Zatoichi

I Japan finns det en serie filmer som med hästlängder slår Bond i popularitet: legenden om den blinde svärdmannen Zatoichi. Med en spännvidd som sträcker sig från tidigt sextiotal till mitten på åttiotalet har man hunnit producera ett tjugotal långfilmer som alla är lika älskade av folket i öst. Sedan tog det plötsligt slut, tills förra året då den finurlige regissören tillika skådespelaren Takeshi ”Beat” Kitano valde att skaka liv i den numera slumrande svärdsmannen genom sin egen långfilm med samma namn som huvudpersonen. Jag har alltid varit förtjust i Beats högst säregna humor kombinerat med våld sällan skådat på denna jord. Det var därför med stor glädje jag plockade upp ett exemplar av den koreanska utgåvan av filmen.




Kitano spelar Zatoichi, en blind massör tillika expert på att hantera ett svärd. Han hamnar i filmens början hos en försäljare av grönsaker, den äldre kvinnan O-Ume (Michiyo Ookusu). Genom henne får Zatoichi erfara att hennes lilla by plågas av gangsters som gör livet surt både för penningpungen och invånarna. Som om detta inte vore nog vävs det två andra historier in i massörens liv. Den ena kretsar kring ett syskonpar vars hela familj slaktades av den lokala gangsterbossen när de var barn. Dessa två, en broder och syster, reser nu land och rike runt förklädda som geishor i en vendetta för att finna gangsterbossen. Det andra sidospåret som påverkar invånarna i byn kretsar kring en ronin, herrelös samuraj, vid namn Hattori (Tadanobu Asano). Hattori behöver desperat pengar till sin lungsjuka fru varpå han tar anställning som samuraj åt, just det, den lokala gangsterbossen. Snart kommer dessa tre öden vävas samman med blodutgjutelse som den röda tråden.



Man måste förundras över Kitanos fenomenala förmåga att både kunna leverera ur såväl regissörssynpunkt som skådespelare, och detta allt för ofta samtidigt. Många av er är kanske mest bekant med denna man som den barbariska läraren från Battle Royale. Men Kitano har fler strängar på sin lyra. Så som han spelar denna lyra i sitt senaste verk Zatoichi, det är ljuv musik i mina öron. Kitano levererar en av sina absolut mest minnesvärda rollprestationer, han skänker karaktären ett underbart subtilt sinne för humor emellan de blodiga duellerna. Det är i dessa som hans stil som regissör verkligen lyser igenom: allt onödigt är bortskalat och kvar finns endast historien tillika karaktärernas innersta kärna fullt blottad för oss som åskådare. Svärdduellerna är över fortare än de hunnit börja men under den korta tidsrymden sprutar blodet till höger och vänster och högen av lik bara växer där Zatoichi far fram över den japanska landsbygden.



Detta är en ganska uppfriskande syn på det feodala Japan med sina samurajer. Borta är 10 minuters slagsmål eller dueller, här är det realism som prioriteras och allt överflödigt har tagits bort. Detsamma kan sägas om Kitanos stil som regissör i filmen Zatoichi. Tempot är sävligt men inte sövande och samtliga karaktärer får precis lika mycket utrymme som vår ”huvudperson” Zatoichi, utom ett undantag som jag strax kommer att avhandla. Det faktum att det egentligen inte finns en karaktär som står ut mer än de andra visar på karaktären Zatoichis buddistiska, osjälviska syn på tillvaron. Han drar sig inte för att hjälpa de som verkligen behöver hjälp; om det så är att hugga ved till att ta sig an den lokala gangsterbossen.



Finurlighet. Där har vi ett ord som beskriver den varma humor som lyser igenom denna film. Kitano har i flera scener koreograferat arbetande bönders spadtag med filmens soundtrack, något som orsakade skrattattacker när jag såg filmen med en vän. Touché Kitano. Men han är långt ifrån ensam att leverera minnesvärda prestationer på den vita duken i denna film. Den som verkligen etsar sig fast på min hornhinna är Asano i rollen som den herrelösa samurajen Hattori. Asaono har sakta men säkert byggt upp ett rykte att vara ett av Asiens största stjärnskott inom filmindustrin, senast jag såg honom var övertygande i filmen The Last Life In The Universe. Men, och detta är ett stort men, hans karaktär Hattori tappar välbehövlig fokusering strax efter halva filmens längd. Från att ha varit en av de huvudpersoner man vill lära sig mer och förvandlas denna ronin till en klassisk filmskurk som vi alla vet bara har ett öde att följa.



Detta till trots är det makalöst, nej skamlöst goda rollprestationer samtliga medverkande bjuder oss åskådare på. Beat är verkligen Zatoichi med sitt blonda hår, kutrygg samt mer hjulbent än den mest beryktade cowboy. Han är så fruktansvärt inne i sin roll att jag ett tag glömmer av att det är skådespeleri som målas upp framför mig på vita duken när Zatoichi avverkar den ena fienden efter den andra med kirurgisk precision. Detta samtidigt som Beat presterar mer än väl i regissörsstolen. Detta är fenomenalt arbete från den mannens sida helt klart, ett av hans mest lyckade projekt vill jag nog påstå.

Bilden återges i formatet 1.78:1 och är tacksamt nog anamorfisk. Kitano har använt en del cineastiska tricks för att alternera bilden, främst har färgskalan tonats ner på samma sätt som Steven Spielberg gjorde i Saving Private Ryan. Bilden i Zatoichi tangerar nästan färglöshet vilket är ett smart drag från Kitanos sida. I övrigt är det en lyckad transfer till DVD som vi åskådare bjuds på. Färgerna är trots sin nedtoning livliga utan tendenser till blödningar, ej heller kunde jag skönja några spår efter smuts. Det enda negativa jag såg var kraftiga spår av Edge Enhancement på sina ställen vilket drar ner betyget något.



Ett 2-kanaligt spår samt ett 5.1-spår, bägge med japanskt tal, erbjuds på denna utgåva där det senare är att föredra. Zatoichi är en högst dialogdriven film varpå ljudbilden koncentreras till de främre kanalerna. De bakre kanalerna samt subbasen vaknar till liv vid ett fåtal tillfällen under filmens gång samt vid den mycket roande dansscenen. Zatoichi är ingen film som du plockar fram för att demonstrera din anläggnings kapacitet på ljudfronten men 5.1-spåret gör sitt jobb väl.

Filmen levereras i ett mycket vackert digipack med en huggande Zatoichi som front. Det finns en hel del extramaterial på denna utgåva, en hel skiva för att vara exakt, men som med så många andra koreanska utgåvor saknar denna engelsk text. Skam på torra land. Detta gör att jag egentligen bara kan dela ut ett betyg som täcker själva förpackningen då jag inte förstår mycket av det extramaterial som serveras på skiva nummer två. På skiva nummer ett består extramaterialet av ett antal trailers, något som man knappast behöver text till för att kunna ta åt sig.



En blandning av slapstick-humor, orgier i CGI-blod samt ett eller två dansnummer kan inte gå fel. Beat har återigen visat prov så sin mästerliga talang för det lätt obskyra i sin tolkning av Zatoichi. En sävlig men ack så härlig film som är väl värd att plocka upp ett exemplar av. För den som prioriterar extramaterial rekommenderar jag den engelska eller svenska utgåvan av filmen.