Zoolander

Min käre kusin Michael är modefotograf till yrket. Från att ha haft kameran som en inbiten entusiast har han klättrat upp på stegen och idag jobbar han för Vogue, Elle med flera. Han har dessutom varit en flitig resenär och rest över hela jordklotet under sina uppdrag, till råga på allt har han dessutom träffat fler fotomodeller än vad många andra ens skulle kunna drömma om. Varför väljer jag då att berätta denna lilla historia? För jag kom inte helt osökt att tänka på honom när jag införskaffade komedin Zoolander av och med Ben Stiller. Michael har berättat en hel del roliga tillika tragiska historier hämtade från den fashionabla modellvärlden och det skulle därför bli extra kul att bänka sig med en film som totalt driver med hela den branschen.

 

Ben Stiller spelar Derek Zoolander, mannen som givit modellyrket ett ansikte. Sedan 1995 har han varit ohotad på tronen som den främste manliga modellen genom tiderna och genom årens lopp kammat hem utmärkelsen Male Model Of The Year inte mindre än tre gånger. Nu har han siktet inställt på det omöjliga: att vinna priset igen vilket för honom är lika säkert som att solen går upp på morgonen. Fast för Derek är inte detta en självklarhet då han innehar en IQ som inte överstiger ett fryshus temperatur. Men detta bryr han sig föga om, frågan är om hans är medveten överhuvudtaget om något annat än sin perfekta benstomme. Strunt samma, bara att slänga på sminket och le sitt breda leende i strålkastarljuset. Det finns dock ett litet problem på horisonten och det är uppstickaren Hansel (Owen Wilson) som har goda möjligheter att snuva Zoolander på priset vilket också sker. Derek börja grubbla på om det faktiskt finns saker som är viktigare i livet än att vara riktigt, riktigt snygg för omvärlden som att lära barn att läsa till exempel. Samtidigt smids det onda planer bakom kulisserna. I Malaysia har en ny premiärminister valts som lovar att råda bot på det barnarbete som landet lider av. Inte bra tycker modeindustrin som sparar enorma pengar genom att förlägga sina produktioner i fjärran öst. Någonting måste göras och det enda vettiga verkar vara att lönnmörda ministern när han är på statsbesök i New York om två veckor. Men vem skall utföra mordet? Enkelt, man tar helt enkelt en inte allt för smart fotomodell och hjärntvättar honom att utföra dådet. Det gäller bara att hitta en tillräckligt korkad kandidat: Derek Zoolander.

 

Man kan fnissa redan när man läser handlingen till denna film då den är bland det fånigaste som skrivits ner på papper, det är tur att Zoolander är en komedi för hade detta varit ett försök till action eller thriller (ingenting förvånar mig längre när det gäller jänkarna och deras totala brist på idéer) så skulle filmen ha hamnat i min papperskorg fortare än kvickt. Men nu är det som sagt komedi som står på dagens agenda och det är en riktigt lyckad sådan skall det villigt erkännas. Stiller har inte bara regisserat utan även skrivit manus samt producerat denna film, detta är helt klart hans skötebarn nummer 1. Han har kanske inte valt den lättaste målgruppen att parodiera men det är enligt mig ett mycket smart drag då komiken är något mer intelligent än många andra verk på marknaden. Man kanske tycker att det egentligen inte finns något material att hämta ur modevärlden men tro mig som har insiderinformation när jag skriver att det är precis tvärtom, alla som sett det bedrövliga programmet Top Model på dumburken vet vad jag talar om. Det är vansinnigt kul att driva med divalaterna, bristen på intellektuell närvaro eller alla nycker som faktiskt förekommer inom denna bransch. Visst har Stiller slängt in ett par ganska lågt slående skämt för att attrahera den stora massan men överlag är det faktiskt ganska smart humor i mina högst subjektiva ögon.

 

Det finns två stycken skådespelare som verkligen lyfter denna film till oanade komiska höjder. Den ena är Ben Stiller. Stiller skapade karaktären Zoolander inför en modegala som varje år anordnas av VH1. 1996 klev Zoolander in på scenen och fick ett helt kollektiv att fullkomligt vrida sig i skrattkramper och sedan dess har denne karaktär varit Stillers skötebarn. Det märks att han verkligen älskar denne korkade tillika charmerande fotomodell då Stiller verkar transformeras till ett helt nytt väsen när han kliver in framför kameran. Zoolander är så urbota korkad och samtidigt så fruktansvärt träffsäker gentemot några av verklighetens förlagor att man inte kan annat än kapitulera inför Bens engagemang i rollen. Den andre som verkligen får mig att vika mig dubbel är Will Ferrell. Han har enligt mig på senare tid tagit ganska konventionella komiska roller i filmer som En Förtrollad Romans och Kicking & Screaming men detta passar honom inte i närheten lika bra som de mer utflippade rollerna i recenserade Starsky & Hutch samt dagens recensionsobjekt Zoolander där han porträtterar den tillika diaboliske som skruvade modegurun Mugatu. Med sin pudel under armen och med en frisyr hämtad från helvetet självt får han verkligen utrymme av Stiller att frossa i perverterat vridet beteende och det är vansinnigt roligt. Men listan med kompetenta skådespelare skulle kunna göras hur lång som helst då i princip hela Hollywoods elit har snällt valt att ställa upp i mer eller mindre stora biroller: Natalie Portman, Milla Jovovich, Jon Voight, Christian Slater, Billy Zane, Vince Vaughn…listan kan som sagt göras lika lång som denna recension och det är detta som är en bidragande orsak till att Zoolander är så kul att beskåda.

 

Zoolander kliver in på scenen presenterad i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. För några år sedan ansåg nog denna utgåva vara state of the art men idag måste man erkänna att bilden lider av en del artefakter som drar ner betyget från absolut topp. Vad jag fann ganska förvånande är att färgskalan är väldigt nedtonad, färger saknar den där lystern och auktoriteten som en film som denna verkligen behöver. Visst förekommer det färgsprakande scener i Zoolander men den där extra eggen känns olustigt frånvarande, bilden lutar åt det mer brunaktiga hållet. Men detta kan mycket väl vara en ren smaksak men för egen del förväntade jag mig mer. Jag kunde dessutom skönja spår av smuts vilket drar ner betyget ytterligare. Skärpan är ett ganska mixat kapitel: vissa scener är extremt skarpa men majoriteten av filmen känns mest godkänd på den punkten. Svärtan gör dock ett riktigt kalasjobb med att gestalta skuggor och nattetid utan att dölja omgivningsdetaljer.

 

Dolby Digital 5.1 står på menyn för avsmakning när det gäller ljudsektionen på denna svenska utgåva av filmen. Vad som kan sägas om detta spår är att det finns onekligen för- respektive nackdelar. De goda nyheterna är att det återfinns en klar och kraftig pondus som pumpas ut ur högtalarna. Separationen mellan frontkanalerna är av mycket god standard med en klar och tydlig dialog som sitter som en smäck i centern. De negativa aspekterna är att ljudbubblan är på tok för framtung oavsett god separation, det finns mycket utrymme för surroundhögtalarna som går till spillo enligt mina kritiska öron.

 

Zoolander levereras i ett keep-case med ett omslag som tyvärr är ganska grötigt och plottrigt men tur är väl då att omslaget inte gör filmen. Låt oss istället ta en närmare titt på sektionen med extramaterial som faktiskt är ganska hyggligt utformad. Först ut har vi ett kommentatorspår med regissören/producenten/manusförfattaren/skådespelaren Ben Stiller samt manusförfattarna Drake Sather och John Hamburg. Tyvärr är detta inte ett av de roligare spåren jag lyssnat till. Det är inget fel på den fakta som presenteras, problemet är att ingen av herrarna låter speciellt engagerade, Ben Stiller framstår som han lider av årets bakfylla stundtals. Härnäst har vi ett antal deleted samt förlängda scener som kan fås med kommentarer av Stiller. Vissa är faktiskt riktigt roliga och jag hade gärna sett Moby i den färdiga produkten. Härnäst har vi outtakes men dessa fann jag inte speciellt roliga att beskåda. Sedan följer en mycket diger sektion med promotionmaterial som innefattar allt ifrån fejkade reklaminslag med modellen Derek Zoolander till de originella sketcherna med Stiller från VH1 Fashion Awards 1996 samt -97. Det finns även ett stort stillbildsgalleri med sköna bilder på Zoolander att beskåda. Avslutningsvis finner vi ett alternativt slut till filmen. För att vara en 1 Disc Edition måste jag säga att den är rikligt utrustad med tämligen intressant extramaterial som likt filmen inte tar sig allt för seriöst.

 

3 % Fett. 1 % Hjärna. Så står det att läsa på omslaget till Zoolander och många är de kritiker som menar på att själva filmen skulle kunna beskrivas på samma sätt men jag håller inte med Roger Ebert denna gång. Han sågade filmen vid fotknölarna och gav sig på en allvarsam kritisk granskning av Zoolanders beståndsdelar. Jag tror nog man gör klokt i att stänga av hjärnan när man bänkar sig för att beskåda detta verk då kan man få sig ett par gapskratt på vägen. Om du inte redan har sett filmen Michael så gör detta per omgående, men å andra sidan vet du redan den nakna sanningen om modeindustrin.