Big Fish

Vad är det med Tim Burtons filmer som trollbinder oss? Okej, alla uppskattar inte denne regissör precis som att alla inte gillar Val Kilmer. Smaken är naturligtvis högst subjektiv och personlig. Men för att återgå till min inledande fråga; kanske är det de färgstarka, karismatiska och ibland bisarra karaktärerna? Eller är det alla visuella, näst intill sagoliknande miljöer? Jag tror att det beror på att Tim Burton är vår tids sagoberättare nummer ett. I hans filmer finns det alltid en historia som griper tag i åskådaren och engagerar ända ner på djupet. Till detta läggs sedan fantastiska miljöer, intressanta individer och alla andra beståndsdelar som hör en saga till. ”Det var en gång…” för barnen av den moderna tiden.



Det är alltid samma känsla som infinner sig när jag hör talas om att Tim Burton är på gång med en ny film och det är förväntan. En förväntan att få se något som rör sig utanför standardmallen för filmskapande. Detta har Burton levererat ett antal gånger genom åren. Beetlejuice, Batman, Ed Wood och Sleepy Hollow är bara några exempel. Även om Tim Burtons filmer nu kan sägas bryta mot den gängse mallen för Hollywood-produktion går det inte att komma ifrån att han på sätt vis skapat sig en egen mall för hur en Burton-film skall se ut. Vi förväntar oss att se fantastiska, visuellt storslagna miljöer med tillhörande invånare. Det här torde vara nästan en självklarhet precis som vi vet hur t.ex. en typisk Steven Spielberg-film eller en film skapad av Francis Ford Coppola skall se ut. Varje regissör har sin utmärkande stil och sina metoder. Det är ju inget märkvärdigt med det. Det är dock väldigt få som rör upp så heta känslor när de viker av från sin mall som när Tim Burton gör det. Vi får se något som skulle kunna likna ett bondeuppror bland älskare av hans filmer då de inte får se exakt det de förväntar sig. Man kunde tycka att fansen till slut skulle tröttna och istället vilja se något nytt men med Burtons alster är det precis tvärt om. Även om historien skiftar skall premisserna vara bekanta och igenkännbara. Precis som i en saga.



När Tim Burtons senaste film Big Fish gick upp på biograferna fick den något oväntat överväldigande negativa positiva recensioner. Många var de som ansåg att det var en bra film men att det inte var ett riktigt Burton-verk, snarare en light-version. Man fick inte det man förväntade sig, något som naturligtvis gjorde mig ganska nyfiken. Hade inte Tim återgått till sitt vanliga jag som han förväntades göra efter Apornas planet, den film där han försökte sig på main-stream men misslyckades kapitalt? Att döma av de trailer jag hade sett för Big Fish verkade det vara precis som en klassisk Burton-saga skulle se ut. Men när jag satte mig ner för att recensera filmen blev jag minst sagt överraskad.


Edward Bloom är Mannen med stort M. Hela hans liv är en enda lång fantastisk historia beståendes av heroiska handlingar, jättar, häxor, bankrån, bortglömda städer, den stora kärleken och en av världens största fiskar som fångades tack vare Edwards vigselring. Låter det otroligt? Det är bara förnamnet. Filmen tar sin början i nutid. Edward Bloom, spelad av Albert Finney, förgyller sin omgivning med historier från sitt innehållsrika liv. Alla människor älskar Edwards anekdoter, i varje fall tror han det själv. Det finns dock en människa i hans närmaste omgivning som är gruvligt trött på berättelserna om en häxas glasöga, jättefiskar samt flygande bilar; och det är Edwards vuxne son Will, spelad av Billy Crudup känd från filmen Almost Famous. Will står inte sin far särskilt nära och det av den enkla anledningen att han inte känner honom. Han är bara bekant med mannen Edward Bloom som utger sig för att ha upplevt de mest fabelliknande händelser under sin livstid. För detta känner sig Will lurad. Han har slutat att tro på alla de historier som hans far tutade i honom både som liten och under hela uppväxten.



Detta leder till att Will tar avstånd från sin far och att de går skilda vägar tills den dagen Edward visar sig vara döende i cancer och Will kallas hem från sitt jobb som journalist i Paris. Med bara dagar kvar i livet känner Will en oerhörd press. Hur skall han kunna ta farväl av sin far när han inte känner honom? Vad är myt och vad är fakta i alla dessa historier? Var slutar sagan om Edward Blooms äventyr och var börjar verkligheten om denne gamle cancersjuke man?


Det har talats mycket om att Big Fish inte är en ”äkta” Tim Burton-film då den inte är fullproppad med de numera klassiska komponenter som helt enkelt skall finnas där enligt mallen. Visst finner vi de fantastiska miljöerna som på en gång är både fängslande och samtidigt lätt bisarra. Vi finner även de färgstarka karaktärerna som så väl matchar sin omgivning.



Anledningen till att det har höjts vissa kommentarer är dock att filmen inte håller detta tema rakt igenom. I Big Fish finns det en annan sida som Tim Burton aldrig har trängt in på djupet på samma sätt tidigare och det är det avskalade dramat. Det har funnits inslag av denna genre i hans tidigare filmer (Edward Scissorhands är min favorit) men i Big Fish tar Tim Burton det hela ett steg längre. Det är som vi får se två filmer i en. Å ena sidan har vi återblickarna från Edward Blooms, som ung porträtteras av Ewan McGregor, liv och äventyr. Här bjuds vi på klassiskt sagoberättande á la Burton som vi känner igen.



Det är ett bildspråk som dröjer sig kvar på näthinnan långt efter att filmen är slut, en historia som kryddas med de mest finurliga ingredienser i form av färgstarka miljöer och otroliga människor. Precis som det brukar vara med Tim Burton i regissörsstolen. Men det finns även en annan berättelse som inte är fabricerad eller hopdiktad likt Edwards och det är den om en försvunnen relation mellan far och son, att finna försoning i livets slutskede och att acceptera en individ för vad han eller hon är trots sina brister och fel.

Mycket går att känna igen från filmen Forrest Gump. Vi har en huvudkaraktär som klart skiljer sig från sin omgivning och startar en resa ut i den stora vida världen. Där väntar både vänner och fiender, faror och fägring, rosaskimmer och romans. Det är svårt att avgöra vad som är sanning i det händelser som huvudkaraktären befinner sig i och vilka som är rena fabriceringar i deras medvetande. Till skillnad mot Tim Burtons tidigare verk består Big Fish av två historier istället för en. Och det är här jag tror många blir missnöjda eftersom de får se även något annat än den gamle gode Burton som de är vana vid. ”Helt plötsligt har han blivit seriös och skall ha med ett avskalat drama, det vill vi ju inte ha”. Men det var precis detta som fick mig att känna att detta är en av hans absolut bästa filmer hittills. Likt ett bra vin har Tim Burton mognat med åren. Han visar i Big Fish att han inte enbart behöver förlita sig på sina klassiska visuella verktyg för att skapa filmmagi. Den finns där i avsnitten om den unge Edward Bloom men det finns precis lika mycket magi och värme att få från de betydligt mer nertonade sekvenserna som utspelar sig i paret Blooms hus under Edwards sista dagar i livet.




Ser man till skåderspelarensemblen i Big Fish är det ett respektingivande gäng som har samlats till farbror Burtons sagoberättande. Den unge Edward Bloom gestaltas alltså av Ewan McGregor som här visar att han, så länge han inte är i George Lucas koppel, kan agera mycket väl. Det är ett charmigt porträtt av den unge Bloom han bjuder oss på. Dock tycker jag att McGregor har gjort det lite lätt för sig i och med att han i princip har kopierat karaktären Zip Martin som han utgav sig för att vara i filmen Down With Love. Mycket finns att känna igen mellan Martin och Bloom även om det knappast är något som drar ner betyget för en annars mycket bra skådespelarprestation. Även Albert Finney gör som vanligt mycket bra ifrån sig, i synnerhet när man begrundar det faktum att 95 % av hans tid i filmen spenderas sängliggande förandes en dialog. Veteranerna Danny DeVito och Steve Buscemi dyker upp i sköna biroller som cirkusdirektör respektive kriminell poet. Vad som är lite ledsamt är att Jessica Langes roll som Sandra Bloom är reducerad till en ytterst liten biroll som skymtar förbi som snabbast i vissa scener. Synd på en sådan stor talang. Det kändes att hon hade kunnat tillföra än mer värme och sympati om hon bara hade fått mer utrymme. Listan på bra skådespelare är annars lång som den brukar vara i en Tim Burton-film. Vi hittar här t.ex. Helena Bonham Carter, Billy Crudup och Alison Lohman.



Som vanligt när det rör sig om en modern film med hög budget resulterar det i en lika väl matchande DVD-utgåva. Det är därför ingen överraskning att bilden håller hög kvalité, det är vad man förväntar sig att se. Tim Burton är en man som uttrycker sig visuellt och det märks att man har jobbat mycket för att förstärka vissa element av filmen. Återblickarna till Edward Blooms ungdom har ett dimmigt drömliknande sken över sig samtidigt som färgåtergivningen är sprakande och stark. Allt kommer verkligen till liv. När sedan vardagsscenerna visas är bildspråket betydligt mer åtstramat. Det finns då en viss grynighet och gråtonighet i bilden. Det är annars trevligt att konstatera den näst intill totala avsaknaden av artefakter och smuts i bilden. Överföringen till DVD är verkligen välgjord. Vad som sänker bilden något är att skärpan inte är på topp. Det är bra, precis som majoriteten av alla moderna produktioner men det saknas ändå något i helhetsintrycket för att bildbetyget skall bli maximalt.



Vi bjuds på ett Dolby Digital 5.1-spår som är något instabilt till karaktären. Huvuddelen av ljudbilden ligger i den främre högtalaruppsättningen och det är inget märkvärdigt med det. Vad som dock är lätt störande är att dialogen inte är ordentligt placerad i en kanal. I vissa scener ligger den klockrent i centerhögtalaren och håller sig väl distanserad från omgivningsljud, medan det i andra scener tappar sin plats och flyter ut mellan fronthögtalarna på ett sätt som jag inte uppskattar. Detta onödiga pendlande gör nämligen att ljudet stjäl ens uppmärksamhet från handlingen. Om detta är det mindre bra med ljudspåret är surroundljudet desto bättre. Jag hade inte förväntat mig att de bakre kanalerna skulle få vara med så mycket i matchen med tanke på att ljudet är så dialogtungt men den funderingen visade sig komma på skam. Minsta lilla detalj i ljudet och omgivningen förmedlas med en imponerande exakthet.



Filmen och extramaterialet ligger på en skiva förpackat i ett transparent keep-case. Omslaget är tyvärr nedklottrat med diverse recensions- och nomineringskommentarer, synd att de inte kunde ha låtit himlen vara blå istället för i guld med text. Medan jag grämer mig över dessa designkonflikter tar jag mig en närmare titt på extramaterialet. Det första som går att välja är ett kommentatorspår med Tim Burton. Burton är inte direkt känd för att bjuda på de mest eggande kommentarerna till sina filmer. Till denna film sitter därför Mark Salisbury med och fungerar som en moderator för att hålla Tim igång. Detta fungerar mycket bra; så fort Tim börjar sakta ner eller verka allmänt oengagerad kliver Mark in och höjer upp tempot igen.

Härnäst kommer man till en avdelning fylld med olika dokumentärer. Dessa ligger grupperade i två huvudkategorier: The character´s journey och The director´s journey. Om vi då börjar med ”skådespelarens resa” finns det tre stycken featuretts. Den första, Edward Bloom at large, tar en titt på huvudkaraktären i filmen. Dokumentären blandas med dels färdigt filmmaterial, bakom kulisserna samt intervjuer med Ewan McGregor, Tim Burton och andra inblandade i filmteamet. Det är en ganska lagom nivå av ryggdunkande plus att vi får ta del av en hel del intressant fakta som inte är framställd enbart i PR-syfte.



Amos at the circus är en dokumentär av samma mått och stil som den om Edward Bloom. Här ligger fokus på Danny DeVitos karaktär, cirkusdirektören Amos. DeVito är inte riktigt lika engagerande att lyssna på som Ewan, istället kör han mer med standardkommentarerna: karaktären Amos var intressant, Tim Burton är ett geni, alla var trevliga att jobba med och så vidare.

Den avslutande Fathers and sons är precis vad det låter som. Skådespelarna konverserar om relationen mellan far och son i filmen och hur de relaterade till sina egna liv och erfarenheter kring ämnet.

Den andra huvudkategorin av dokumentärerna ligger i The Director´s Journey där fokus ligger på Tim Burton och skapandet av Big Fish. I A fairytale world diskuteras de olika fabelfigurerna, deras roll i filmen och Tim Burtons kärlek till sagor. Man får även en större förståelse, för varför Tim Burtons filmer ser ut som de gör, när man hör honom berätta, med stor intensitet, om fabler och mytologier.



I Creature features får vi se hur specialeffekterna skapades. Vad som är intressant är att man till skillnad från många nya filmer, som förlitar sig tungt på datorgenererade specialeffekter, istället använde sig av robotar och modeller. Det är alltid kul att se hur dessa fantastiska mekaniserade varelser skapas. Dessutom är denna dokumentär väldigt sparsam på ryggdunkfronten vilket är klart trevligt. Det blir mer intressant att få ta del av ren fakta.

Big Fish är baserad på boken med samma namn. The author´s journey är en intervju med författaren Daniel Wallace om hans arbete med Big Fish, hur han fick idén till hela historien och hur hans verk till slut blev en film. Nu har jag inte läst boken men efter att ha sett denna dokumentär och hört Daniel Wallace berätta om hur han gick tillväga när han skrev den verkar det onekligen som att filmen följer boken väl. Intressant är även att höra hur Daniel Wallace kom på hela idén och att det var hans pappa som är verklighetens Edward Bloom.

Alla dessa dokumentärer kan antingen nås direkt via menysystemet eller när man ser på filmen om man har aktiverat funktionen Fish Tales. Vid vissa tillfällen under filmens gång kommer då en blå fisk att visa sig. Trycker man då på fjärrkontrollen kommer man att transporteras till någon av ovanstående dokumentärer beroende på var i filmen du befinner dig.

Nästa del av extramaterialet är frågesporten The Finer Points – A Trivia Quiz. Här får man svara på en rad olika frågor som relaterar till Tim Burton och hans filmer. Kul kuriosatävling för oss med intresse för värdelöst filmvetande. Avslutningsvis finner vi ett antal trailers för kommande filmer som t.ex. Spider-man 2, Secret Window, The Company. Allt som allt en ganska heltäckande sektion med extramaterial för en en-diskutgåva.

Är Big Fish en Tim Burton-film på halvfart med avsaknad av en riktig historia? Absolut inte! Detta är en av hans absolut bästa filmer hittills enligt mig. Burton har mognat som filmskapare och detta syns i Big Fish. Här finns ett drama av sällan skådat slag samtidigt som vi bjuds på alla de klassiska delar som utgör en film gjord av vår tids mest intressanta sagoberättare. Jag har förståelse för att vissa fans blev besvikna över denna film då de inte fick enbart den skruvade och mörka Tim Burton de har vant sig vid. Men jag tycker att det är positivt att han lyckas utveckla sig själv ett steg och samtidigt kunna behålla kvar sin känsla för ursprunget i sina filmer. Big Fish är en fantastisk historia berättad av den bästa sagofarbrorn för oss barn med ett behov av lite mer skruvade sagor. Ett klart rekommenderat köp till alla som vill låta sig trollbindas en stund; stora som små.