The One

Efter att ha beskådat den positiva överraskningen Danny The Dog blev jag mer än lovligt sugen på att utforska fler filmer med Jet Li i rollistan. Det skulle dock visa sig tämligen snabbt att det fanns en hel del att välja på, man kan inte anklaga Li för att vara bristande produktiv om man ser till antalet filmer som han hunnit spela in. Det är dock först på senare år som han har lyckats slå sig in på den amerikanska marknaden och en av de första filmerna i jänkarkostym var sci-fi-rullen The One. När jag såg den filmen första gången i nådens år 2001 vill jag minnas att jag tyckte den var ren kodynga men man blir förhoppningsvis något visare med åren samtidigt som kräsenheten växer sig allt starkare. Så det var bara att kavla upp ärmarna och göra en ny djupdykning för att se vilka åsikter som skulle frodas i myllan efter en andra visning av The One.   

 

Vi har alltid haft antagandet om att det bara existerar ett enda universum, i varje fall om man skall tro majoritetens tolkning om saken. Men detta är fel, i själva verket existerar det ett näst intill oändligt antal parallella universum som alla är sammanlänkade med varandra. Detta innebär att det finns även ett stort antal parallella du i olika skepnader. Hänger ni med så långt? Bra då fortsätter vi. Denna koppling mellan de olika världarna vilar på en skör balans av kraft, skulle någonting drabba din kopia i ett annat universum påverkas även du av denna rubbning. Om till exempel en av dina alter ego kilar vidare så delas Kraften upp mellan de övriga överlevande. Detta är något som den onde Gabriel Yulaw (Jet Li) tagit fasta på. En gång var han en federal agent som svurit eden om att upprätthålla balansen mellan de olika världarna. Men efter en konfrontation med en kopia av sig själv tvingades han att döda vederbörande. Yulaw märkte då att livskraften fördes över till honom själv, han blev plötsligt något starkare och snabbare. Den gode polisen är inte sen med att kläcka en diabolisk plan: ha ihjäl alla andra alter ego, samla ihop deras livskraft och bli en gud. I filmens början har han näst intill lyckats med sin plan men han hamnar ändå i klorna på lagens långa arm. Men allt går naturligtvis inte som planerat och Yulaw lyckas fly genom ett maskhål till vår tid med ett uppdrag i siktet och det är att eliminera den sista kopian av sig själv. Denne dubblett är den godhjärtade polisen Gabe Law (återigen spelad av Jet Li) som har börjat märka av en hel del förändringar; han är stark som en björn utan att ha lyft ett kilo skrot, snabb som en gepard och kan till råga på allt känna av fara innan det sker. Den oundvikliga drabbningen närmar sig mellan gott och ont om vem som skall bli The One.

 
Att man redan i filmens inledning väljer att ha en berättarröst som förklarar scenariot för The One kändes inte direkt som ett gott tecken. Mycket riktigt så brakar det utför med blixtens hastighet redan efter några minuters visning av filmen i fråga. När jag satte mig ner för att beskåda detta cineastiska verk en andra gång kände jag bara att detta har setts förr men jag kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad. Sedan slog det mig som en blixt från klar himmel: The One är bara en uppvisning i lösryckta segment stulna från andra framgångsrika filmer. Hela konceptet med ”there can be only one” borde de allra flesta känna igen men för er som inte hänger med rekommenderar jag att ni tar och ser ett litet verk som lystrar till namnet Highlander så bör saker och ting falla på plats. Konceptet med The One är precis detsamma vilket innebär att ett antal kombattanter strider sinsemellan om att bli ensam herre på täppan, enda skillnaden mot Highlander är att i The One spelar Jet Li såväl hjälte som antagonist. Men det är långt ifrån ovan nämnda film som denna lilla historia har hämtat sin ”inspiration”. Jag menar på att actionsekvenser förekom i slow motion långt innan The Matrix men den filmen skapade ändå en ny stil beträffande berättarkonst som så fint döptes till bullet time. I The One har man helt sonika valt att planka detta koncept rakt av vilket blir ganska glasklart redan i filmens inledande sekvens där en furiös Li bokstavligt talat vänder upp och ner på sitt motstånd. Jag är ganska övertygad om att jag skulle ha funnit denna film betydligt mer njutsam att beskåda om den hade visat ett uns av egna idéer eller originalitet men tyvärr är så inte fallet.

 
För regin står en man vid namn James Wong. Wong var innan han sadlade om till regissör en tämligen framgångsrik producent i TV-branschen sedan debuterade han med den ganska framgångsrika Final Destination. Där uppvisade han ett par intressanta infallsvinklar vilka han tog med sig när The One skulle skapas. Men det hjälper inte för bröderna Wachowski hade redan utforskat territoriet bullet time och Highlander var långt före med storyn. Så Wong har inte direkt mycket att lägga upp på bordet, det hjälper inte hans fall att många av scenerna är löjeväckande gjorda med ett skimmer av lågbudget över sig vilket inte är fallet då det pumpades in en hel del valuta i detta projekt. Men ändå framstår detta spektakel som en karbonkopia på verk man redan sett och för egen del hade jag extremt svårt att hålla intresset uppe vid beskådan av The One. Nej den största behållningen med denna film vilar på Jet Lis axlar. Man får vad man betalar för när det gäller en rulle med Li i rollistan och detta verk är långt ifrån något undantag. Vill man se denne asiat smiska stjärt i parti och minut kan The One vara din kopp te men jag vidhåller att detta är långt ifrån Jets bästa film ty hans insatser som skådespelare är stundtals en ren bedrövelse att beskåda, jag tänker inte helt osökt på Torque när jag ser The One. Medan Jet Li försöker agera så kompenserar alla andra skådespelare med att agera över så det stänker om det. Jason Statham var fortfarande en rookie i Hollywood när han medverkade i The One och han tar verkligen ifrån tårna för att spela den hårdföre agenten men resultatet blir bara pannkaka. Den annars så kompetente Delroy Lindo verkar inte veta vilket ben han skall stå på, antingen spelar han inte alls eller så blir det för mycket. Nej detta är ingen bra sci-fi, ingen bra action heller för den delen. Jag tror att endast hard core-fan av Li kan finna en större behållning i denna film.

 

The One presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Bilden är precis vad jag förväntar mig av en modern DVD-produktion utan att för den sakens skull briljera på någon front. Det som drar ner betyget från den absoluta topplaceringen är att det förekommer en del spår av blödningar vilket är klart synd men annars är det fina fisken beträffande denna utgåva av The One. Svärtan gör ett ordentligt jobb utan att för den sakens skull dränka detaljer i omgivningen vilket är ett gott tecken då många scener förekommer i mörka miljöer eller nattetid. Skärpan är även den av god kaliber även om den är något ojämn till humöret: vissa scener förefaller vara läskigt knivskarpa medan andra är upphöjda med ett mjukt filter omkring sig. 

 

Alla svaghjärtade bör hålla sig undan från The One ty det ljud som pumpas ut ur högtalarna skulle kunna orsaka hjärtstillestånd. Redan i filmens inledning höll jag på att ramla ur soffan av den totalt explosiva kraft som slog emot mig. Jag reste mig upp och spände fast säkerhetsbältet, och jag som trodde att avsaknaden av ett DTS-spår skulle ligga denna utgåva av The One i fatet men icke sa Nicke. Samtliga högtalare jobbar verkligen på full kapacitet med att leverera det ena mer slående ljudet efter det andra och jag ljuger inte när jag skriver att denna intensitet håller i sig precis igenom hela filmen. LFE-tongångarna orsakade kraftiga vibrationer i mitt rum och jag kom på mig själv tänkandes att det var tur att DVD-spelaren vilar på vibrationsdämpande puckar. För alla som vill ha ett ljudspår som inte direkt kan anklagas för att vara finstämt utan som flexar upp uppumpade steroidmuskler är denna utgåva av The One väl värd sitt pris varpå en stark 9:a utdelas.  

 

Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett omslag som är ganska stilfullt i mina subjektiva ögon. Beträffande sektionen med extramaterial är den ganska tunn, huvudkontentan vilar på kommentatorspåret med bl.a. regissören James Wong. Wong berättar i ett ganska jämnt flöde om diverse aspekter i skapandet av The One medan de andra deltagarna får finna sig i att spela andre fiol. Sedan återstår egentligen bara två stycken kortare dokumentärer som fullkomligt dryper av ryggdunkande och PR-fluff, du missar inget om du hoppar över dessa.  

 

Hade bara denna film försökt att visa upp en nypa originalitet eller innovation skulle slutresultatet förmodligen ha blivit ofantligt mycket bättre än det man ser framför sig i dagsläget. Manuset är en skymf med sina rena rama stölder av andra cineastiska verk och den försöker inte ens dölja sitt brott. Ej heller regin eller för den delen skådespelarinsatserna imponerade på mig. En eller två scener lyckades att höja min puls men det är alldeles för lite enligt mig. Jag hade först tänkt skriva att alla fans av Jet Li bör ha The One i filmhyllan men jag är inte lika säker längre på att rekommendera denna film till köp.