Doom

Jag trodde verkligen inte att det var sant när jag läste nyheterna på Internet. Att Hollywood lider av akut brist på idéer är ingen direkt överraskning och att de tar till vilka medel som helst för att komma på ”nya” koncept är även det inget nyhetsstoft. Först ut har vi remakes på gamla filmer tillika TV-serier, sedan började man nalla på superhjältarna med kalsongerna på utsidan av plagget. Men det finns även ett annat område som exploateras likt en koloni under stormaktstiden och det är TV-spel. Vem kan glömma sådana verk som Super Mario Bros., Mortal Kombat eller min absoluta favorit: Street Fighter med allas vår gunstling Van Damme. Blotta tanken på dessa cineastiska floppar modell större är orsak nog att framkalla ilningar längs ryggraden på undertecknad. Några verk har dock lyckats tämligen väl där Resident Evil står vid fronten av linjen. Men att ge sig i kast med Doom? Allvarligt talat, detta verkade så fånigt att jag som sagt först inte trodde mina ögon när jag läste nyheten för något år sedan. Jo men visst, drömfabriken på andra sidan vattenpölen hade i all sin vishet bestämt sig för att nu skulle det göras film på den klassiska FPS-serien. Hur i hela fridens namn skulle de lyckas med denna bedrift frågade jag mig stilla över morgonkaffet. Det finns bara ett sätt att ta reda på svaret och det är att mata DVD-spelaren med ett exemplar av den svenska utgåvan av Doom. Jag menar det kan väl knappast bli sämre än de ovan nämnda verken. Eller?

 

För 20 år sedan hittade arkeologer en portal under utgrävningar, denna öppning visade det sig ledde till planeten Mars varpå detta transportkärl döptes till Arken. Sedan den viktiga upptäckten har forskare försökt finna svaren till såväl Arken som de kvarlevorna av människoliknande varelser man funnit på den röda planeten. Såväl forskare som arkeologer jobbar med att finna nyckeln till varför dessa människor ihopkrupna i en försvarsställning, om de ens kan klassas som tillhörande människosläktet, utrotades från Mars yta. Vi tar ett skutt framåt i tiden till nådens år 2046. Någonting har gått fruktansvärt fel på forskningsanläggningen belägen på den röda planeten då hela komplexet har försatts i karantän nivå 5 vilket betyder att ingen eller inget får träda in i Arken och en nödsignal från en av forskarna stationerade på planeten skickas till Tellus. In i bilden kliver elitstyrkan RRTS eller Rapid Response Tactical Squad, en gren inom marinkåren som endast kallas in när saker och ting har gått riktigt snett och sörjan behöver städas upp. Ledda av den hårde sergeanten Sarge (The Rock) tvingas RRTS att ställa in sin första semester på 6 månader för att fara till Mars genom Arken varpå hans mannar är allt annat än tacksamma gentemot teamet forskare. De anländer till anläggningen med tron om att det endast rör sig om en förbannad före detta anställd utrustad med en bössa. Men allt eftersom de avancerar genom det mörklagda komplexet inser de snabbt att deras motstånd är långt mer skräckinjagande än så och att de snart kommer att få kämpa för att överleva uppdraget.

 

Jag hade för en gångs skull inga direkta förväntningar eller snarare positiva förhoppningar på denna filmatisering av ett av världens mest älskade spel, i mina kritiska ögon var det redan utstakat att detta skulle vara ren skär skit inslaget i lyxförpackning. Min protagonist Andreas var även han inne på samma spår, hotet om uppsagd vänskap ifall några högre betyg utdelades till denna film hängde som ett grått åskmoln över huvudet på mig när jag bänkade mig för att betrakta Doom. Ledsen kompis, visserligen är det inte tal om mästerverk men jag måste nog krypa till korset och erkänna min synd: jag fann denna film stundtals riktigt roande. Egentligen är det svårt att motivera exakt varför, antagligen bottnar det i faktumet att jag hade just så låga förväntningar att jag inte annat än kunde bli positivt överraskad. Men å andra sidan var det samma premisser som gällde för Street Fighter och bara jag ser den titeln framför mig kittlas kräkreflexen på nytt. Så vad är det då som skiljer Doom från ovan nämnda monumentala floppar? En rad beståndsdelar faktiskt. Det är dock på sin plats att klargöra att den som förväntar sig en renodlad adaption av Doom 3 kommer att bli gruvligt besviken, istället får man ställa in sig på den första Resident Evil. Har man väl gjort detta mentala lappkast kan vi nu börja med att plocka isär filmen Doom och granska dess beståndsdelar på närmare håll. Filmskaparna har som sagt tagit sig en hel del friheter med ursprungskällan för att överhuvudtaget kunna göra ett cineastiskt verk av storyn, förvisso utspelar sig filmen på Mars men där slutar också likheterna med spelet som bär samma namn. Istället har vi att göra med en Aliens för 2000-talet. Jag såg filmen tillsammans med den gode vännen Martin och flera gånger under visningen satt vi och diskuterade fram denna slutsats: Aliens har fått sig en remake på äldre dar.

 

Man tar ett team marinsoldater med alldeles för stora ego för sitt eget bästa, dessa uppfyller dessutom stereotypmallen 1A beträffande karaktärspersonligheter. De skickas till en avlägsen tillika mörk arena som till en början ter sig, trots miljön, tämligen fridfull. Men sedan brakar helvetet löst bokstavligt talat och medlemmarna ur teamet plockas bort ur spelet en efter en likt 10 små negerpojkar utrustade med automatvapen modell större. Så långt är Doom ett ganska befriat verk beträffande överraskningsmoment. Ändå kan jag inte låta bli att småle i smyg i biorummets insvepande mörker just på grund av att det är faktiskt rasande snyggt gjort. Eller så har det att göra med att jag är en riktigt inbiten TV-spelsnerd. För filmen gör faktiskt sitt bästa att förvalta det dyrbara arv som den tilldelats. Att den gode arkeologen måste ta sig till tre separata terminaler för att ladda ner viktig forskningsdata vilka naturligtvis är spridda över hela komplexet är en ganska indiskret flört med spelet men det fungerar för att köpa min röst. Detta är inte en film som man bänkar sig med för att ta del av en djupt odlad inre resa mellan protagonist kontra antagonist, karaktärsutveckling eller en gripande dialog. Nej här är det fullt ös djungelklös som gäller från ruta 1 till dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken alternativt plasman eller LCD:n.

 

Men detta betyder inte att filmen inte dras med en hel del allvarliga problem som blir skrämmande uppenbara allt eftersom storyn utvecklas. Just manuset är lika tunt som dasspapper och skulle nog kunna tjäna det syftet om det inte vore för att högre chefer hade dollartecken på näthinnan. Doom ger sken av att vara en ganska skräckorienterad liten film men skall jag vara helt ärlig blev det aldrig riktigt läskigt mycket beroende på att regissören Andrzej Bartkowiak helt enkelt inte litar på sin publik. Det finns en enorm potential att göra detta till en riktig nagelbitare på samma sätt som spelet men det är just här Akilleshälen blottas: det går helt enkelt inte att göra en renodlad filmatisering varav man väljer att göra som Anderson gjorde när han tacklade besten Resident Evil. Men den gode regissören Bartkowiak skulle ändå ha kunnat erbjuda en hel del inslag av skräck men dessa slarvars bort mycket beroende på att man väljer sådana hutlösa stereotypa tillvägagångssätt och ett berättarspråk som skvallrar fem minuter om vad som kommer att ske innan det utvecklas i handlingen. Vi vet att när ficklampan slocknar för soldat X så är han torsk och mycket riktigt så sker just detta. Detta förfaringssätt leder till att man som åskådare inte blir tagen på sängen en enda gång, i varje fall blev jag föga överraskad men det kan bottna i att man sett en del film och kan industrins knep vid detta lag. Detta sagt måste jag som sagt erkänna att Doom är milslångt ifrån dålig som jag hade förväntat mig med min svenska pessimism men ändå kan jag inte låta bli att känna att det hade kunnat bli än bättre om man bara hade satsat på lite mer innovativa drag från filmskaparnas sida istället för att köra med så säkra kort.

 

Jag hade faktiskt förväntat mig en ren referensdisk, varför vet jag exakt inte men det var någonting som gjorde att jag hade tämligen höga förhoppningar på de rent tekniska kvalitéerna. Påstå att jag blev besviken vore att överdriva men ändå kände jag en lätt känsla av otillfredsställelse när jag beskådade Doom. Huvudproblemet som jag kunde skönja är svärtan. Denna film utspelar sig likt spelet i 97 % mörklagda miljöer för att skapa den rätta stämningen och det lyckas den med, tyvärr blir det för mycket av det goda. Det skulle nämligen visa sig att svärtan spänner musklerna så till den milda grad att omgivningsdetaljer går förlorade i mörkret på Mars forskningsanläggning. Vissa ser kanske inte detta som något direkt problem då detta som sagt bidrar till att skapa en ganska suggestiv stämning milt uttryckt men jag tycker ändå att detta drar ner betyget ett par snäpp. Skärpan är även den ett annat kapitel; vissa scener fullkomligt blåser sockarna av åskådaren med sin skarphet men eftersom så många scener utspelar sig i allt för mörka miljöer kommer dessa egenskaper aldrig till sin fulla rätt. Färgpaletten är inte direkt sprakande av liv då filmen går i svart men de scener som utspelar sig i ljusare miljöer avslöjar ett spektrum som är vid god vigör utan spår av blödningar, betyget blir en svag 7:a.

 

Till skillnad mot amerikanerna får vi nordbor ett DTS-spår med på köpet, något som undertecknad naturligtvis tackar för. Likt bilden hade jag då ganska höga förväntningar, jag förväntade mig en ren orgie i ljudeffekter och ren rå styrka. Något överraskande inträffar aldrig detta, istället väljer ljudet att satsa på finlir och detaljrikedom vilket inte är fel på något sätt men jag kände ändå att någonting fattades. Vad som då erbjuds är som sagt ett mixat spår som redan från start gör gällande att här är det de små detaljerna som går före bombastiska explosioner från högtalarna. De bakre kanalerna jobbar på näst intill frenetiskt i filmens början med att leverera små finurliga omgivningsljud vilket skapar en tämligen tryckande atmosfär. Men sedan avklingar detta fenomen och koncentrationen riktas istället mot de främre regionerna av ljudbubblan. Dialogen återges klart och tydligt utan minsta synkproblem och separationen mellan samtliga kanaler håller hög standars även om jag personligen anser att ljudspåren blir lite väl framtunga mot slutet.

 

Doom levereras i ett keep-case av standardsnitt och för ovanlighetens skull måste jag erkänna att detta svenska omslag verkligen slår det amerikanska med hästlängder, i varje fall i mina subjektiva ögon. Sektionen med extramaterial ter sig till en början vara ganska välfylld med blandat godis men vid en närmare provsmakning smakar det mest som sura bär. Två trailers finns att beskåda innan man når filmens menysystem samt den numera fruktansvärt irriterande propagandareklamen från Antipiratbyrån. Ett antal kortare dokumentärer finns att tillgå som koncentrerar sig primärt på specialeffekterna som används i filmen och en viss känd scen som jag inte tänker gå närmare in på utan ni får själva se den och njuta. Sedan har vi en del knappare inslag som berör spelet Doom med dess historik samt lite speltips från en tvättäkta likasinnad nörd om hur man lirar Doom 3.

 

”Tag på dig en blöja så du inte smutsar ner soffan” fick jag som tips av en god vän innan jag bänkade mig för att beskåda Doom. Lyckligtvis behövdes aldrig denna drastiska åtgärd då denna film föga skräms speciellt mycket. Det är ungefär samma recept som Resident Evil; tokaction med vissa skrämselinslag som höjer pulsen något men inte nämnvärt. Det är dock ganska trivsamt att bli positivt överraskad med jämna mellanrum och denna film lyckades som sagt med den bedriften i casa del Fredrik. Doom sållar sig absolut inte till den ovan nämnda skaran katastroffilmer och är man bara beredd att stänga av hjärnkontoret under en stund kan denna film mycket väl bjuda på ganska hårdkokt adrenalinfylld underhållning.