24 Säsong 4

Så har då stunden äntligen kommit att sätta tänderna i den senaste säsongen av den enorma succéserien 24. Fast den senaste säsongen är nog att ta i, den 5:e börjar snart sändas i svensk television när denna recension skrevs. Men nu snackar vi digitala skivor och då är det säsong 4 som står på dagens agenda. Nu kanske många av er läsare undrar vart recensionen om den 3:e säsongen tog vägen? Tja jag insåg efter att ha beskådat den boxen under ett par intensiva dagar med min bättre hälft att en bedömning bara skulle bli en ren upprepning på mina tidigare skrivna alster. Superlativen skulle hagla likt en storm och det skulle helt enkelt inte ge mycket, ni får nöja er med faktumet att jag fann säsong 3 minst lika bra som sina föregångare. Men nu har det skett något av en förändring i min inställning till hela konceptet 24. Min filosofi är att man gör nog bäst att sluta när man ligger på topp vilket kändes som fallet med denna serie föregående säsong. Av en rad anledningar var jag inte lika upphetsad över ytterligare episoder om den aldrig trötte federala agenten Jack Bauer. Eller så var det helt enkelt så att man hade alldeles för uppskruvade förväntningar efter de succéer som föregående säsonger visat sig vara. Som vanligt vill jag höja ett varningens finger om att denna recension kan innehålla material som kan uppfattas som spoilers.

 

En tid har passerat sedan den dramatiska upplösningen på säsong 3. Den federala agenten Jack Bauer (Kiefer Sutherland) har dragit sig tillbaka från jobbet på Counter Terrorist Unit eller CTU och är numera stationerad i Washington DC. Där jobbar han som säkerhetsrådgivare åt landets försvarsminister Heller samt hans pressekreterare tillika dotter Audrey Heller (Kim Raver). Vad varken försvarsministern eller någon annan heller för den delen vet är att Audrey och Jack har inlett ett förhållande, för första gången sedan hans frus bortgång kan Bauer känna lycka och känslor till en partner. Vår agent trivs med tillvaron och saknar inte direkt att vara ute i hetluften under CTU:s kommando. Men som vanligt med denna serie skall saker och ting snart komma att ställas på sin spets. Mitt under ett icke planerat besök hos sin son anfalls försvarsministern och hans dotter som tas som gisslan av en samling terrorister. De ämnar att via Internet ställa ministern inför domstol för brott mot mänskligheten och därefter avrätta honom inför hela världens ögon. Gissa vem som kommer att kasta av sig kostymen och ladda sitt vapen. That´s right Jack Bauer, mannen som aldrig behöver sova eller för den delen gå på toaletten heller. Trots restriktioner från CTU bestämmer sig Jack för att frita ministern medan USA:s president vill bomba anläggningen tillbaka till stenåldern, man är naturligtvis rädda för att förlora ansiktet och hur skulle det se ut? Men den smarte Bauer inser snart att kidnappningen bara var ett första steg i en diabolisk plan som ingen hade kunnat räkna med…

 

Så var det detta med att sluta på topp vilket producenterna bakom denna serie inte verkar vara speciellt bekanta med, antagligen är de för upptagna med att skratta hela vägen till banken och lite extra på tillbakavägen. Jag läste för ett tag sedan att en 6:e säsong, långfilm samt TV-spel är på väg mot oss konsumenter. Som vanligt är detta med smak och tycke en ren subjektiv åsikt som så mycket annat, jag är helt övertygad om att det finns individer som gärna skulle se 10 säsonger till av 24. Min flickvän fastande efter ett avsnitt av denna senaste säsong och sedan satt hon som på nålar. Jag avundades henne verkligen, jag med ville uppleva denna näst intill magiska känsla som infunnit sig under de tre första installationerna. Men någonting stämde plötsligt inte och detta bottnar nog i en rad faktorer. När 24 lanserades var det något nytt och fräscht som få andra snuddat vid. Visst hade det förekommit filmer som utspelade sig i realtid men ingen hade lyckats att ta vara på spänningsmomenten på samma sätt som denna fenomenala serie. Publiken hade inte den blekaste aning om vad som väntade dem och resultatet blev inget annat än ett rent mästerverk enligt undertecknad. Att det skulle komma uppföljare var lika självklart som att björnar skiter i skogen, borträknat de på djurparker förstås. Och visst lyckades man upprepa succéformeln genom att hela tiden vrida åt tumskruvarna varv efter varv. Som åskådare blev man konstant grundlurad, precis när man trodde sig ha kontroll över situationen kastades spelplanen om på ett positivt sätt och man var bara tvungen att se minst 3 avsnitt till.

 

Men nu börjar i varje fall jag lära mig spelreglerna vilket gör att jag inte blir överraskad längre. Eller jag skall snarare säga att jag blir överraskad men inte i en positiv bemärkelse. Man vet helt enkelt att det kommer att ske x antal tvära kast i manuset och det är bara att invänta att dessa skall planteras i storyn vilket sker likt ett schweiziskt urverk, som på beställning. Författarna måste nog ha insett att här krävs det extraordinära insatser för att få hela konceptet att hålla sig flytande. Tyvärr blir det för mycket av det goda. I föregående säsonger kunde man på ett ganska förlåtande vis acceptera att Jack Bauer kunde ta sig an ett numerärt antal fulingar utan att en svettdroppe uppenbarade sig på pannan. Men nu gränsar hans insatser i nationens intresse till löjeväckande i mina ögon. Man har helt enkelt klämt in för många parallellhistorier som utan problem hade kunnat delas upp på två säsonger istället för en. Efter ungefär sex stycken avsnitt tittade jag och min flickvän på varandra och undrade stilla vad som skulle hända nu, upplösningen kändes vara i hamn. Men naturligtvis lurar man åskådaren och hon var på nytt insnärjd i nätet, jag önskar att detta även hade hänt mig men icke sa Nicke. Nu får jag det att låta som att denna senaste installation är ett totalt bottennapp, en katastrof uppdelad på 7 DVD-skivor. Så är inte fallet, jag anser fortfarande att detta är en av de absolut bästa TV-serier som någonsin producerats fram alla kategorier. Men min inställning är även denna att nu håller man bara kassakon vid liv för att mjölka ut varenda krona som bara är möjligt och detta straffar sig på hantverket.

 

Den största behållningen är utan tvekan Kiefer Sutherland som naturligtvis återvänder till sin paradroll Jack Bauer. Det märks att Sutherland den yngre verkligen funnit sin favorit bland alla roller han gestaltat genom åren, för hans karriär var valet Bauer det smartaste han någonsin gjort. Kiefer har nu genom åren lyckats att bli så pass varm i kläderna att han nästan bildar ett symbios med sin karaktär Bauer, det är svårt att skilja på skådespeleri kontra den verkliga upplagan och detta vittnar om den kapacitet som Sutherland besitter. Tack vare denna roll har nu dörrarna till Hollywoods finrum återigen öppnats för honom och det är han väl förtjänt. Men det har skett en hel del radikala förändringar beträffande ensemblen inför denna fjärde säsong av 24. Nästan alla bekanta ansikten har fått stryka på foten, detta är väl ett tillvägagångssätt enligt producenterna att hålla serien vid liv men jag vet att många fans av serien motsatt sig detta beslut. Betänk om man skulle plocka bort M eller för den delen Q ur franchisen om James Bond (nu ryktas det i och för sig att detta är fallet men det är en helt annan historia).

 

24 presenteras i sitt originalutförande 1.78:1. Tidigare skrev jag följande om bildkvalitén gällande denna serie:

”Men bilden har sina klara brister varav den största är mängden brus. Att se 24 på en stor bildyta är inget jag rekommenderar då mängden bakgrundsbrus tangerar rekordnivåer på vad jag har sett i filmväg. Att det är ett avsiktligt drag för att skapa en mer ”realistisk” look är jag fullt på det medvetna med men i detta fall har producenterna gått till sådan överdrift att det blir nästan parodiskt. Lägger man dessutom till artefakter i form av kraftiga nivåer av Edge Enhancement samt skräp och repor i ursprungskällan blir detta helt enkelt inte speciellt njutbart att beskåda. Färgtonen lutar åt det bruna och det är svårt att avgöra huruvida detta är ytterligare ett medvetet drag eller inte från skaparnas sida. Färgåtergivningen är annars mycket väl åtstramad utan märkbara tendenser till blödningar, svärtan är ordentligt mörk utan att för den sakens skull dränka några bakgrundsdetaljer. Överlag är bilden knappt godkänd genom sina klart synbara brister vilket är trist då jag är helt övertygad om att förutsättningarna var goda på bildfronten, 24 är ett klart lysande exempel på hur galet det kan gå när man går till överdrift med bildförbättringsverktyg.”

Vissa beundrare av serien gillar bilden skarpt, jag gör det inte. Det är ojämnheten som stör mig; vissa scener fullkomligt briljerar med sin skärpa, klara färger och en mustig svärta. Men i nästa sekund är bilden fylld till mängden med bakgrundsbrus och andra artefakter som helt enkelt drar ner helhetsintrycket något enormt. Visst skall detta vara konstnärliga drag men jag anser ändå att då skall man hålla en konsistent nivå på det hela.

 

Vi erbjuds ett Dolby Digital 5.1 att lyssna till vid beskådan av den fjärde säsongen av 24. Vad som direkt slog mig redan i inledningen av serien var hur mycket mer dynamiskt ljudet utvecklats till, för varje säsong har man fintrimmat mixen mer och mer. När tåget passerar förbi på den vita duken vaknar surroundhögtalarna till liv och skapar en högst levande ljudbubbla. Separationen mellan kanalerna är av mycket god kvalité även om den inte är perfekt. Det som jag fann något störande var att LFE-tongångarna var något ojämnt fördelade. I inledningen när tåget exploderar fick min subwoofer knappt något material att jobba med alls medan andra scener skakar om hela mitt biorum till grunden. Dialogen ligger väl placerad i centerhögtalaren utan några direkta tendenser till synkproblem. Det är verkligen kul att höra att ljudspåret blir bättre och bättre, om nu bara bilden kunde följa samma positiva tendens hade jag varit än mer nöjd.

 

24 säsong 4 levereras i ett digipack av bokmodell med ett slip-case, personligen tycker jag att designen på omslaget till de svenska utgåvorna är snyggare än våra amerikanska kusiner men det är som sagt en ren smaksak. Men innan jag kastar mig över sektionerna med extramaterial vill jag utfärda två riktigt stora minus. Det första för att man tvingas på den fruktansvärt fåniga propagandan mot piratkopiering. Det hade varit en sak om denna förekom på hyrfilmer men när jag betalar dyra pengar vill jag inte få en pekpinne från moralens väktare. Det andra minuset delas ut för att man av någon helt outgrundlig anledning valt att gå ifrån funktionen med att kunna spela upp samtliga episoder på skivan, varför har jag inte den blekaste aning om. Dagens I-landsproblem kan tyckas men det är ändå en plump i protokollet. Nåja låt oss nu istället spana in extramaterialet som erbjuds på denna utgåva. Det förekommer ett antal kommentatorspår där diverse produktionspersonal medverkar och dessa gör sitt jobb väl. Ett stort antal tillika förlängda scener finns även att tillgå för den inbitne fantasten av 24. Sedan finner vi ett antal kortare dokumentärer som bland annat tar upp filmens inledningssekvens och hur mycket arbete som faktiskt lades ner på en scen som endast varar ett par minuter. En musikvideo samt reklam för det kommande TV-spelet 24 finns även att tillgå.

 

Antagligen hade jag sjukt höga förväntningar på denna 4:e säsong av 24 så det var nästan bäddat för att man skulle bli lätt besviken. Jag vet många i min omgivning som rankar denna senaste installation som den bästa hittills men denna känsla infann sig aldrig när jag beskåda verket vilket är klart synd och något av en skuffelse. Detta sagt menar jag starkt på att 24 fortfarande är ruskigt spännande, underhållande och gripande så äger du tidigare säsonger skall bara denna senaste finnas i din hylla. Jag sätter nu min tillförlit till den kommande femte säsongen och hoppas att återfinna lite av den magi som fängslande mig för ett tag sedan. Hoppet är det sista som överger en sägs det…