Aeon Flux

Efter att ha beskådat den i mina ögon enorma besvikelsen Aeon Flux, den animerade miniserien av legendaren Peter Chung, kände jag mig mer än lätt snuvad på konfekten. Lovorden hade haglat och många jag språkade med talade sig varma i den bitande vårkylan om serien varpå jag bestämde mig för att plocka upp ett exemplar av boxen hos den lokala filmhandlaren. Men jag kunde verkligen inte se storheten i den uppsättningen hur mycket jag än ansträngde mina kritiska ögon som jag näst intill desperat försökte att stänga av men de hade en helt annan agenda. Faktum kvarstod att den tilltalade mig inte det minsta vilket min recension skvallrar om. Men de som läst om mina eskapader inom filmens underbara värld vet vid detta lag att jag besitter en dåres optimism gentemot industrin oavsett hur många mentala käftsmällar jag mottager framför den vita duken, antagligen är jag envis som en åsna. När jag för några månader sedan beskådade trailern för spelfilmen Aeon Flux visste jag faktiskt inte att det existerade en animerad förlaga, det var först efter lite research på nätet som jag fann ursprungskällan som lämnade en bitter smak efter sig i casa del Fredrik. Nåja, den korta sekvensen film ingöt faktiskt en smula förhoppning, detta verkade vara en ny Equilibrium och det tackar man inte nej till. Så ett styck amerikansk utgåva av Aeon Flux beställdes från utlandet. Kort därpå samtalade jag en dag i väntans tider med den gode Martin som har en förkärlek gällande B-film. ”Fy fasen hade det inte varit för vissa fräcka ljudeffekter hade jag gett Aeon Flux 0.1 av 5.” En isande känsla kröp längs ryggraden på undertecknad. Men optimismen fanns där så hembion matades med spelfilmen Aeon Flux trots att vissa orosmoln tornade upp sig på horisonten.

 

Aeon Flux är löst baserad på den animerade serien med samma namn, löst är egentligen en ganska stor underdrift vid närmare eftertanke. Nåja, 400 år framåt i tiden har nästintill hela den mänskliga rasen utplånats av ett mystiskt virus. Kvar återstår en enda stad, Bregna, som med sina skyddande murar till utsidan ter sig vara Xanadu. Allt är perfekt från stadens invånare till styrelseskicket. Men skrapar man på ytan blottar sig en fascistisk diktaturstat som styrs med en järnhand av den självutnämnde Trevor Goodchild (Marton Csokas). Befolkningen som utåt sett ter sig vara lyckliga individer lever i själva verket i ren skräck för Goodchild och hans säkerhetsstyrkor som leds av brodern Oren (Johnny Lee Miller) som kan bestämma sig för att bortröva invånare som knystar minsta tanke som strider mot regimens budskap. Så långt känns denna film inte direkt nyskapande på något vis, tankarna fladdrar hela tiden mot Kurt Wimmers Equilibrium av någon inte helt osökt anledning. Låt oss återgå till Aeon Flux en liten stund till. Ur befolkningens frustration över den rådande situationen har en motståndsrörelse bildats som kallar sig Monicanerna och deras absolut främsta vapen är den brutalt letala lönnmördaren Aeon Flux (Charlize Theron). I filmens början får hon uppdraget att ha ihjäl Goodchild då ett möjligheternas fönster uppenbarar sig. Men det skall snart visa sig att missionen inte är fullt så linjerak som Flux hade kunnat föreställa sig…

 

Jag hade egentligen inga direkta förväntningar när jag bänkade mig för att beskåda ”remaken” på Aeon Flux. Eftersom jag var så gruvligt besviken på den animerade serien med samma namn tänkte jag att detta amerikanska verk knappast kunde sänka mitt sinnestillstånd än mer. Jag hade en smygande känsla innan jag såg denna film att här gällde det att stänga av hjärnkontoret med tillhörande kritisk granskning om detta verk skulle ha en chans att överleva i casa del Fredrik men frågan är om detta ens är möjligt från min sida? Det skulle visa sig att så inte var fallet ty Martins olycksbådande kommentar var helt rättfärdigad. Aldrig att jag på senare tid blivit så konfunderad av en spelfilm som när jag beskådade Aeon Flux och jag tror knappast att det var resultatet som filmskaparna var ute efter. Man har på något obskyrt vis försökt sig på att ta vara på den animerade serien samtidigt som man försöker flörta med den breda massan genom att göra detta verk till ytterligare en i raden av alla Matrix-kloner som verkar bombardera oss den senaste tiden. Detta gör att filmen Aeon Flux blir en sådan myriad av ologiska händelser och orden ”inkonsekvent handling” får plötsligt ett nytt fräscht ansikte. Filmen saknar helt klart en röd tråd att följa, istället kastas man som åskådare från punkt 1 till 53 för att sedan hoppa över en rad viktiga premisser vilket gjorde att jag hade extrema svårigheter att hålla intresset uppe för denna historia om fascistiska regimer och lönnmördare klädd i latex á la Trinity. Det är ett helt lönlöst företag att ens försöka ge sig på att knäcka denna nöt till manus ty likt den animerade serien med samma namn är detta så extremt förbryllande att man till slut inte vet vare sig ut eller in och filmen lämnar en fadd eftersmak av oerhörd besvikelse än en gång.

 

Regissören för dagens flopp lystrar till namnet Karyn Kusama. Kusama hade innan Aeon Flux gjort den uppmärksammade filmen Girlfight, ett cineastiskt verk som framstår som rent Oscarmaterial vid en närmare jämförelse. Jag hade faktiskt mina förhoppningar på att Kusama skulle kunna vända min negativa åsikt om hela fenomenet Flux men tyvärr måste jag konstatera att hon istället bidrar till att jag nu sitter och spyr galla över hela franchisen. Hon verkar likt manusförfattarna inte veta riktigt hur de skall förvalta arvet från Peter Chung vilket resulterar i att regin känns mest tafflig under större delar av långfilmen. Kusama vision av det perfekta samhället klingar karbonkopiering av andra kända verk så det skriker om det men detta kan jag till en viss del acceptera. Vad jag dock inte köper för fem öre är hur illa hanterat slagsmålscenerna är i denna film. Vår regissör verkar inte ha kontroll över huvud taget vilket resulterar i en klippteknik som skulle få MTV-generationen att rodna, det syns helt enkelt att huvudrollsinnehavaren Theron inte är kapabel att agera actionhjälte. När vi ändå är inne på ämnet skådespelare kan vi likaväl avhandla detta kapitel med innan vi sätter den sista spiken i kistan. Charlize Theron är i mina ögon en synnerligen kompetent ung dam som välförtjänt kammade hem ett styck gyllene gubbe för sin fenomenala insats i dramat Monster. Så det var faktiskt inte så lite förvånande och en smula deprimerande att beskåda hennes så kallade insats i Aeon Flux, likt Jamie Foxx i Stealth undrar man stilla hur hon resonerade när hon nappade på detta projekt. Theron har ingen lätt förlaga att leva upp till då den tecknade Flux är en synnerligen komplex personlighet vilket märks på hennes skådespeleri som känns frånvarande och håglöst, mycket likt övriga beståndsdelar av detta cineastiska verk.

 

Aeon Flux skrider till verket mot fascistiska diktaturer i formatet 2.35:1 som är anamorfisk. Jag hade faktiskt förväntat mig en bild av ren referenskvalitet men detta erbjuds inte på dagens meny, visserligen är bilden av mycket god vigör men det saknas ändå en hel del för att det riktigt höga betyget skall kunna delas ut till denna amerikanska utgåva av filmen ifråga. Vad som framför allt retade mitt kritiska öga var den mängden digitala artefakter som spökar genom hela filmen. Mest enerverande var att det förekommer stora mängder persienneffekter som blottar sitt fula tryne lite varstans på vägen genom speltiden, jag kunde även skönja spår av Edge Enhancement. Sedan uppfattade jag bilden som extremt orolig till sin natur, det vilar en vibrerande känsla av instabilitet vilket jag antar kan härledas till att detta är en extremt CG-tung historia att beskåda. Det finns dock positiva aspekter att finna, färgpaletten är härligt vibrerande av liv utan några direkta spår av blödningar i spektrumet. Svärtan gör även den ett mycket gott jobb med sin hantering av de scener som utspelar sig nattetid alternativt mörka miljöer. Överlag kan jag konstatera att bildsektionen är över medel men samtidigt känns den stundtals lite blasé.  

 

Efter Martins dräpande kommentar förväntade jag mig näst intill en orgie i ljudeffekter som skulle komma att blåsa sockarna av mig i ren extas. Att det inte medföljer DTS på en sådan modern film som denna känns som en ren skymf mot konsumenterna tillika audiofilerna i land och rike och något som jag har svårt att acceptera. Men det är bara till att bita i det sura äpplet och spänna öronen för en närmare granskning av det Dolby Digital 5.1-spår som medföljer. Glatt överraskad kan jag konstatera att det verkligen slog hål på mina fördomar då detta är ett av de bättre ljudspåren jag lyssnat till på senare tid. Redan i filmens inledande scen gör bubblan gällande att detta kommer att bli en synnerligen dynamisk upplevelse på audiofronten. När flugan surrar frenetiskt tittade jag mig om i biorummet, så pass tydligt levereras ljudet ut ur mina högtalare och jag finner ett flin på läpparna som bara växer och växer allt eftersom filmen rullar på. Ljudet presenteras med en enorm kraft oaktat dess storlek på vita duken, det är tight och extremt precist levererat. Dialogen ligger klockrent placerad i centerhögtalaren utan minsta tendenser till synkproblem eller bristningar i fokuseringen även när det går hett till i filmens actionsekvenser. Det enda jag saknade var den absolut sista procenten ur subwoofern men betyget blir detta till trots en mycket stark 9:a.

 

Aeon Flux levereras i ett keep-case med de besynnerliga små ”låsen” likt Wimbledon, i fallet med denna film känns det som en spärr som skall förhindra lidande hos åskådaren. Omslaget är tämligen stilfullt och fritt från störande recensionskommentarer. Ser vi till sektionen med extramaterial är tyngdpunkten de två kommentatorspår som medföljer. På det första medverkar regissören Karyn Kusama samt skådespelerskan Charlize Theron. Tyvärr måste jag konstatera att detta spår inte är någon direkt njutning att lyssna på, Kusama och Theron har helt enkelt ingen trivsam relation framför mikrofonerna verkar det som. Bägge talar kyligt och artigt om diverse fakta rörande inspelningen av filmen men det finns inget intresse att finna hos deltagarna, man får känslan av att de verkligen gör detta mot sin vilja. Spår nummer två befolkas av manusförfattarna och som ni säkerligen kan lista ut kretsar pratet kring de bekymmer man hade med att transformera Peter Chungs vision till den vita duken. Sedan finner fem stycken featurettes som tar upp olika aspekter i skapandet av Aeon Flux med intervjuer av de medverkande i projektet. En sektion med extramaterial som gör sitt jobb men utan större entusiasm kan man sammanfatta det hela.

 

Nu ger jag upp hela konceptet med Aeon Flux. Först satte jag min blinda tro till den animerade serien och den tillhörande löjeväckande hype som omgärdare namnet Flux. Sedan likt en tjurig åsna växlade jag spår och stånga huvudet blodigt med denna remake men blev inte mycket klokare eller gladare för den sakens skull. Det finns så oerhört många bättre sci-fi-filmer som behandlar de teman som Aeon Flux tar upp att jag har synnerligen svårt att rekommendera denna film. Du hade rätt Martin.