Navy SEALs

När jag växte upp som liten parvel matades jag med mycket actionfilm av min käre far. Filmer som Terminator och Rambo för att nämna några dominerade min uppväxt och jag fick snart blodad tand för denna genre. Så i nådens år 1990 var jag blott 11 år gammal då fadern medhavde vid hemkomst ett styck film vid namn Navy SEALs. Jag hamnade i ett tillstånd av Nirvana, detta var det absolut häftigaste jag hade beskådat under min korta livstid. Naturligtvis avslöjade man inte för mamma att man satt och fluktade på filmer som på den gamla goda tiden hade åldersmärkningen Barnförbjuden och som levererades via VHS. Ni vet, de där relativt stora svarta kassetterna som man fick spola tillbaka efter visning. Inte? Nåja jag glider från ämnet. När jag blev äldre och började samla på film var ett av mina första inköp just ovan nämnda verk och det gick varmt i spelaren hemma den saken är klar. Fortfarande tyckte jag att detta var en av de mest häftiga actionfilmer som producerats fram. Ho ho ho vad härligt naiv och blåögd man var på den gamla goda tiden. Nu börjar man närma sig 30 och är förhoppningsvis något klokare tillika cynisk. Så det var inte speciellt svårt att övertyga mig själv om ett inköp av Navy SEALs på DVD häromveckan för att se hur man reflekterade över denna heliga klenod till film.

 

Någonstans i mellanöstern befinner sig ett amerikanskt hangarfartyg på patrull då de mottager ett meddelande om nöd från en skuta inte långt ifrån deras position varpå en räddningshelikopter skickas till platsen. Denna hinner dock knappt anlända förrän den beskjuts av en bestyckad flodbåt och helikoptern kraschar samt att besättningen tas till fånga av illasinnade terrorister. Vi förflyttas till en strand i delstaten Virginia. Dale Hawkins (Charlie Sheen) vaknar upp till soluppgången och en bakfylla som heter duga. Grabbarna grus hade svensexa innan Billy Graham (Dennis Haysbert) skall gifta sig. Men bröllopet får ett snöpligt avbrott då Hawkins tillsammans med sina kollegor blixtinkallas då nationen ropar på deras tjänster: de tillhör flottans elitstyrka SEAL. Deras uppdrag blir att frita den amerikanska gisslan från helikopterkraschen. När styrkan stormar terroristernas tillhåll gör de en fruktansvärd upptäckt: elakingarna har tillgång till Stinger-missiler. Hawkins vill spränga dem i luften medan hans befäl Curran (Michael Biehn) ger ordern om att evakuera gisslan, något som de får skit för av högre befäl när de återvänder till hangarfartyget. Det skall snart visa sig att dessa reprimander inte är obefogade då terroristerna börjar skjuta ner passagerarplan runt om i världen med hjälp av sina nyfunna krigsleksaker. Det finns bara en lösning på problemet och det är att skicka in Currans team i lejonkulan och förgöra hotet en gång för alla.

 

När jag beskådade Navy SEALs för jag vet inte vilken gång i ordningen häromdagen blev jag uppriktigt sagt förbluffad, min smak beträffande film måste ha genomgått en ganska kraftig transformation under de senaste åren ty jag fann denna film vara på gränsen till ren smörja. Var fanns den magiska känslan som alltid infunnit sig tidigare? Bortblåst som ett löv i höststormen är svaret. Detta är nämligen en sådan B-film att jag inte riktigt vet var jag skall börja dissekera, chocken sitter fortfarande i efter beskådan. Manuset är signerat de båda herrarna Gary Goldman samt Chuck Pfarrer. Goldman hade innan Navy SEALs skrivit manuset till den tämligen framgångsrika Total Recall samt klassikern Big Trouble In Little China medan Pfarrer debuterade som författare i och med detta verk. Jag undrar stilla vad de båda herrarna egentligen tänkte? Historien är nämligen så löjeväckande töntig att man skruvar på sig av olust när man beskådar Navy SEALs. Jag vet att Top Gun skapade en helt ny genre på det glada 90-talet och att en rad kloner dök upp på marknaden varav en av dessa råkar vara dagens recensionsobjekt. Vi har till att börja med sådana klichéer till karaktärer att det krävs ingen högre IQ än rumstemperaturen för att lista ut vem som faller in i vilket fack. Återfinns gör den perfekta ledaren som är lugn och sansad, vi har hans raka motsats i Hawkins som är hetlevrad och lever på impulser framför resonemang mycket likt Maverick från nämnda Top Gun. Sedan finner vi naturligtvis skojaren i gänget, den tystlåtne and so on. Navy SEALs är helt enkelt som The Dirty Dozen fast med betydligt mer hårgelé. Sedan har vi den fantastiskt fanatiska amerikanska synen på utlänningar kontra våra hjältar i flottan, under 90-talet hade man minst sagt det lättare i Hollywood att finna bad guys. Det enda man behövde göra var att placera våra hjältar i mellanöster mot ondskefulla österlänningar och så var saken biff.

 

Det finns som sagt en story att skönja i Navy SEALs men uppriktigt sagt bryr man sig inte. Det är precis som att beskåda Top Gun: hjälte trampar i klaveret under riksfyllt uppdrag, god vän dör, hjälte sörjer och genomgår en plötslig personlighetsförändring under 5 minuters tid, grandios actionfinal med personlig uppgörelse av antagonist och så happy ending. Det är så pinsamt tidstypiskt att man nästan rodnar på kuppen. Men vad som verkligen stör mig är hur denna elitstyrka porträtteras. Jag är fullt medveten om att detta är ett cineastiskt verk producerat fram i rent underhållningssyfte men samtidigt verkar det som att filmskaparna har gett sig på att göra en realistisk skildring av de riktiga Navy SEALs. Eller kanske inte. Uppriktigt sagt vet jag inte hur regissören Lewis Teague tänkte när han stod bakom kameran. Fast när man beskådar filmen får i varje fall jag känslan av att Teague inte ens var närvarande under inspelningen. Tempot i filmen är högst skiftande som en berg-och-dalbana vilket gör det svårt att hålla uppe intresset för denna historia om sökandet efter missiler i mellanöstern. Fast den storyn är som sagt bara en ursäkt för att planka Top Gun rakt av och det gillar jag verkligen inte. Än mer komiskt är skådespelarinsatserna. Det är verkligen roande att se så många av Hollywoods stora namn förspillas till absolut ingenting. Charlie Sheen i rollen som Maverick eh jag menar Hawkins är ungefär lika övertygande som en bit Svinto, han var faktiskt bättre som soldat i Hot Shots-filmerna och det säger en hel del. Michael Biehn fick en gång frågan av en beundrare i en intervju om vilken film som var den absolut tråkigaste att spela in. ”Navy SEALs” svarade han utan att blinka. Enough said.

 

Denna brittiska utgåva av Navy SEALs presenteras i formatet 1.85:1 men är INTE anamorfisk. Hade det varit en bättre film så skulle jag nog ha gråtit en skvätt men nu känns det som att det har mindre betydelse. Detta är en relativt gammal film vilket bär sina tydliga spår på transfern till DVD. Det förekommer spår av smutspartiklar genom precis hela filmen och dessutom kunde jag skönja repor och annat otyg. Det blir knappast bättre när jag konstaterar att ordet skärpa inte direkt är synonymt med denna brittiska utgåva av filmen ifråga, precis allting förefaller insvept i ett bomullsliknande täcke. Färgskalan är även den ett deprimerande kapitel då allting är ursköljt och blekt. Svärtan ansluter sig till den deprimerande skalan då den är på tok för mörk i vissa scener vilket resulterar i att detaljer i omgivningen går förlorade.  

 

Dolby 2.0. Wow jag börjar verkligen bli riktigt upphetsad nu. Och hur låter det då frågar ni er kanske. Precis som man kan förvänta sig: burkigt, stelt och oinspirerande. Det finns inte mycket positivt att säga om detta ljudspår, i själva verket finns det egentligen ingenting vettigt alls.

 

Navy SEALs levereras i ett transparent keep-case med en insida som skvallrar om filmens kapitelindelning. Beträffande extramaterial erbjuds vi en trailer, varken mer eller mindre och betyget blir därefter.

 

Wow snacka om att min filmsmak har förändrats genom åren. Förr rankade jag Navy SEALs som en av mina absoluta favoriter i hyllan, nu har den dalat ner till en riktig bottenplacering. Den är inget annat än en ren karbonkopia på Top Gun fast utan flygplan: med ett högst haltande manus, skrattretande rollprestationer och en obefintlig regi är detta inget annat än ren B-film med en på tok för hög budget för att det skall klassas som sunt att beskåda Navy SEALs. Trist vad ens minnen kan spela spratt…