Blind Fury

”Är det dina tonårsnerver som börjar spöka?” var kommentaren jag fick av en god vän när jag förtäljde om mitt senaste inköp av film. Något svidande kan tyckas men han hade nog onekligen en god poäng i sitt iakttagande. För visst var det så att dagens recensionsobjekt, Blind Fury, väcker många kära cineastiska minnen till liv för en någorlunda gammal luttrad recensent. Som jag tidigare förtäljt i mina små alster växte jag upp med en god portion action i alla dess former mycket tack vare min far som såg till att jag tidigt började min kritiska bana. Fast på den tiden var man nog inte riktigt så kräsen som man gått och blivit på äldre dar. I vilket fall som helst så har jag haft många goda, trivsamma filmupplevelser tack vare genren action och i mitt protokoll finns det ett antal stora aktörer som regerade under det glada 80- respektive 90-talet: Stallone, Willis, Schwarzenegger. Men det fanns även en annan man som orsakade minst lika stor beundran hos undertecknad och det var Rutger Hauer. I Blind Fury från 1989 var han på god väg att bli en av de största inom Hollywood och det var på den tiden då ninjafilmer onekligen var på ropet. Jag menar vem kan tycka illa om en film vars omslag figurerar en hård Hauer frontad av ett styck bad ass ninja?

 

Historien tar sin början under Vietnamkriget där vi möter soldaten Nick Parker (Rutger Hauer) som blir blind under ett uppdrag. Han tas om hand av provinsiella tillika blida bybor som lär honom att utnyttja sina övriga sinnen. De är dessutom så pass vänligt inställda att de lär jänkaren att hantera ett svärd vilket i kombination med hans hyperkänsliga sinnen gör honom till en blind men ack så farlig man. Prologen avslutas och vi hoppar tjugo år fram i tiden. Nick är i Miami, Florida för att besöka en gammal vän från kriget vid namn Frank (Terry O´ Quinn). Vad Nick inte vet är att hans gamla vapenbroder är involverad i narkotikaaffärer med den lokala gangsterfamiljen i Reno. Nick anländer till Franks bostad där hans fru Lynn är på god väg att öppna upp sitt hjärta för den till synes beskedlige blinde mannen. Då plötsligt utan förvarning stormar det regionala buset huset (bra rim eller hur?), de är på uppdrag att kidnappa Franks son i utpressningssyfte. Vad de inte hade räknat med är Nicks högst letala förmåga med sitt svärd som han döljer innanför sin käpp. Snabbt och effektivt likviderar han patrasket men inte snabbt nog ty Lynn ligger döende på golvet. Hon har en sista önskan till Nick; ta Franks son till Reno och hjälp maken ut ur narkotikaträsket. Det är startskottet på en resa den blinde vandraren sent skall glömma.

 

OK det är bara till att konstatera att detta är kultfilm på hög nivå, något som jag är långt ifrån ensam att tycka. Manuset har mest tilldelats Charles Robert Carner men han skall inte ha all ära enligt mig. Blind Fury är en amerikansk kombination av Lone Wolf & Cub blandat med Zatoichi därav kommer japanen Ryozo Kasahara in i bilden. Kasahara står bakom många av de mer framgångsrika japanska samurajfilmer som producerats i modern tid så man valde helt klart rätt man att ”hämta inspiration” ifrån när det skulle till att skapas en Zatoichi för 80-talet. Storyn är verkligen inget Oscar-material på något vis, överhuvudtaget känns hela den första historien tämligen hafsigt nedplitad på pränt. Hur kommer det sig att byborna tar Nick under sina vingar, varför lär de ut de uppenbarligen hemliga stridskonsterna som de normalt sätt skulle använda sig av för att ha ihjäl amerikanska soldater? Dessa och många andra frågor lämnas helt obesvarade efter filmens slut men detta är inte det väsentliga när det gäller Blind Fury. Nej det är istället den ensamma vandrarens resa tillsammans med barnet likt Lone Wolf & Cub som står i fokus för berättelsen. Detta är minst sagt en klassisk story om den ensamme sheriffen, hämnaren etc. som återvänder till byn för att ställa saker och ting tillrätta, ofta med våld som enda tillvägagångssätt. Men Blind Fury innehåller mer än bara vettlöst våld till skillnad mot många andra filmer som gavs ut under samma tidsperiod. Regissören Phillip Noyce har vett nog att även blanda in komik i soppan vilket enligt mig är ett mycket smart drag då skådespelaren Rutger Hauer visar sig ha en synnerligen god timing för dessa inslag. Detta höjer denna film från B-filmsträsket till kultstatus i mina ögon, sedan kan vi diskutera om vad som klassas som kult till dess att grisar flyger utan katapult. 

 

Rutger Hauer har under sin långa karriär onekligen haft sina toppar men även sin beskärda del skitfilmer i sitt CV. Under 80-talet var han dock på mycket god väg att kunna bli något riktigt stort men någonstans på vägen valde han den ena mer misslyckade filmproduktionen efter den andra. Men detta kan vi kasta åt sidan för i Blind Fury är han enligt mig fenomenal. Det är inte den lättaste rollen att porträttera då bakgrundsmaterialet är minst sagt tunnsållat men Hauer lyckas ändå ta vara på precis varenda nyans och ge liv åt Nick Parker. Han besitter en makalös förmåga att verkligen transformera sig till att vara en blind man och många gånger fann jag mig kliandes skalpen undrandes hur tusan han egentligen lyckas med konststycket att så lyckat gestalta en blind man till skillnad mot till exempel Ben Affleck i Daredevil som bär många likheter med dagens recensionsexemplar. Men det är inte bara detta som imponerar mig utan även det faktum att Hauer genomförde i princip samtliga stunts själv. Nu kan detta tyckas vara ren skåpmat men för några år sedan var detta långt ifrån lika självklart som det är idag vilket ökar ”realismen” i denna film, om man nu i ärlighetens namn kan anklaga Blind Fury för att vara realistisk men det får ni själva avgöra.

 

Blind Fury presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk vilket är ungefär det enda positiva jag har att säga om bildkvalitén på denna svenska utgåva av filmen. Nej riktigt så illa är det inte men det är mycket, mycket långt ifrån bra den saken är glasklar. Redan i öppningsscenen kan man roa sig kungligt med att räkna alla artefakter som förekommer i bilden: urvattnade färger, helt obegriplig mängd bakgrundsbrus, spår av smuts & repor…listan kan göras betydligt längre än så. Men plötsligt gör filmen ett oväntat lappkast och försöker bevisa för omvärlden att den inte är nere för räkning riktigt än. Helt ur det blå förefaller vissa scener i mycket god dager med en knivskarp skärpa, levande färger och helt befriada från smuts. För att i nästa stund smutsa ner sig i träsket igen men filmen fortsätter envetet att traggla sig ur härvan gång på gång. Detta är synnerligen en av de mer tvåhövdade utgåvor jag granskat den senaste tiden men summan blir ändå att bilden skulle ha mått ganska gott av en restaurering.

 

Tyvärr blir det inget Dolby Digital denna gång, vi får nöja oss med ett Surround-spår vilket låter ungefär lika kul som det verkar. I själva verket är ljudsektionen på denna utgåva ingen direkt kavalkad i audioupplevelser, det är av naturliga skäl fronten som får dra det tyngsta lasset. Separationen mellan högtalarna är dock av god kvalité och långt ifrån det sämsta jag spänt mina öron till på senare tid. Även om Blind Fury är en högst dialogdriven historia hade jag mer än gärna sett ett 5.1-spår vilket säkerligen skulle ha resulterat i en mer renodlad upplevelse än den som erbjuds i och med denna svenska utgåva av filmen.

 

Filmen levereras i ett keep-case med ett omslag som är identiskt med den amerikanska utgåvan av filmen. Vad gäller sektionen med extramaterial finns det exakt noll att hämta.

 

Ja jag vet att betyget för denna film är högt men jag kan inte hjälpa det, detta är en av mina absoluta favoritfilmer inom genren action. Skådespeleriet är en helt klart bidragande orsak och Rutger Hauer var onekligen i sitt esse när han spelade in Blind Fury. Enligt min högst personliga tillika subjektiva åsikt är detta kultfilm på hög nivå och något som en samlare bör ha i sin hylla trots den bristande tekniska kvalitén på denna svenska utgåva. Och som sagt: vem kan tycka illa om en film som ståtar med en ninja på omslaget? Inte jag i varje fall.