekorre. Jag riktigt myste över filmerna även om problemet med platsbrist ökar för varje film som matas in i den alltid hungriga hyllan. Plötsligt fastande mitt blickfång på just Blade Runner, kanske var det faktumet att jag nyligen recenserat Natural City som påverkade mig men jag fick en oerhörd lust att återvända till rötterna som gav mitt cineastiska intresse liv. Mer än 20 år har passerat sedan filmen hade premiär men den känns bara mer och mer aktuell tack vare sina filosofiska tillika psykologiska resonemang som få filmer lyckats utmana. Dags för en tur tillbaka till framtiden.  

 

Blade Runner är löst baserad på författaren Philip K. Dicks novell ”Do Androids Dream Of Electric Sheep?”. Dick har varit till grunden för många av vår tids stora sci-fi-filmer och dagens recensionsobjekt är långt ifrån något undantag. Historien tar sin början i nådens år 2019. Teknologin har gjort avsevärda framsteg då man har lyckats med konststycket att skapa androider som är näst intill exakta kopior av det mänskliga släktet, dessa får benämningen replikanter. Robotarna är överlägsna sina köttsliga förlagor beträffande styrka, smidighet och intelligens men med en begränsad livscykel satt till 4 år. Deras främsta uppgift blir att användas som slavar när den yttre rymden håller på att koloniseras för fullt. Men efter en blodig revolt som leddes av den senaste generationen replikanter, Nexus 6, instiftas en lag som förbjuder androiderna att återvända till moder Jord. Samtidigt skapas en grupp elitjägare vid namn Blade Runners som får i uppgift att jaga ifatt replikanter som vågar sig tillbaka till Tellus och därmed eliminera dem. I filmens början befinner vi oss i staden Los Angeles där himmelen är mörk och regnet öser ner. Den före detta Blade Runner-agenten Rick Deckard (Harrison Ford) avnjuter en skål nudlar när lagens långa arm sträcker ut handen efter honom. Det visar sig att en grupp replikanter har landat på jorden och att polisen behöver Deckards hjälp med att spåra ifatt samt oskadliggöra hotet innan det blir allmän kännedom. Androiderna leds av den karismatiske Roy Batty (Rutger Hauer) och deras mål är tydligt: de vill finna ett tillvägagångssätt att förlänga sina korta liv och de är beredda att gå långt för att uppnå sina mål. Jakten kan börja…

 

Handlingen till Blade Runner är som sagt hämtad från Philip K. Dicks novell ”Do Androids Dream Of Electric Sheep?” men vad jag har förstått så har manusförfattarna Hampton Fancher samt David Peoples valt att inte försöka sig på en renodlad adaption, istället har man gjort små men subtila förändringar för att kunna göra historien mer accepterad som film. Detta sagt så återstår faktumet att filmen håller sig väl trogen med boken och beundrare av författaren Dick kommer nog inte att känna sig besvikna när de beskådar Blade Runner. Egentligen vet jag inte varför jag skriver denna recension, räck upp handen alla som inte har sett denna film? Nej jag trodde väl det men likväl kände jag ändå ett behov av att få skriva av mig mina högst dilettantiska tankar gällande filosofi och film så ha tålamod med mig. Som sagt så tar denna film upp högst ansträngande psykologiska tillika filosofiska tankegångar som verkligen tvingar åskådaren att gnugga de små grå cellerna mellan öronen och få filmer har än idag lyckats med konststycket att överträffa Blade Runner, många är de som försökt (som det koreanska tafatta Natural City för att nämna ett färskt exempel). Med Philip K. som grundsten väljer våra manusförfattare att ställa hela den mänskliga existensen på sin spets: vad innebär det egentligen att vara en homo sapiens av kött & blod? ”Jag tänker alltså är jag till” från den världskände filosofen René Descartes skulle kunna vara ett svar på den frågeställningen, något som jag plötsligt kom ihåg från filosofilektionerna i gymnasiet när jag satt och funderade kring en recension om denna film. Men vad händer när människan plötsligt skapar sig en egen avbild och intar en gudalik position? Vem gav oss den rättigheten kan man fråga sig? Det är bara en av de aspekter som gör Blade Runner till en sådan fruktansvärt uppslukande film, den väcker spörsmål och en tillhörande debatt om några av de absolut svåraste frågeställningarna vi kan kontemplera kring. För varje fråga man tror sig funnit svaret på öppnar sig en ny dörr med tillhörande resonemang. Detta sagt blir aldrig filmen på gränsen till för tung, i varje fall inte i mina subjektiva ögon. Manusförfattarna har haft vett att med näst intill kirurgisk precision avväga tyngre filosofi med mer lättsmält sci-fi blandad med visst inslag av action även om dessa scener är, förhållande till den övriga filmen, relativt få till antalet.

 

Mycket av denna avvägning vilar dock även hos vår berömde regissör Ridley Scott. Scott hade gjort sig ett namn i Hollywood i och med skräckfilmen Alien, som även den kom att förändra en hel genre. Men med Blade Runner skulle regissören komma att befästa sin position som en av de riktigt stora elefanterna på savannen. Han är inte rädd för att ta upp de högst svåra tillika fascinerande frågeställningarna som florerar i novellen och han lämnar definitivt ingenting åt slumpen. Han visar att det kan gå fruktansvärt fel när människosläktet ger sig i kast med att leka Gud genom att skapa den perfekta avbilden av sig själv. När då den fulländade replikanten gör revolt mot sin skapare kommer i varje fall jag att tänka på en liten annan historia om två individer som åt en viss förbjuden frukt. Scott skapar en värld som är lika slående som fängslande, när jag nyligen bänkade mig i soffan för att beskåda Blade Runner häpnades jag över det prov på gediget hantverk som regissören visar upp. Detta är en film som har över 20 år på nacken men fortfarande känns den förvånansvärt fräsch och högst trovärdig även om årtalet kanske inte är det mest övertygande men vad vet jag, det är än så länge bara 2006 och mycket kan hända…Vad jag fann extremt förvånande till en början när jag gjorde research inför denna recension var det faktum att Blade Runner inte var en given succé, den floppade tämligen rejält på repertoaren. Det är först på senare år som filmen fått det erkännande som den så väl förtjänar. Detta sagt är jag fullt medveten om att detta är ett cineastiskt verk som långt ifrån attraherar den stora massan, den som vill se en ”renodlad” sci-fi-historia med inslag av mycket action kommer att bli gruvligt besviken. Istället erbjuds en film som har tunga delar av film noir tillika drama och är man bara förberedd på detta kommer man nog med all sannolikhet att ha en högtidsstund i biorummet.

 

1982 var skådespelaren Harrison Ford Mannen med stort M på allas läppar i filmkretsarna. Han hade medverkat i de två första installationerna i eposet om Star Wars och hade i princip gått från okänd till känd över en natt. Dock var det många som menade på att han skulle få det svårt att bryta sig ur det fack som han skapade i och med rollen som den charmerande smugglaren Han Solo. Så när det utannonserades att Ford skulle komma att axla huvudrollen i Ridley Scotts nästa film Blade Runner var det nog ett antal individer som höjde på ögonbrynen i förvåning. Det är bara till att konstatera att Harrison klarar biffen även denna gång, i månt och mycket skall det dock klargöras att han lyckas just på grund av sin insats som Han Solo. Han tar de bästa bitarna från den karaktären och applicerar dem på Deckard men lyckas ändå undvika att det blir en karbonkopia på nämnda smugglare i en fjärran galax. Men enligt mig är den stora skådespelarbehållning de ur ensemblen som gestaltar replikanter. Sean Young var under 80-talet hushållsnamnet nummer ett och i Blade Runner fick hon sitt stora genombrott, det var blott hennes tredje film. Hon ger verkligen skenet av att vara en artificiell skapelse med konstgjorda känslor och simulerade minnen och som hon gör det. Detsamma kan sägas om min och många andras favorit Rutger Hauer i rollen som Roy Batty, överlag är det bara till att konstatera att samtliga insatser från skådespelarna i denna film är solida och övertygande likt övriga beståndsdelar av Blade Runner.

 

Blade Runner presenteras i formatet 2.35:1 och är tacksamt nog anamorfisk, inte en självklarhet med en så pass gammal utgåva som detta råkar vara. DVD:n släpptes i nådens år 1999 men ser man till bildkvalitén så syns det att detta är en relativt gammal film som rent tekniskt inte åldrats med någon större värdighet. Likt den nyligen recenserade filmen No Way Out lider bilden av så många brister att det blir nästan svårt att finna något direkt positivt att skriva. Det första som slår mig redan när filmens förtexter rullar upp på den vita duken är hur skakig bilden uppfattas, man kan bli åksjuk för mindre. Detta fenomen varierar i styrka men är tämligen konstant under hela speltiden. Problem nummer två är den totala mängden spår av smuts, repor och andra artefakter som plågar tittarens ögon. Färgskalan klarar sig dock lite bättre även om det är mycket långt ifrån bra, det förekommer spår av blödningar titt som tätt. Svärtan gör sitt jobb för bra tyvärr, många är de scener där omgivningsdetaljer går förlorade på grund av att bilden uppfattas som för mörk i tonen, alternativt känns den som raka motsatsen med gråskaliga tendenser. Nej bilden på denna utgåva är långt ifrån en hit, vissa stunder känns det nästan som att betrakta en gammal VHS-kopia och det är inget gott tecken.   

 

Inget Dolby 5.1 denna gång, vi får nöja oss med stereoljud och det är väl ungefär lika kul som det låter: platt, livlöst och extremt burkigt. Det finns inget som helst tryck att finna i ljudet, det enda som klarar sig med hedern i behåll är dialogen som levereras klart och tydligt trots vissa störningar. Jag hade verkligen velat höra denna film i 5.1 men man kan bara hoppas på en framtida utgåva med restaurerat bild samt ljud.

 

Ah snap-cases. Älska eller hata dem, jag tillhör nog den senare skaran även om man nu kan se tillbaka till DVD-utgåvornas barndom genom denna typ av fodral. Detta var som sagt en av de första filmerna att lanseras på DVD så ni kan nog vid detta lag lista ut exakt hur mycket skojigt extramaterial det finns att botanisera i. Just det, en stor fet nolla är summan varpå betyget blir därefter.