Starsky & Hutch

Vad är det med Hollywood och remakes som verkar vara en trend som konsekvent vägrar att dö ut? Nu menar jag inte på något sätt att detta skulle vara en ny våg, man har kopierat kända cineastiska verk i princip genom hela filmhistorien. Men på senare tid verkar det onekligen som att drömfabriken på andra sidan vattenpölen börjar lida av akut idétorka då manusförfattare från öst och väst är nere och rotar i de mörkare vrårna av arkiven i en desperat jakt efter material att modernisera. Är det inte superhjältar som hamnar under luppen kan man väl lika gärna plocka fram gamla TV-serier och damma av till långfilmsformat. Jag har stiftat bekantskap med att antal cineastiska verk de senaste åren som alla varit remakes på antingen filmer eller serier och jag har gång på gång blivit besviken med undantag för ett eller annan lyckad metatransformation. Så jag blev inte speciellt förvånad eller upphetsad för den delen när jänkarna utannonserade att det skulle göras långfilm på den klassiska TV-serien Starsky & Hutch. Men min bättre hälft knorrade häromkvällen något om att det fanns alldeles för lite komedier i min aldrig sinande filmhylla. Så det var bara till att plocka hem ett exemplar av nämnda remake och hålla tummarna för att jag skulle bli positivt överraskad.

 

För alla er som inte sett originalserien med samma namn kan jag meddela att epoken är det glada 70-talet med utsvängda byxor och hippies i varje gathörn. Möt polisen David Starsky (Ben Stiller), en man som ger benämningen paragrafryttare ett helt nytt ansikte. I hans protokoll finns det ingenting som heter mindre förseelse, hade han haft sin vilja igenom skulle folk som går mot röd gubbe hamna bakom lås & bom. Han lever benhårt efter sina principer och regelboken är till för att följas till punkt och pricka. In i bilden kommer hans motpol Ken ”Hutch” Hutchinson (Owen Wilson). Ken är killen som inte drar sig för att fiffla med bevismaterial när han väl lämnar in sådant, allt för ofta hamnar beslagtagna medel i hans egen ficka. Det enda gemensamma de båda snutarna har är att de avverkar partners på löpande band och nu börjar kommissarien bli redigt trött på deras nyckenheter. Så vad är lösningen på problemet? Para ihop slöfocken med paragrafryttaren såklart. Än så länge är storyn i Starsky & Hutch ingenting som överraskar nämnvärt. Men det blir inte bättre när själva ”handlingen” målas upp. Den lokala droglorden Reese Feldman (Vince Vaughn) är på G med att lansera en helt ny prototyp av kokain som är omöjligt för knarkhundar att känna vittring på vilket bäddar för en klart lönsam affär. Samtidigt dyker det upp ett lik vid stranden varpå Starsky med sin motvillige partner Hutch tar tag i mordet. Frågan är bara om dessa två skilda själar kan samarbeta överhuvudtaget för att lösa fallet?

 

OK det är bara till att klargöra på momangen att manuset till denna film är inte trumfkortet i rockärmen. Vi har sett upplägget allt för många gånger tidigare: omaka par snutar tvingas att samarbeta för att lösa ett knivigt fall för alla utom åskådaren av filmen, vänskap blomstrar, den dynamiska duon lär sig av varandras fel & brister och knäcker sedan fallet med ett happy ending. Där har ni hela filmen i ett nötskal och det är som sagt inga direkta sensationer till story som manusförfattarna plitat ner på papper. Nej detta är egentligen inte filmens största problem även om det bottnar i storyn. Den är helt enkelt inte speciellt rolig vilket jag faktiskt förväntade mig av en rulle med Wilson och Stiller i huvudrollerna. Har man sett trailern för Starsky & Hutch så har man faktiskt sett precis alla roliga scener som denna film innehåller. Visst fanns det ett par scener som fick mig att dra på smilbanden något men aldrig att jag fann mig själv skrattandes åt detta cineastiska verk och då är det något som är ruttet i Danmark. Jag vet inte exakt vad som är felet för trots att själva handlingen är lika tunn som en After Eight finns det gott om material för en skrattkavalkad men denna infinner sig aldrig. Komedi är en svår genre att recensera skall det villigt erkännas från min sida då det är en sådan fruktansvärd personlig ståndpunkt man har om vad som klassas som roligt eller inte men efter att ha läst en del recensioner på nätet visade det sig att jag var långt ifrån ensam om att tycka att detta är ett ganska medelmåttigt verk sett ur en komisk synvinkel.

 

Detta sagt är inte Starsky & Hutch en total katastrof på något vis, det finns som sagt ett par riktigt minnesvärda scener som kittlar humornerven hos undertecknad. Todd Philips började sin karriär i Hollywood med att skapa dokumentärer innan han gjorde det ganska grova lappkastet över till komedifacket. Philips lyckas ganska väl med att transformera TV-serien till långfilm för 2000-talet. Stor vikt har lagts på rekvisita och visuellt berättarspråk som skvallrar om en sann förkärlek till det förgångna hos såväl regissören som ensemblen. Men regin är inte heller den det som utmärker denna film på något vis, Philips lyckas enligt mig inte riktigt att förvalta de komiska inslag som denna film skulle kunna innehålla. Mycket av räddningen i denna film vilar istället på axlarna hos huvudrollsinnehavarna Ben Stiller och Owen Wilson. Dessa herrar har samarbetat i en rad filmer tillsammans så det vore mer än underligt om det inte fanns ett visst mått av personkemi dem emellan. Lyckligtvis infinner sig denna tämligen snabbt, det märks att de båda killarna trivs i varandras sällskap då de bildar en ganska tight duo i persona av Starsky och Hutch. Jag har en smygande känsla av att detta är något av en drömroll för Stiller, att få leka polis viftandes med en pistol och hamna i barslagsmål. Wilson å andra sidan verkar mest spela…ja sig själv vilket har fungerat förut och gör det även i denna film. Den som dock spelar skjortan av dessa båda gossar är min nya personliga favorit Vince Vaughn. Vaughn bevisade senast i Mr & Mrs Smith för den breda publiken att han besitter en komisk timing som är svårslagen, i Starsky & Hutch har han som tur är fått betydligt mer spelutrymme vilket jag tackar för.

 

Starsky & Hutch presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Med tanke på vilken tidsperiod filmen utspelar sig i hade jag förväntat mig en näst intill färgsprakande återgivning av spektrumet men så var inte fallet. Först trodde jag att det var något galet med min projektor men när jag såg på filmen via min LCD fick jag samma resultat vilket gjorde mig något besviken. Men efter en stunds tittande växte filmen i mina ögon även om jag fortfarande tyckte att färgskalan var något för nertonad för min smak. Resten av bilden håller tämligen hög standard som man förväntar sig av en modern DVD-produktion som denna med god skärpa och detaljåtergivning.

 

Ett Dolby Digital 5.1-spår står för underhållningen när det gäller audio. Först tar vi de negativa aspekterna. Jag tyckte att spåret var alldeles för framtungt för min smak, de bakre högtalarna får alldeles för lite att jobba med under filmens gång. Även om Starsky & Hutch inte är en orgie i surroundkavalkader så skulle de bakre regionerna av ljudanläggningen kunna prestera bättre än vad de gör nu. Detsamma kan sägas om LFE-tongångarna som går att räkna på sina fem fingrar. Men det finns som sagt positiva kommentarer med. Separationen mellan fronthögtalarna är bland det bättre jag hört på senare tid med en kristallklar dialog utan minsta synkproblem. Som det är nu höjer sig detta Dolby Digital-spår över medelklassen men det saknas ändå en hel del egenskaper för det där riktigt höga betyget.

 

Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett omslag fritt från störande recensionskommentarer. Ser vi till sektionen med extramaterial finns det en del smått & gott att knapra på. Först ut för rakning finner vi ett kommentatorspår med filmens regissör. Allvarligt talat detta måste vara bland det mest ointressanta spår jag lyssnat till, Philips har ett röstläge som utan problem skulle kunna fälla en elefant ner till marken. Fy vad bristfälligt det var att lyssna till denna mans monotona tonläge. Sedan finns det ett par kortare dokumentärer men som vanligt är dessa kraftigt PR-betonade så man missar inte mycket om man hoppar över dessa. Ett par bortklippta scener återfinns samt en gag reel men ingen av dem lockade mer skratt från min sida än vad själva filmen gjorde. Avslutningsvis finner vi trailern för Starsky & Hutch.

 

Starsky & Hutch är långt ifrån den roligaste komedin på marknaden men den är inte heller den sämsta. Skall man vara krass så spär bara denna film på mina åsikter om remakes, detta är ett cineastiskt verk som man egentligen klarar sig ganska bra utan. Dock erbjuder den en del skratt men från filmskaparnas sida känns det som man slarvar bort en enorm potential som denna film skulle kunna erbjuda åskådaren. Är man ett fan av 70-talsmanéer eller kombinationen Stiller/Wilson kan Starsky & Hutch vara en bra kandidat att hyra på söndagen då den värsta bakfyllan lagt sig men något köp har jag svårt att motivera till.