Under Belägring

Nu är det återigen dags att damma av en riktig kultrulle och denna gång faller lotten på Under Belägring med allas vår favorit Steven Seagal, mannen som gav hästsvansen ett nytt fräscht ansikte under slutet av 80-talet. Alla som läst mina recensioner vet att jag växte upp på en stadig dos av action, action samt mer action till efterrätt. Många var de filmer som flimrade förbi på faderns dumburk medan min kära mor var lyckligt ovetandes av vad jag såg. Tur var nog det annars hade strömsladden ryckts ut snabbare än Lucky Luke sköt sin egen skugga. Men jag är faktiskt tacksam gentemot min far för han introducerade mig till några riktiga guldkorn inom genren och en av dessa är enligt mig dagens recensionsobjekt. Eller så är det bara så att man börjar bli gammal och senil varpå minnet spelar en spratt, det skulle lika väl kunna vara så att Under Belägring skjuter blankskott. En sen kväll alternativt tidig morgon satt jag och diskuterade just fenomenet Seagal med min gode vän Martin, vi skrattade gott åt hur denna man med ett enda ansiktsuttryck lyckats att skapa sig en ”karriär” inom Hollywood med gelikar som Van Damme för att nämna ett skräckexempel. Det visade sig att den gode Martin faktiskt hade träffat herr Seagal under ett Aikidoläger för några år sedan. Det är respekt i mitt protokoll så självklart skall det genast skrivas en recension om Under Belägring för att bena ut om den fortfarande är äkta vara eller kattguld, this one is for you Martin.

 

Steven Seagal spelar Casey Ryback, en före detta Navy SEAL med en lång meritlista som inkluderar tjänstgöring i Panama. Men efter en incident under sagda utlandsuppdrag kommer Ryback i kläm med överordnade varpå han degraderas till kock ombord på slagfartyget Missouri. I filmens början är det den sista turen för fartyget som skall plockas ur tjänst, det råkar även vara kapten Adams födelsedag. För att överraska honom har försvarsmakten flugit in ett rockband som leds av frontfiguren William Stranix (Tommy Lee Jones). Men det visar sig snart att Stranix i själva verket är en före detta CIA-agent som nu gått över till den mörka sidan av Kraften. Han planerar att tillsammans med sitt skurkpack ta över slagskeppet med dess tillhörande kärnvapenspetsar och sälja dessa till galna nordkoreaner för en trevlig liten nätt summa likvida medel. Planen verkar onekligen gå i lås och bom då den galne agenten tar kontroll över fartyget med kurs gentemot en väntande koreansk ubåt. Men han har inte räknat med kocken tillika SEAL-kommandon Ryback som finner sig inlåst i kökets frys. Han tar sig ut och startar ett enmans gerillakrig ombord på Missouri som snart förvandlas till en flytande krigszon. Ve den stackare som kommer i vägen för den förbannade kocken från helvetet.  

 

Som många säkerligen har listat ut efter att ha läst resumén beträffande handlingen i Under Belägring är detta helt sonika Die Hard fast med flottans glada gossar med smäcken käckt på sned. Det är antagligen detta som gör att just denna film höjer sig över så ofantligt många andra filmer inom genren från samma tidsperiod: att man från filmskaparnas sida helt sonika tog ett av de mest lyckade cineastiska verken inom action och kryddade med sina egna små recept för att undvika total karbonkopiering. Men egentligen går det inte att undkomma det faktum att detta är ren stöld, enda skillnaden är egentligen att terroristerna inte är tyskar med dålig accent vilket jag faktiskt välkomnar. Det sägs att kopiering är den största formen av smicker och i sådana fall borde manusförfattaren J.F. Lawtons näsa vara mer än lovligt brun vid detta lag. Man kan nämligen knappast anklaga honom för att vara speciellt originell eller nyskapande heller för den delen, här har vi helt sonika en nyinspelning av Die Hard bara att den som sagt råkar utspela sig till sjöss. Men detta är ändå OK i mitt protokoll för regissören Andrew Davis vet vad han pysslar med för att rädda denna skuta från att sjunka till havets botten. Davis var den som sjösatte (många marina skämt idag men jag känner mig lätt busig) Seagals tillika sin egen karriär med verket Above The Law från 1988, han följde snabbt upp med den grovt underskattade thrillern The Package och hade därmed skapat sig ett namn i Hollywood vilket tillät honom att göra lite som han önskade. Han nappade därför snabbt på betet att få gå loss ordentligt med en actionfilm som trots allt innehåller lite hjärna, i varje fall för att vara en Seagal-historia. Visst det är högljutt, fånigt men alldeles, alldeles underbart detta till trots.

 

Mycket kan man säga eller skriva om Steven Seagal men någon direkt stor skådespelare kan man knappast anklaga honom för att vara. Eller det var nog inte hela sanningen, i mina ögon blir han bara en större och större aktör allt eftersom tiden går. I varje fall om man ser till mannens midjemått och prinskorvar till fingrar. Seagal påstår tydligen att han är en strikt vegetarian, om detta är fallet skall jag genast att sluta äta sallad för uppenbarligen blir man lönnfet på kuppen. Nej Seagal du kan försöka tuta i din trogna skara anhängare precis vad du vill men till skillnad mot dem sväljer jag inte det som serveras. Dock kan jag inte hjälpa att innerst inne tycka att karl’n är så fruktansvärt usel att det likt filmen blir kult av det hela. Han har bara ett minspel och det är hans grej, han kör sitt race oavsett hur mycket regissören i fråga manar på för att försöka bringa fram ett känsloregister som överstiger ansiktsuttrycket hos den lokala bulldoggen. Nej Davis sätter istället hoppet till Tommy Lee Jones, jag kan verkligen se framför mig hur han skrek i megafonen ”mer Tommy mer!” varpå vår skådespelare snällt lyder och frambringar ett sådant skådespel att jag häpnar, mannen är Seagals motpol. Vi snackar här om att spela över så till den milda grad att orden inte räcker till men Tommy hade säkerligen kul under inspelningen. Kvar har vi då fröken Eleniak som får finna sig i att visa brösten, varken mer eller mindre. Om detta sedan är positivt eller inte låter jag var och en avgöra individuellt.   

 

Casey Ryback skrider till verket gentemot buset i formatet 1.85:1 som är anamorfisk. Gammal film betyder allt för ofta taskig transfer till DVD och denna svenska utgåva av Under Belägring är inget direkt undantag, nästan. Färgskalan är till en början redigt urvattnad och känns allmänt platt och livlös. Men än kan en gammal luttrad recensent överraskas positivt. Plötsligt, bara efter en kort stunds visning, stramar bilden åt sig med rejäla tag och visar att filmen långt ifrån är nere för räkning. Fortfarande känns färgerna något nedtonade till sin natur men nu finns det en stabilitet som inte visades från början. Detsamma kan appliceras på skärpan som faktiskt förvånar med sin krispighet och vasshet i tonen. Svärtan gör även den ett tämligen gott arbete med att porträttera de nattscener som är många till antalet i denna film. Det som drar ner helhetsintrycket är de numera klassiska artefakterna som medföljer äldre filmer som denna: telecine wobble, spår av smuts och repor förekommer genom filmen men det är långt ifrån det värsta scenario jag beskådat på den vita duken.

 

2 nomineringar till Oscar läste jag när research gjordes inför denna recension varpå undertecknad recensent höll på att ramla av stolen. I vilka kategorier kunde en film som Under Belägring ens komma i närheten av den gyllene gubben? Ljud samt ljudeffekter visade facit. Detta gjorde att det minst sagt byggdes upp en del förväntningar hos mig, förvisso är detta en relativt ”gammal” film så det kanske inte är rättvist att egentligen ha någon större tilltro på en ljudmix som blåser sockarna av mig. Men faktum är att jag blev lika positivt överraskad av ljudet som bilden och efter en stund förstod jag varför denna film nominerades till dessa två kategorier. Ljudbubblan är aggressiv och hungrig i tonen mycket passande ett actionspektakel som Under Belägring faktiskt råkar vara. Separationen mellan kanalerna håller mycket god nivå med en dialog som ligger väl centrerad utan några som helst indikationer på synkproblem. Stundtals kan ljudet uppfattas som något framtungt men detta blir det snart bot på när filmen accelererar i tempo vilket sker i en konstant stegring.

 

Denna nya oklippta version av Under Belägring levereras i ett keep-case med ett stilrent tillika funktionellt omslag frontat av ett styck ”jag har bara ett ansiktsuttryck” Seagal. Vad gäller sektionen med extramaterial är den ingen som exalterad mig med tanke på att det enda som erbjuds är biografier för ensemblen samt produktionspersonal varpå betyget blir därefter.

 

Egentligen skall mitt kritiska sinne sätta stopp för denna typ av filmer, med tanke på att Under Belägring är inget annat än en ren karbonkopia av Die Hard borde jag verkligen protestera högljutt. Men likt husguden Ebert kan jag inte annat än kapitulera åt denna klassiker inom action och mycket bottnar i regissören Davis synnerligen goda handlag med det material som han valt att sätta tänderna i. Det är knappast Steven Seagal som gör denna film även om jag faktiskt vågar mig på att påstå att detta är en av hans bättre insatser i en karriär som sedan länge är nedspolad i de lokala kloakerna. Vill ni ha vettlös men skamligt underhållande action att slå ihjäl en stund med kan Under Belägring mycket väl vara den rätt som smakar bäst en molnig dag då våren vägrar att göra entré i Svea Rike.