Super Size Me

Att äta snabbmat är inte direkt nyttigt för oss, detta är de flesta av våra medlemmar i samhället ganska väl medvetna om. Detta till trots ökar bara fetman mer och mer och nu pratar jag inte bara om feta amerikaner, européer börjar även kappa in vad gäller ökat midjemått. Men varför är det på detta vis? Vi är medvetna om hälsorisken och ändå utsätter vi oss för föda som är direkt skadlig för såväl kropp som vårt psykiska välbefinnande. Eller är vi så medvetna som vi tror oss vara? Har vi egentligen så bra koll på vad som sker med den mänskliga kroppen om den fullkomligt bombarderas med feta hamburgare, sockrade drycker samt friterade pommes frites? Dessa frågor bestämde sig den amerikanske dokumentärfilmaren Morgan Spurlock för att finna svar på. Låt oss följa med i hans resa, en resa som är lika underhållande som rent ut sagt hisnande.




Reglerna är enkla: under 30 dagar skall vegetarianen Morgan Spurlock endast intaga sin föda serverat från McDonalds, världens största snabbmatskedja. Tre mål mat om dagen skall konsumeras och han måste prova allt på menyn minst en gång under denna tidsrymd. En sista regel: om han erbjuds alternativet Super Size vilket betyder jumbostorlek på dricka samt pommes frites måste han tacka ja oavsett hur pass hungrig han egentligen är. Utöver detta får han inte äta eller dricka något som McDonalds inte har på sin meny. Vitamintabletter är med andra ord uteslutna under en månads tid. Under detta lilla experiment valde Spurlock att besöka inte mindre än tre oberoende läkare som skulle observera hans kropp för att se exakt vilken påverkan snabbmaten hade på kolesterolvärden, levervärden and so on. Han besökte även en dietist som övervakade hans födointag. Let the games begin.



Detta är en uppriktigt sagt skrämmande resa som vi åskådare får följa. Det är som att se en dokumentär version av filmen Leaving Las Vegas, en mans totala förfall mitt framför ögonen på ett gäng åskådare som får agera gamar. För det är något nästan perverst underhållande i att se Morgan Spurlock ”äta sönder” sina inre organ på samma sätt som en alkoholist förstör sin lever genom för stort alkoholintag. Innan han påbörjade detta lilla experiment var samtliga tre läkare rörande ense om att de värsta biverkningar Spurlock hade framför sig var en temporär viktökning, inget annat. Allt eftersom experimentet fortskred blev situationen mer och mer alarmerande. Spurlocks kropp tog betydligt mer stryk än vad läkarna någonsin vågat drömma ihop i sina värsta medicinska mardrömmar, samtliga medicinska experter ville att han skulle avbryta projektet efter tjugo dagar. Jag visste redan innan jag såg Super Size Me att den mat som serveras på McDonalds inte är den bästa för din kropp, har man jobbat som personlig tränare vilket jag har lär man sig både en och tre elementära ting när det gäller vad som anses som god kost eller inte. Att det kunde sluta såhär illa visst jag dock inte och jag var uppriktigt sagt förvånad över hur dåligt man kan man av att äta junkfood.



Men kan verkligen McDonalds och liknande snabbmatskedjor lastas för den lavinartade ökningen av fetma i det moderna samhället? Är det inte upp till var och en att själva avgöra vad vi stoppar i våra munnar? Det har blivit extremt populärt att stämma dessa kedjor på ofantliga summor pengar baserat på att de orsakade din eventuella övervikt, något som amerikanerna alltid har varit väldigt duktiga på. Är något fel i din tillvaro så stäm någon, det är ju inte ditt fel att det gick som det gick. Eller? Spurlocks dokumentär är mer än bara en resa i sönderfallets tecken. Det är en fingervisning om vart den enskilda individens mentala inställning till sitt eget jag är på väg.



Vi närmar oss i rasande takt ett samhälle där ingen är beredd att ta ansvar för sitt eget agerande, istället skall någon annan lastas för de eventuella problem som man ”lider” av. Detta är en film som alla, och jag menar alla, bör se. Inte bara för det sadistiska nöjet att se Morgan Spurlocks förfall, utan för att Super Size Me är en mycket lärorik och samtidigt ruskig dokumentär. Jag trodde att fokus skulle ligga på just Spurlocks förfall, det var i varje fall det intrycket jag fick av filmens trailer. Men Super Size Me har ett mycket bredare spektrum av information rörande såväl snabbmatskedjornas innehåll i sina produkter som hur det moderna samhället håller på att utveckla sig.



Det är oundvikligt att dra paralleller mellan Morgan Spurlock och en annan nu mycket populär dokumentärfilmare: Michael Moore. Men det finns onekligen skillnader som talar till Spurlocks fördel. Han kräver inte av sina åskådare att dessa skall hålla med om det han föreläser. Moore är mer aggressiv i sina tolkningar medan Spurlock enligt mig presenterar en helt klart mer objektiv och nyanserad bild av problemet i fråga. Han låter fakta tala sitt tydliga språk och det är som jag tidigare nämnt ruggig statistik som presenteras rörande detta land där en av fyra klassas som kraftigt överviktiga. En av fyra. Helt hutlöst. Men detta är föga överraskande vilket visar sig när Spurlock intervjuar medelamerikanen på gatan. Ignorance is bliss är mottot för dagen, deras bristande kunskaper är läskigt att beskåda. Spurlock åkte till en grundskola och träffade en klass med 7-åringar. De visades ett antal porträtt och ombads berätta vem bilden föreställda. Få visste vem Jesus var, samtliga visste vem clownen Ronald McDonald var. I rest my case.



Till skillnad mot den amerikanska utgåvan berikas vi med en anamorfisk bild, något som jag naturligtvis tackar för. Men vad hjälper det att bilden är anamorfisk när kvalitén är klart lidande. Hela dokumentären är filmad med en enkel handkamera vilket klart och tydligt syns; brist på skärpa, blödande färger samt en lidande svärta. Men vad kan man egentligen förvänta sig, Super Size Me är definitivt inte filmen du plockar fram för att demonstrera den nyinköpta projektorn eller plasman.



Återigen är det svårt att göra en kritisk bedömning då detta är en dokumentär med ett relativt enkelt Dolby Surround-spår. Denna dokumentär är ingen orgie i vare sig visuella eller audioeffekter, det är filmen som sådan som är det intressanta denna gång. Dock gör detta ljudspåret sitt jobb utan att mina ögonbryn höjs allt för mycket.

Filmens omslag är, tyvärr måste jag erkänna, fullkomligt bombarderat med diverse recensionsuttalanden och kommentarer vilket är klart synd, jag har aldrig förstått varför dessa måste finnas med på köpversioner av filmer.



När det gäller extramaterial är detta beklämmande dåligt. En trailer är allt som erbjuds. Den amerikanska utgåvan har berikats med ett kommentatorspår, borttagna scener samt intervjuer. Den svenska utgåvan hamnar verkligen på skam vid en jämförelse.

Super Size Me är mer än bara en dokumentär om snabbmat, det är en alarmklocka för vart det moderna samhället är på väg. Morgan Spurlock har med en lika enkel som genial metod lyckats ta oss med på en resa som både underhåller och skrämmer. Se denna dokumentär så fort du bara kan, så kanske du tar dig en tankeställare eller två innan du glufsar i dig en Big Mac nästa gång. Jag kommer garanterat göra det.