Star Wars V: The Empire Strikes Back

Det finns enligt mig tre uppföljare som verkligen, verkligen kan mäta sig med sina respektive föregångare. Två av dem är signerade James Cameron nämligen Aliens samt Terminator 2. Och sedan har vi den andra/femte installationen i Star Wars-sagan: The Empire Strikes Back, av många ansedd som den ”bästa” delen i sagan. Frågan är då om jag, butter kritiker, håller med?




Tre år har förflutit sedan Luke Skywalker (Mark Hamill) sprängde Dödsstjärnan i en miljard bitar och därmed krossade Imperiet. Eller inte. Det visar sig att Darth Vader (spelad av David Prowse med röst av legenden James Earl Jones) har rekryterat nya hantlangare och är i full färd att bygga upp ondskans högborg igen. Vaders nästan fanatiska drift att finna den unge Skywalker för honom kors och tvärs över hela galaxen. Skywalker har vuxit till sig och kan nu titulera sig General Skywalker för den rebelliska armén. I filmens början befinner sig våra hjältar på den frusna isplaneten Hoth, där tror de sig vara säkra från Imperiet. Men detta visar sig vara en grov felkalkylering. Vader får upp spåret på Skywalker och landsätter sin armé för att tillfångataga Luke vilket resulterar i furiösa strider på Hoth som skördar flera offer. Samtidigt har Luke under ett tidigare skede sett vålnaden av den bortgångne Kenobi (Alec Guinness) som talat om för honom att bege sig till planeten Dagobah där mästaren inom Jedi-ordern, Yoda (röst och hanterande av Frank Oz), befinner sig. ”The Force is strong with this one” som Darth Vader skulle ha sagt. Sagt och gjort, Luke beger sig till Dagobah i sitt sökande efter mästaren. Men är mästaren vad han förväntat sig, och kommer våra hjältar att kunna stå emot Vader som kappar in allt mer och mer?



När George Lucas hade återhämtat sig efter den fenomenala succé som följde A New Hope och skrattat sig fördärvad hela vägen till banken var det läge att håva in än mer pesetas genom den givna uppföljaren Episode V. Men nu var situationen något annorlunda för Lucas. Från att ha bönat och bett studiocheferna om pengar kunde han nu be dem fara och flyga; Lucas skulle finansiera denna uppföljare med egna finansiella medel. Men att göra detta, starta bolag, skriva manus samt barnsköta intäkterna från A New Hope gjorde att det helt sonika inte fanns utrymme för Lucas att själv agera regissör denna gång. Så han vände sig till sin gode vän tillika mentor Irvin Kershner som något motvilligt tackade ja.



Detta val från Lucas sida är mycket väl avvägt. Var det något Kershner behärskade var det fokusering på karaktärsutveckling, precis vad Episode V behövde. Det är detta som är kärnan i denna fortsättning av sagan; karaktärsutveckling. Jag är helt övertygad om att The Empire Strikes Back hade aldrig blivit en sådan fenomenal succé om man bara hade valt att göra en karbonkopia av A New Hope. Nej det behövdes en ny anfallsvinkel, något som Kershner gav projektet. Han har valt att ta de bästa elementen ur föregångaren och sedan göra en brutal djupdykning i de karaktärer som befolkar miljön. Detta mina damer och herrar är en mörk, mörk historia. Likt en grekisk tragedi målas ett nattsvart öde upp för våra hjältar, de är fast i en neråtgående spiral.



Något jag faktiskt inte fick plats med i recensionen av A New Hope som får tas upp nu istället är musiken i Star Wars, ett soundtrack signerat giganten John Williams. När alla andra filmskapare valde att förlita sig på elektronisk musik under denna tidsepok gick George Lucas rakt motsatt håll. Han knackade på Williams, som kan detta med instrumental musik för er som inte vet, dörr och bad honom skriva soundtracket till sin Star Wars-trilogi. Resten är filmhistoria. Williams ljudspår spelar en helt egen roll i filmen och det som återfinns i The Empire Strikes Back är enligt mig, likt denna episod, det bästa i trilogin.


Likt A New Hope har det skett en del förändringar i The Empire Strikes Back. Den kanske största är att holografbilden av kejsaren är helt omgjord med Ian McDiarmid i rollen. Detta är för mig ett ganska naturligt val från Lucas sida då McDiarmid spelar denna roll i Episode I, II, II samt VI så varför skall han inte få vara med i denna episod? Det finns även en del nya scener som berör Darth Vaders ankomst till sitt flaggskepp, The Executor. I övrigt är det samma scener som tillkom 1997 som fått sig en uppfräschad bild- och ljudsektion.



Återigen är det med glädje jag kan konstatera att bilden är absolut strålande. Jag skrev följande i min recension av A New Hope med förändring av årtal:

Min haka ramlade ner på golvet när jag körde igång A New Hope via en projektor, vilken underbar bild! Tårarna sprutar av lycka, här är det bara till att lyfta på hatten åt de människor som jobbat med att ”förbättra” bilden inför denna utgåva. En sekunds film i normal hastighet består av 24 bildrutor. Vad man gjort på Lowry Digital, de ansvariga för restaureringsarbetet, är att ta varenda ruta och bearbetat bort alla spår av smuts samt artefakter. Detta är en film från 1980 men i denna skrud slår den majoriteten av moderna DVD-produktioner som jag har stött på. Jag kikar nästan desperat efter fel i bilden utan att lyckas. Ingen smuts, repor eller artefakter går att skönja. Färgskalan är mäkta mustig och full av liv utan minsta tendenser till blödningar, något som klart syns på ljussablarna vars färger i denna utgåva verkligen är klart blåa respektive röda istället för urvattnat babyblå och rosa som de var när det begav sig 1980. Svärtan är ordentligt svart, rymden känns stor utan att för den sakens skull dränka den vackra stjärnhimlen eller andra detaljer för den delen. Detta mina damer och herrar är en ren njutning att beskåda och betyget kan inte bli annat än på topp.



Vilket mer än väl sammanfattar bilden på denna utgåva av The Empire Strikes Back. Det enda som jag har att klaga på när det gäller bilden på The Empire Strikes Back är det faktum att Darth Vaders ljussabel är betydligt mer urblekt i färgen jämfört med A new Hope, detsamma gäller Lukes. Nu är de tyvärr babyblå respektive rosa men fördelarna överväger helt klart nackdelarna på bildfronten av denna utgåva.

Hurra! Äntligen låter ljudet rätt istället för serverat ur en konservburk vilket det gjorde stundtals i A New Hope. Ljudet på The Empire Strikes Back är mångfalt trevligare att lyssna till. Dialogen är kristallklar och levereras med styrka ur centerhögtalaren utan tendenser till att tappa fokusering. Basen dansade av glädje över mitt parkettgolv och skakade om vardagsrummet ordentligt på sina ställen. Det enda som saknas för att betyget skulle ha blivit på topp hade varit ett rikare omfång samt medverkan från surround-högtalarnas sida. Som det är nu känns ljudbilden något framtung.

Samma mängd återfinns här på The Empire Strikes Back som vid A New Hope dvs ett kommentatorspår samt DVD-ROM. Enda skillnaden vad gäller kommentatorspåret är att regissören Irvin Kershner deltar med sina tankar kring filmen och Star Wars. Han är helt klart intressant att lyssna på då han serverar många anekdoter och intressanta, annorlunda tankar kring hela fenomenet Star Wars.



The Empire Strikes Back är väl förtjänt sin position som den bästa episoden i sagan Star Wars. Här finns en sådan mörk, olycksbådande ton att man inte kan låta bli att påverkas. Samtidigt serveras vi på karaktärsfördjupningar som är väl behövliga för att hålla intresset vid liv. Med en cliffhanger som heter duga är det bara att kasta sig över den avslutande delen, Return Of The Jedi. Stay tuned.