The Constant Gardener

Många filmer talas det friskt om innan de ens har påbörjat filmas, det tisslas och tasslas i trollskogen som aldrig förr och djungeltrumman stöter ut budskapet till cineaster tillika filmnerdar i land och rike i en aldrig sinande ström. Ett av dessa verk på senare tid är dagens recensionsobjekt: The Constant Gardener. Efter att ha sett en hel del mindre smickrande kreationer den senaste tiden var jag hungrig efter något mer kvalitativt i filmsammanhang och den konstante trädgårdsmästaren verkade onekligen vara min kopp te utifrån dess premisser; Oscarbelönad och enigt hyllad av kritikerkåren kunde detta mycket väl vara en smärre sensation. Men man skall akta sig för att ha förutfattade meningar innan man bänkar sig för att beskåda film den saken har jag lärt mig den hårda vägen efter att skrivit en del recensioner. Regissören Fernando Meirelles hade onekligen gjort sig ett namn med den rosade Guds Stad och nu fick han så chansen att göra internationell debut i de finare cineastiska rummen.

 

I en hörsal någonstans mitt i centrala London håller den brittiske diplomaten Justin Quayle (Ralph Fiennes) ett snustorrt föredrag om Storbritanniens roll som världsmakt och dess relationer till den tredje världen. Samtliga deltagare räknar sekunderna tills de kan lämna denna pärs och applåderar artigt när föreställningen är slut. Men en närvarande har en helt annan agenda, ur det lilla publikhavet reser sig rättsaktivisten Tess (Rachel Weisz) och öser ur sig galla mot den timide Quayle innan hon inser sitt misstag. De båda själarna finner dock varandra tämligen snabbt och efter en intensiv kärleksaffär ber Tess Justin ta med henne på hans kommande uppdrag för den brittiska ambassaden i Kenya. De gifter sig och Tess blir gravid, livet ter sig ljust ut för vår diplomat som har trädgården som sin andra passion. Men hans fru är en brinnande själ och hon kan helt enkelt inte acceptera den rådande misär som plågar landet beträffande enorma medicinföretag som håller ett hårt monopol på marknaden avseende läkemedel mot Aids. Hon börjar en kamp mot de jättarna vilket slutar i tragedi då hennes kropp hittas lemlästad vid en uttorkad sjö under en resa med en god vän. Justin står för ett val; antingen så följer han sina gamla rutiner och sväljer helt enkelt sorgen genom att ta hand om sina växter eller så gör han sin bortgångne fru rättvisa och fullföljer hennes arbete. Det skall dock snart visa sig att han är ute på väldigt tunn is…  

 

Många har målat upp The Constant Gardener som en thriller men när jag beskådade verket kände jag att detta mer är ett drama än renodlad spänningshöjare, i varje fall under filmens första akt. Detta cineastiska verk baseras på författaren John le Carrés prisvinnande bok med samma namn och ansvarig för adaptionen till den vita duken är en herre vid namn Jeffrey Caine. Caine är nog mest känd för sitt arbete med filmen Rory O´Shea Was Here som rönte tämligen stor uppmärksamhet i media, innan dess hade han jobbat med en rad mindre kända TV-serier. Nu har jag inte läst boken The Constant Gardener så jag kan inte yttra mig om huruvida Caine gör Carrés rättvisa eller inte men som manus är det ett av de mest hårda knytnävsslag rätt i magtrakten jag har erhållit den senaste tiden. När man läser om filmens handling kan det mycket väl tyckas vara en ganska standardiserad thriller men den erbjuder åskådaren så ofantligt mycket mer. The Constant Gardener är, likt sin kusin från landet Lord Of War, ett högst politiskt ställningstagande och den är inte rädd för att rota runt i soporna som världsmakterna slänger ut i tredje världen. Det som tilltalade mig mer med dagens recensionsexemplar är det faktum att det finns absolut ingen som helst glamour att finna i det Afrika som detta drama utspelar sig i. Till skillnad mot Andrew Niccols synnerligen välpolerade verk är The Constant Gardener verkligen skitig upp till armbågarna i en blandning av blomjord, svält och blod. Manuset är fängslande och för varje minut som klockan tickar på dras snaran åt varpå ett spänningsmoment som heter duga byggs upp. Filmen börjar i ett ganska sävligt tempo men likt vår huvudkaraktär finns det här ingen som helst anledning att hetsa upp sig i onödan, i varje fall till en början. När sedan den avskyvärda sanningen uppdagar sig för Justin växlar även filmens manus tempo och accelererar ner i en spiral av korruption. Detta är enligt mig ett av filmens starkaste kort, att man som åskådare verkligen hamnar i protagonistens psyke och handlingar.

 

Regissören Fernando Meirelles hade som sagt gjort sig ett internationellt namn med det prisade cineastiska verket Guds Stad, en film som verkligen skakade om åskådaren i grunden. Det känns därför extra bra att kunna konstatera faktumet att Meirelles fortsätter att provocera och utmana de större makterna i samhället, den enda skillnaden är att han denna gång haft en större budget och namnkunniga aktörer till sitt förfogande. Men ändå går han sin egen väg, ta bara det exempel att han väljer att filma i Kenya före Sydafrika som säkerligen skulle ha varit bra mycket bekvämare ur en rad synpunkter. Lägger man till att lokalbefolkningen används som statister skapas onekligen en rå känsla av autencitet som är svårslagen. Tillsammans med sin trogne fotograf César Charlone skapar Meirelles ett Afrika som är lika vackert som tragiskt att beskåda. Trots sin fattigdom och misär i form av spridningen av TBC samt Aids porträtteras ändå ett land som frodas av mänsklig värme och tilltro vilket speglas i färgkoderna som Charlone applicerar och det fungerar mycket effektivt. Ser vi till skådespelarinsatserna är dessa mycket stabila och bidrar ytterligare till att denna film känns som ett av fjolårets absolut bästa cineastiska verk. Ralph Fiennes är en karaktärsskådespelare av rang vilket han bevisar i The Constant Gardener, den timide och beskedlige diplomaten Justin med sin passion för trädgården passar Fiennes som hand i handske men han gör en helt klart övertygande transformation allt eftersom filmen rullar på. Den som övertygade än mer på kritiker runt om i land och rike var Rachel Weisz som belönades med en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Nu stod det mellan henne och Michelle Williams insats i Brokeback Mountain och jag personligen måste nog erkänna att Williams var min favorit. Detta sagt är Weisz inte väl förtjänt av den gyllene gubben, hennes tolkning av den unge frihetsaktivisten som har en förmåga att peta i getingboet är likt Fiennes mycket övertygande om än inte fullt så subtil kan tyckas.

 

The Constant Gardener presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Med tanke på César Charlones makalösa foto i filmen ville jag verkligen se en DVD-utgåva som gjorde hans arbete full rättvisa och det är med glädje jag kan konstatera att så är fallet idag. Det som verkligen slår en är hur oerhört rik av energi färgpaletten är; scener i Afrika porträtteras med ett spektrum som är svårslaget medan London och resten av Europa vilar i ett regntungt töcken, jag kunde inte urskilja några som helst spår av blödningar i spektrumet vilket visar på en klar kontroll i färghanteringen. Det finns ett visst mått av kornighet att skönja vilket blir mest synligt när färgskalan tonas ner men detta är helt klart ett medvetet drag från filmskaparnas sida så det drar inte ner betyget i mitt protokoll. Skärpan är verkligen knivskarp, minsta lilla detalj återges med en kuslig exakthet utan att bilden uppfattas som orolig eller instabil till naturen. Det enda som drar ner betyget från absolut topplacering är att det förekommer en del spår av Edge Enhancement främst i filmens inledning men detta är också det enda negativa jag kan frammana beträffande bildkvalitén på denna svenska utgåva av filmen ifråga.

 

Det finns två stycken ljudspår att spänna öronen till vid beskådan av The Constant Gardener, ett stereospår samt Dolby Digital 5.1. Av någon anledning är det stereospåret som är förvalt när filmen rullar igång så se till att växla till flerkanalsläget. Men det skulle snart visa sig att det faktiskt inte är någon direkt större skillnad på upplevelsen oavsett om du kör med 2.0 eller 5.1 för det finns egentligen bara en högtalare som gör majoriteten av jobbet och det är centern. Dialogen levereras klart och resolut utan minsta synkproblem eller tendenser till brist på fokusering under de fåtal scener då det hettar till på den vita duken. Men jag saknar ändå de andra kanalerna, det finns utrymme att fylla dem med betydligt mer omgivningsljud än den lilla mängd de får att jobba med denna gång.

 

The Constant Gardener levereras i ett transparent keep-case, tyvärr måste jag meddela att omslaget är gräsligt: fullkomligt bombarderat med diverse recensionskommentarer och annat ofog vilket är synd då grundbilden är en av de snyggare jag beskådat. Sektionen med extramaterial erbjuder en del smått & gott men jag saknar helt klart ett kommentatorspår eller två. Först ut har vi ett antal borttagna samt förlängda scener, de är intressanta men bidrar egentligen inte med mycket mer än vad den färdiga filmen har att förtälja. Sedan följer ett antal alldeles för korta dokumentärer som avhandlar dels inspelningen i Kenya samt arbetet med att transformera boken till film. Eftersom dessa inslag klockar in på strax under tio minuter vardera känns det helt enkelt lite rumphugget, en sådan intressant film som The Constant Gardener förtjänar mer insikt än vad som erbjuds i denna sektion extramaterial.

 

Jag hade faktiskt inga som helst förväntningar på denna film trots att den hade mottagit så enormt positiv kritik och det är bara till att sålla in sig i hyllningskören, detta är verkligen ett av de bättre drama/thrillers jag har beskådat. The Constant Gardener vågar verkligen väcka en debatt om den haltande situationen som råder i Afrika gällande stora företags inblandning i mediciner och de efterföljder som drabbar tusentals oskyldiga. Men samtidigt är det också en hyllning till detta land och regissören Fernando Meirelles vårdar verkligen det förtroende som givits honom med fingerspetskänsla utöver det ordinära vilket även kan appliceras när skådespelarnas insats skall resumeras. The Constant Gardener är helt klart en av de bättre filmer som släpptes förra året och jag rekommenderar den varmt till alla som vill se ett välspelat drama med inslag av medryckande thriller.