Akira

Nu kommer det ett styck svår recension att skriva. Efter att ha satt tänderna i animen Jin-Roh kände jag ett fortsatt sug efter mer film från denna kategori, hungern var långt ifrån tillfredsställd. Men vad skulle jag välja för objekt denna gång att granska under luppen? Sektionen med anime var likt resten av samlingen på frammarsch och det finns onekligen en hel del intressanta titlar att göra en närmare granskning av. Sedan slog det mig som en blixt från klar himmel; varför har jag inte recenserat Animen med stort A nämligen Akira? Kliandes på mitt huvud försökte jag nästintill desperat komma på en undanflykt men det var fruktlöst, jag hade helt enkelt förpassat denna klassiker i glömskans dimma. Att jag till råga på allt inte äger mindre än 4 olika utgåvor av denna film gör knappast saken bättre till min favör. Så det var bara till att välja ut en version och lägga den under luppen. Men vad skriver man egentligen om den mest banbrytande anime som producerats fram? Läs vidare för svaret.  

 

Som så många andra historier i genren anime kretsar Akira kring kärnvapenexplosion och apokalyptiska tongångar. Filmen öppnar upp med en krevad som raderar Tokyo från jordens yta. 31 år senare, närmare bestämt 2019, står den nya blomstrande storstaden Neo Tokyo upp mot omvärlden. Men under den glittriga fasaden råder det civil oro. Neo Tokyo är en ganska tidstypisk 80-talskavalkad med sin pulserande aura i neon och mörkret som aldrig verkar släppa taget om staden ens i dagsljus. Denna metropol styrs av den till utsidan sett kraftfulla hären som hävdar att de har kontroll över Tokyo. Detta är dock någonting som är långt ifrån sanningen då rivaliserande motorcykelgäng far fram genom natten i jakt på varandras territorier. Det är här den unge ligisten Kaneda kommer in i bilden. I filmens början är han tillsammans med sin ständige vapendragare Tetsuo på jakthumör och gänget ger sig ut i natten för att mucka gräl med det rivaliserande gänget känt som Clownerna. Men de båda grupperna hinner knappt drabba samman förrän Tetsuo ser en till synes ung pojke ståendes mitt i vägen varpå en våldsam kollision sker. Kaneda och hans skara tappra män anländer till platsen bara för att finna att militären har flugits in och tar med sig Tetsuo samt en unge pojken som dock visar sig ha en gammal mans ansikte. Hela situationen är minst sagt bisarr och Kaneda bestämmer sig för att undersöka saken närmare. Han får så småningom kontakt med den kvinnliga rebellmedlemmen Kei som strider för att befria Neo Tokyo från den fascistiska militären. Tillsammans börja de gräva i mysteriet kring Tetsuos bortrövande och ju närmare sanningen de kommer desto mer får de kännedom om ett ytterst hemligt militärt projekt med kodnamnet Akira…

 

Ja vad skall man som sagt skriva om en film som Akira? Jag kan lova att nästan alla cineaster känner till detta verk även om de inte sett en enda anime i sitt liv, det är nästintill allmänbildning att ha kännedom om filmen ifråga. Under min utbildning på Filmvetenskap vid Göteborgs Universitet var detta ett verk som frekvent dök upp under såväl föreläsningarna som rasterna emellan då alla blivande Nils Petter Sundgren debatterade friskt om de filosofiska aspekterna, att det var tack vare denna film som anime lyckades nå den breda massan i västvärlden. För det är onekligen så: hade inte Akira uppmärksammats av media hade nog denna genre varit långt ifrån lika blomstrande som den är i dagsläget. Filmen baseras på serietecknaren Katsuhiro Otomos mästerverk med samma namn från 1988. Mangan blev en fenomenal succé över hela världen och det dröjde inte länge förrän Otomo blev tillförfrågad om han var intresserad av att göra en långfilm. Jag kan tänka mig att japanen övervägde förslaget i ungefär tre sekunder innan han accepterade, tacka gudarna för detta beslut. Akira blev för många inklusive mig själv språngbrädan in i en helt ny cineastisk värld som inte liknade något annat man tidigare hade sett eller hört för den delen. Nu kanske ni tror att detta är Guds gåva till filmfolket och på många sätt är den det men det saknas en viktig komponent för att betyget skall hamna på full pott och det är faktiskt filmens manus tro det eller ej. Mangan Akira är ett litterärt verk på jag vet inte hur många hundra sidor medan filmen klockar in på strax över två timmar. Detta gör att Otomo har tvingats att tumma på en hel del viktiga beståndsdelar vilket gör att animen Akira kan av många uppfattas som ganska rumphuggen i sitt berättarspråk. De första gångerna jag beskåda verket höll jag det som totalt felfritt och det är snubblande nära nu med men min ökade kunskap inom ämnet gör att jag noterar denna ”brist” om man nu vill gå så långt att kalla den för det.

 

Men det är extremt lätt och tacksamt att blunda för detta när man beskådar Akira ty verket är fortfarande stilbildande, trots att det har nästan 20 år på nacken känns filmen hela tiden aktuell i mina ögon. Kanske härrör detta i hur framtiden porträtteras av Otomo som likt Nostradamus såg en framtid som inte direkt kan anklagas för att vara en solskenshistoria. Som så många andra filmer från 80-talet (Blade Runner är det primära exemplet) är storstaden ett eget levande väsen som fullkomligt slukar sina invånare, en smältdegel som bara väntar på att rinna över bägaren. Otomo tar pulsen på det japanska samhället som återhämtar sig från Tredje Världskriget medan man i själva verket hänvisar till bombningen av Nagasaki, det är ett oundvikligt tema i anime som är konstant återkommande. Under den perfekta fasaden bubblar ilskan och frustrationen hos befolkningen som suktar efter substans före yta och som åskådare blir man verkligen infångad av det som målas upp på den vita duken. Men Akira tar även upp vetenskapen och faran som lurar bakom labbrockarna. Hur långt är mänskligheten beredd att gå för att låsa upp några av livets mest välbevarade mysterier? I filmen gick vi för långt då vi öppnade upp den moderna Pandoras Ask och släppte lös farsoten som utplånade en hel nation. Som ni säkerligen märker är detta en film som jag skulle kunna skriva en mindre avhandling om men jag har bara så mycket utrymme att förfoga över. Slutnotan blir helt enkelt att jag älskar detta verk, en mer mångbottnad anime eller för den delen övrig film får man leta efter.   

 

Akira presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Jag läste någonstans att bolaget Pioneer som är ansvariga för denna amerikanska utgåva av filmen plöjde ner inte mindre än 1 miljon dollar på att restaurera bilden. 1 miljon dollar, sug på den karamellen. Nu jäklar ville jag se valuta för de pengarna när jag bänkade mig i filmsoffan för att granska bild- samt ljudsektionen. Ja hur skall jag egentligen uttrycka mig om denna restauration? Om vi säger så här: denna utgåva av Akira är bland de bättre jag sett jämfört med de äldre utgåvorna av filmen ifråga. Detta sagt är det inte den mest lyckade upputsning jag sett beträffande återskapande av gamla klassiker, trilogin om Star Wars ligger fortfarande på topp. Men låt oss återgå till Akira. Vissa scener fullkomligt briljerar med en bländande skärpa, frihet från smuts och repor samt klara färger. Men detta varar inte genom hela filmen då man tämligen snabbt noterar att många scener är den raka motpolen: fyllda med spår av smuts & repor, blödande färgskala och en svärta som lutar mer åt grått. Det är kanske inte helt rättvist att vara så kritisk som jag är med tanke på hur gammal filmen är och uppriktigt sagt så såg de tidigare utgåvorna ut som skit i jämförelse med denna restaurerade version.

 

Återigen finns det goda respektive dåliga nyheter att rapportera. Först de goda: det finns ett trevligt Dolby Digital 5.1 att lystra till vid beskådan av Akira. Den dåliga nyheten är att detta endast applicerar på den dubbade versionen av filmen vilket är klart synd då jag inte fann den speciellt njutbar att lyssna till. De engelska/amerikanska skådespelarna gör verkligen allt vad de förmår för att ge liv åt sina respektive karaktärer men det går inte att undkomma det faktum att japanerna är mästare på denna konst och har ingen som helst konkurrens när det gäller anime. Det dubbade ljudspåret är faktiskt ganska behagligt att lyssna till om vi ser till de rent tekniska aspekterna. Samtliga kanaler kommer verkligen till sin fulla rätt genom hela filmen och de ackompanjeras av en bas som inte är den starkaste på marknaden men som definitivt har full kontroll på ljudbubblan. Det japanska ljudspåret å andra sidan levereras som sagt bara i stereo och det är ungefär lika upphetsande som det låter.

 

Som om inte själva filmen är deliciös nog hade Pioneer den goda smaken att ikläda den en värdig skrud i form av ett Tin Case modell monster. Nu förtiden är detta vardagsmat men betänk när denna utgåva släpptes i nådens år 2001, då var det långt ifrån självklart med exklusivt designade versioner som denna. Att den sedan var begränsad gjorde inte saken sämre. Det är en sann fröjd att beskåda detta lilla mästerverk men omslaget gör inte boken så vi öppnar upp förpackningen för att se vad som döljer sig på insidan. Det visar sig vara två stycken DVD-skivor med filmen på den ena samt näst intill allt extramaterial på skiva nummer 2. Nästan skriver jag för det finns en liten funktion på skiva 1 som är ganska intressant för alla inbitna otakus, under filmens gång dyker det upp en liten symbol som indikerar att det finns text i form av graffiti eller skyltar som man kan få översatta. Trycker man Enter på fjärrkontrollen då symbolen uppenbarar sig pausas filmen och en stillbild med översättningen dyker upp, mycket likt Follow The White Rabbit på utgåvan av The Matrix. Men det är skiva nummer två som innehåller de verkliga godsakerna.

 

Först ut till rakningen har vi en dokumentär med titeln Akira Production Report som klockar in på strax under 50 minuter. Här får vi verkligen ta del av intressant fakta bakom kulisserna från ursprungskällan mangan till arbetet under skapandet av animen till den färdiga produkten. Det är befriande att få se lite vettigt extramaterial som inte dryper av PR-fluff och ryggdunkande som på så många amerikanska utgåvor jag tagit del av på senare tid. Härnäst finner vi en 20 minuter långt featurette som fokuserar på musiken samt ljudeffekterna i Akira, efter detta finner vi en kortare dokumentär som tar upp det mödosamma arbetet med att restaurera detta mästerverk och det är verkligen fascinerande att få ta del av exakt hur mycket arbete som låg bakom. Sedan har vi ett antal stillbildsgallerier som tillsammans uppvisar över 4000 bilder att frossa i. Avslutningsvis finner vi ett antal trailers. Hade det bara medföljt ett kommentatorspår hade jag inte tvekat en sekund att dela ut full pott, som det är nu dock är detta en synnerligen kompetent utgåva varpå betyget blir högt.

Jag äger som sagt inte mindre än fyra olika utgåvor av Akira och det borde vittna om två saker: betydelsen denna film hade för mig som cineast samt att jag förmodligen har tre utgåvor för mycket i hyllan. Faktum kvarstår dock att detta är ett verk som blev startskottet för genrens spridning till oss i västvärlden och jag kan inte tacka regissören tillika författaren Otomo nog för att han en dag fick snilleblixten och skapade Akira. Denna amerikanska utgåva är bland de mer kompetenta på marknaden men problemet är att den är OOP. Men misströsta icke ty det finns en hel uppsjö med alternativ på samtliga regioner att införskaffa. För är det något just du skall göra är att se till att denna film hamnar i samlingen per omgående, de som redan äger den beordras härmed att se om verket. Det skall jag göra för jag vet inte vilken gång i ordningen.