Stealth

Jag har sett min beskärda del av skitfilmer den senaste tiden. Torque, xXx 2…listan kan göras betydligt längre än så men blotta tanken på fler filmer av den kalibern framkallar en ilning längs ryggraden på undertecknad. Ändå måste jag inneha starka drag av sadism gentemot mig själv eftersom jag gång på gång fortsätter att gräva djupt i träsket med huvudet långt under ytan på jakt efter nya potentiella sågningar med den mentala motorsågen modell djävulsverktyg. Någonting lockar onekligen att få lov att vara precis så rå som jag förmår, antagligen har man vissa tendenser till bitterhet och cynism som ligger och jäser under huden bara väntandes på ett lämpligt offer att få hugga till bitar. Så häromdagen satt jag och undersökte nätet likt en massmördare på jakt efter nya potentiella offer att slakta när ögonen plötsligt frös till is: filmen Stealth hade hamnat i skottgluggen. Jag har aldrig varit något större fan av regissören Rob Cohens verk, min åsikt är att hans senaste filmer är skit förpackat i lyxförpackning. Så det tog inte många sekunder att införskaffa ett exemplar av hans senaste kreation som fått svidande kritik från såväl en enig kritikerkår som gemene man med undantag för vissa tappra livräddningsförsök från entusiaster. Brum brum låter motorsågen, låt massakern av Stealth börja.

 

I en inte allt för avlägsen framtid har det amerikanska flygvapnet tagit fram en ny prototyp av stridsvapen som de döper till Talon. Denna flygande farkost är så fruktansvärt avancerad att endast tre stycken piloter klarar av att hantera den bevingade besten. Teamet består av den kaxige Henry Purcell (Jamie Foxx), Mr Cool (Josh Lucas) samt ett styck femme fatale aka ögongodis för pojkarna och även töser vid namn Kara Wade (Jessica Biel). Dessa tre gynnare är extremt sammansvetsade och allt flyter på mycket smidigt, tills en dag då deras befäl annonserar att en fjärde medlem skall ansluta den dynamiska trion som genast leder till att det knorras i leden. Det hela blir inte bättre när det visar sig att den nye rookien är själva verket är världens mest avancerade artificiella system som någonsin skapats vid namn EDI. Men naturligtvis (som alltid när AI är inblandat i film) får systemet ett frispel och bestämmer sig för att bege sig ut och bomba skiten ur byggnader fylla med icke terroriststämplade individer. Trumvirvel nu…dags för flygvapnets glada gossar och tös att spänna fast sig i cockpit och bege sig ut i jakt på att smiska lite artificiell stjärt.

 

“Stealth is an offense against taste, intelligence and the noise pollution code”. Så skrev husguden Ebert i sin artikel om dagens recensionsobjekt och jag kan inte annat än hålla med beträffande denna pricksäkra observation från amerikanen ifråga. Jag hade trots allt en dåres tro på att denna film inte skulle vara fullt så urusel som många andra kollegor omkring mig ville påpeka men efter att ha beskådat denna Top Gun för 2000-talet kan jag inte annat än ta på mig dumstruten och ställa mig i skamvrån för min blinda naiva tro på projektet. Siffrorna borde ha talat sitt tydliga språk: 130 miljoner dollar att producera fram detta hidösa projekt, 30 miljoner inspelade pengar på biograferna. Ty detta är en enda alldeles för lång uppvisning i hur man tar hutlösa summor likvida medel och sedan spolar ner precis allt i dassholken med expressfart. Börjar man med filmens manus är detta som sagt inget annat än ett hån mot åskådaren. Det förekommer så många logiska luckor beträffande…precis allt inser jag vid en snabb uträkning. Här finns absolut ingenting som på något sätt rättfärdigar eller för den delen förklarar hur saker och ting bara sker, jag antar att man skall helt sonika stänga av hjärnkontoret och låta sig svepas med i den så kallade handlingen. Jag har absolut inget emot denna genre men någon intelligenskvot kräver jag ändå att filmer skall uppvisa, något som man inte direkt kan anklaga Stealth för. Eller så var det bara så att jag helt enkelt var på dåligt humör när jag bänkade mig för att beskåda denna lågt flygande kalkon men jag insåg tämligen snabbt efter lite research på Internet att jag är långt ifrån ensam om dessa åsikter. Det finns bra skitfilmer och sedan finns det skitfilmer som bara är ren smörja, skiljelinjen mellan dessa är dock extremt tunn men missta er icke ty den finns där och Stealth spränger den med ljudets hastighet. 

 

Det hade varit en sak om åtminstone specialeffekterna hade hållit en hög standard men när inte ens den biten fungerar lyfter aldrig denna film från startplattan hur mycket regissören Rob Cohen än försöker att ingjuta liv och energi till projektet. Han kör istället enligt mallen 1A för hur en actionfilm av denna kaliber skall te sig visuellt tillika berättarspråk och det finns inte en tillstymmelse till originalitet från hans sida. Kanske bottnar det i faktumet att manuset är tunnare än en After Eight men då kunde han haft den gode smaken att inte nappa på projektet som överhuvudtaget aldrig skulle ha fått lämna idéstadiet. Jag kan inte hjälpa att stilla fundera över vart alla hundratals miljoner försvann, kanske gick de till skådespelarnas löner men dessa skall enligt mig inte ha många kronor med tanke på hur habila deras respektive insatser är. Jamie Foxx må ha kammat hem en gyllene gubbe för sin fenomenala insats i Ray men jag menar starkt på att denna skall tas tillbaka retroaktivt efter att ha beskådat Stealth. Förvisso spelades denna film tydligen in innan Ray men det räddar inte det faktum att herr Foxx spelar så fruktansvärt uruselt att det kryper i skinnet på mig. Men han kan knappast ensamt klandras för detta spektakel. Josh Lucas spelar tydligen rollen som ”hjälten” vilket innebär att han utrustats med kvicka repliker á la Maverick från en avsevärt bättre flygfilm samt ett Colgate-leende som skall uppvisas i parti i minut. Sedan har vi till slut fröken Jessica Biel som exploateras på samma sätt som sin kollega Alba beträffande allt för närgångna kameravinklar, i synnerhet en scen fick mig att vrida mig i okontrollerade skrattanfall och tanken for inte helt osökt till Baywatch. För Stealth är precis som att beskåda världens dyraste avsnitt av sagda TV-serie, enda skillnaden är att filmen är smärtsamt för lång. Tacka gudarna för Stoppknappen på fjärrkontrollen.

 

Jag kan nog efter en stunds kontemplerande komma på en anledning till att se Stealth och det är de tekniska kvalitéerna beträffande denna svenska DVD-utgåva av filmen ifråga. Bilden håller likt ljudet en mycket hög standard men det är ändå inte referensnivå av en rad små anledningar. Skärpan håller en något ojämn ton genom filmen, stundtals fullkomligt briljerar den men i nästa stund faller den inte platt till marken men nästan. Färgskalan är som sig bör i en Rob Cohen-film: färgsprakande och full av liv men jag kunde i vissa scener skönja lättare spår av blödningar i spektrumet. Svärtan gör det absolut bästa jobbet; mörka scener är verkligen härligt mustiga till tonen utan att minsta detalj i omgivningen går förlorad. Som det är nu kan man med gott samvete blåsa upp Stealth på en stor bildyta men jag skulle inte klassa det som referensmaterial.

 

Vi svenskar berövas det DTS-spår som återfinns på den amerikanska utgåvan av Stealth. Nu orsakar detta knappast några direkta attacker av okontrollerad sorg hos undertecknads sida då jag rankar detta som första klassens skitfilm men principen säger ändå att jag hade velat ha det DTS-spåret bara för sakens skull. Nu gör visserligen det Dolby Digital 5.1 som erbjuds åhöraren knappast något dåligt jobb så hav förtröstan. I filmens inledande öppningssekvens jobbar verkligen samtliga högtalare för full kapacitet och jag fann mig själv med gåshud vilket jag tolkar som ett riktigt gott tecken. Men samtidigt kände jag att det fattades det där ”lilla extra” som jag har en smygande känsla av att det kunde återfinnas i ett DTS-spår. Men detta får jag helt enkelt skjuta åt sidan likt en Sidewinder, nu kan jag istället konstatera att ljudsektionen på denna svenska utgåva av Stealth håller hög standard. Separationen mellan kanalerna är av god kvalité med en dialog som levereras klart ur centerhögtalaren utan minsta synkproblem. Ljudbubblan känns hela tiden rätt balanserad utan att luta åt varken det ena eller andra hållet genom filmen. Som sagt känns samtliga beståndsdelar i perfekt harmoni men jag saknar ändå det där sista lilla krutet som får mina högtalare att explodera av glädje.

 

Filmen levereras i ett keep-case med ett yttre kliniskt fritt från recensionskommentarer, nu lyser den stora röda varningslampan med all rätt. Som om filmen inte vore löjlig nog matchas den av en lika fjantig sektion med extramaterial. Det mest matnyttiga som går att klämma ur denna svenska utgåva är en stilstudie av två scener ur filmen som man kan välja att betrakta ur olika kameravinklar. Sedan följer en dokumentär om hur man skapade musiken till Stealth. Musiken? Allvarligt talat, jag hade hellre sett i princip vad som helst annat än en dokumentär om soundtracket. På tal om musik kan man även beskåda en musikvideo, hurra. Avslutningsvis finner vi ett antal trailers. B-film ackompanjeras stilfullt av B-material och betyget blir därefter.

 

Kanske hade jag en extremt dålig dag när jag bänkade mig för att skriva denna recension, kanske hade jag ätit för lite fibrer den senaste tiden, kanske…nej jag tror inte det, faktum kvarstår att detta är första klassens smörja insvept i vad som till det yttre ter sig som lyxförpackning men en närmare granskning avslöjar att så är icke fallet. Men möjligtvis har jag totalt missat något stort, ändå kan jag bara konstatera att 130 miljoner dollar försvann någonstans ut i tomma intet vilket gör Stealth till ett lika stort mysterium som Bermudatriangeln i mitt protokoll. Om du mot all förmodan måste äga denna soppa rekommenderar jag den amerikanska utgåvan som berikats med ett DTS-spår. Over and out.