Lost In Translation

Vissa filmer har en tendens att hamna i periferin utan att man lägger någons större vikt eller notis till dem. Skulle jag mot all förmodan göra det resulterar detta i att de förkastas lika fort som de uppenbarade sig. Filmen får strålande recensioner från en enad kritikerkår, biosalongerna är fullsatta, utmärkelserna haglar och mina vänner drar mig i armen och frågar hur det kommer sig att jag som är en cineast har missat denna pärla? Av någon anledning väljer jag ändå att helt sonika strunta i den. Jag drabbas av Alfons-syndromet. "Skall bara" varpå filmen försvinner ur synfältet, undanskuffad på grund av andra filmer eller händelser i tillvaron. Komiskt nog brukar dessa filmer vara bland de bästa jag någonsin har sett. Jag borde alltså vid det här laget lärt mig att känna igen mitt beteendemönster och bryta detta men någonting får mig att gå i samma cirklar som tidigare. Så var även fallet med Lost In Translation.



Klanen Coppola är större än många inser. Francis Ford Coppola är Gudfadern själv. Mannen har gett oss otaliga storfilmer genom tiderna och klassas utan tvekan som en av de största regissörerna i branschen. Det finns dock fler Coppola men de flesta har valt att ändra sina namn för att visa för Hollywood att de kan stå på egna ben utan att åka snålskjuts på familjenamnet. Nicholas Coppola bytte snabbt sitt efternamn till Cage. Skådespelaren Jason Schwartzman nämner inte direkt i tid och otid att hans farbror råkar vara en av de mäktigaste männen i filmindustrin. Sedan finns det de inom klanen som gör raka motsatsen. Jag tänker då på Sofia Coppola. Istället för att fly undan familjenamnet sätter hon det i fokus och använder sig mer än gärna av sin fars expertis gällande såväl manusarbete som regi. Sofias första film, Virgin Suicides, fick bra kritik men blev aldrig någon stor succé och det av lite olika skäl. Det var en smal film. Den riktade sig till en speciell publik. Kanske var det därför jag inte uppmärksammade Sofia Coppolas nyaste film, Lost In Translation, i tron av att det var en upprepning av hennes föregående verk. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hade fel och plockade upp denna utgåva i stundens ingivelse hos den lokale filmaffären på väg hem från studierna. För detta är en av de bästa filmer jag har sett på mycket länge.


Bob är vilse i sin hotellsvit

Lost In Translation är en historia om två vilsna själar i ett främmande land. Den ene är Bob Harris (Bill Murray). Bob var en gång stor actionstjärna men den tiden är sedan länge förbi. Numera duger han bara till att göra reklam för japansk whiskey och flygs därför till Tokyo. Den andra vilsna själen är den unga kvinnan Charlotte (Scarlett Johansson). Hon befinner sig också i Tokyo tillsammans med sin man som är känd fotograf. Medan han är helt uppslukad av sitt fullspäckade schema och sina åtaganden i den myllrande storstaden får Charlotte finna sig i att spendera tiden i parets hotellsvit och drömma sig bort likt Askungen, alternativt gå på obligatoriska sightseeingturer ensam. Samtidigt funderar hon över om det är rätt man hon har gift sig med då han verkar totalt ovetandes om sin frus tristess och inre lidande. När Charlotte en kväll möter Bob i hotellets bar inser hon att han är precis lika borttappad som hon, både vad gäller sitt förhållningssätt till detta främmande land och till sin identitet. Bob spenderar sin fritid mellan de olika PR-jobben med att sitta i hotellets bar. Han funderar där över varför saker och ting i livet har utvecklats som de har gjort och på vilken färg han skall välja till mattan i sitt arbetsrum. Isoleringen från den alarmerande omvärlden för dem mot varandra och tillsammans börjar de utforska Tokyo samt sina inre frågor.


"Så vad jobbar du med då?"
Det är svårt att veta var jag skall börja beskriva denna film då det finns många positiva saker att nämna. Jag tror att det är ett par huvudfaktorer som gör den mer än bara bra. Den första är skådespelarna. Sofia Coppola skrev rollen Bob Harris exklusivt för Bill Murray. Hade inte han tackat ja så hade hela projektet lagts ner. Detta var ett smart drag ty Bill Murray fullkomligt briljerar i sin rolltolkning. Han är Bob Harris. Man lider med människan när han skall ta sig igenom fotosessioner plus reklamfilmsinspelningar där det är mer än bara språket som sätter käppar i hjulet för honom. Samtidigt skulle man likaväl kunna säga att Bill Murray faktiskt spelar sig själv; Bob är Bills alter ego. Bägge männen befinner sig i samma situation i livet varpå de tillhörande frågeställningarna dyker upp som ett brev på posten. Men jag köper ändå detta av den enkla anledningen att även om Bill Murray spelar en kopia av sig själv gör han det så makalöst bra att det slätar över alla eventuella spekulationer om stereotypa karaktärer. Att han blev nominerad för en Oscar är inte överraskande på något sätt. Den större överraskningen står hans motspelerska Scarlett Johansson för. Blott 19 år gammal levererar hon en prestation som motsvarar hennes dubbla ålder vad gäller mognad samt sättet hon tolkar en person i en livskris. Hon står sig väl mot den betydligt mer rutinerade Murray och har inga som helst problem att matcha honom när han improviserar loss framför kameran. Jag vet att årets Oscars-gala hade ett tufft startfält men att Johansson inte blev nominerad är förvånande enligt mig.


Scarlett Johansson briljerar i rollen som Charlotte
Den andra faktorn bakom lyckandet är själva historien. Den är så enkel men griper ändå tag i åskådaren på alla känsloplan. Det finns här flera olika mindre delar som tillsammans bildar helheten i filmen. Dels har vi kulturkrocken mellan öst och väst. Bob och Charlotte har båda två lika svårt att acklimatisera sig till Tokyos myllrande gator och seder och deras försök att smälta in ter sig mer än en gång som mycket komiska. Bill Murray står för ett par riktigt roliga scener när han gång på gång utan större framgång försöker komma till grepp med det japanska folket när han skall göra reklam för whiskey. Lost In Translation har anklagats för att visa det japanska folket och dess seder på ett nästan löjligväckande, karikatyriskt sätt. Nu har jag inte varit i Tokyo själv men anser mig något påläst om Japan. Utifrån detta vill jag nog påstå att Sofia Coppola snarare har lyckats fånga och hedra det japanska folket än att häckla dem. Dessutom framställs övriga amerikaner i filmen som ytterst burdusa och ytliga varelser men att detta inte har kritiserats är en annan historia.


Det är i scener likt denna som Sofia Coppola visar sin kärlek till Japan och dess folk
Som jag nämnde tidigare finns det alltså flera mindre delar av historien. En av dessa är de inre frågeställningar som bägge huvudkaraktärerna har och hur de försöker finna svaren på dessa. Även om Bob och Charlotte har helt olika livskriser finner de ändå en gemensam nämnare hos varandra och den är vilsenhet. Charlotte som har klivit in i vuxenvärlden finner att det finns än mer huvudbry och funderingar kring identiteten än när man befann sig i tonåren. Bob håller på att sugas ner i en medelålderskris modell större. Har han fattat rätt beslut igenom sin karriär? Är han egentligen lycklig i sitt äktenskap? Jag tror att de flesta kan identifiera sig i något av karaktärernas dilemman och detta gör Lost In Translation oerhört fängslande som film. Dessutom är det en vacker relation, som utvecklas mellan Charlotte och Bob allt eftersom de upptäcker Tokyo och varandra, vilket ger hela filmen en lätt romantisk ton.

Den tredje faktorn till att detta är en film som skiljer sig från mängden är regin/fotot. Det är bara att konstatera; Sofia Coppola har ett läskigt välutvecklat öga för detaljer. Kameran är nästan uteslutande handhållen vilket ger oss en total närvarokänsla och vi kommer karaktärerna inpå bara skinnet. Minsta lilla rörelse eller blick fångas upp och förmedlar budskapet eller känslolägena. Det känns nästan som att Sofia Coppola har mer känsla för fotot än regin. Det är fortfarande en makalöst bra regi hon står för men det är alltså framför allt fotot som står ut. Det är i brist på andra beskrivningar fantastiskt. Tryck på paus och du har ett fotografi, värdigt en utställning, framför dig. Detta är en film som spelar nästan uteslutande på känslor före händelser och med ett så stabilt foto och regissörsarbete blir resultatet att man är totalt gripen av vad som sker framför ögonen på en.


Fotot i Lost In Translation är bland det bästa jag har sett i en film
Men finns det inga svagheter med denna film? Vad jag funderade över när jag såg filmen är platsen för detta drama. Genom att placera Bob och Charlotte i Tokyo får Coppola mycket gratis genom den totala förvirring hennes huvudpersoner känner gentemot den pulserande huvudstaden. En annan sak jag noterade är att det är lätt att sympatisera med våra ”hjältar” helt enkelt för att deras respektive hälfter porträtteras på ett något klichéartat sätt. Charlottes man är totalt ignorant och ger ett allmänt veligt intryck samtidigt som han verkar vara helt omedveten om sin fru. Bobs fru reduceras till en otrevlig röst på telefonen. Hon blir, så att säga, enbart ett dåligt samvete på distans. Klart att det då är lätt att känna att det är Bob och Charlotte mot resten av världen. Jag tycker ändå att dessa funderingar är en sida av myntet på samma sätt som de positiva aspekterna beskriva ovan. En filmupplevelse är en subjektiv händelse. Jag personligen finner inte de negativa resonemangen som speciellt stjälpande för filmen, inte heller tänker jag på dem. För denna film innehåller nämligen otroligt många bra budskap och det är filmkonst på en högre nivå vilket resulterar i att de få baksidorna av myntet försvinner fort. De gör dock att Lost In Translation inte når hela vägen till fullpott men nära är det.

Filmen presenteras i bildformatet 1.85:1 och är naturligtvis anamorfisk. Detta är en lågbudgetproduktion och det märks på bilden. Överföringen till DVD-utgåvan är det inget fel på och likt många av dagens moderna produktioner håller skivan en generell hög standard. Jag kunde inte heller se några spår av artefakter under filmens gång även om det syntes en del smuts i vissa scener. Men vad som är riktigt negativt är att filmen saknar den speciella lystern och vassheten som många av de större produktionerna har. Det finns dessutom en klart synlig grynighet i de mörkare partierna av filmen och de går inte att blunda för. Svärtan har dessutom en tendens att vara grå istället för den önskvärda färgen svart. Dock är inte allt negativt. Skärpan håller god kvalité och bidrar till att förstärka de intryck och känslor som Coppola vill förmedla genom sitt känsliga öga för detaljer. Färgåtergivningen är varm och livlig vilket är viktigt i denna film då Tokyo är som ett fyrverkeri av färger bland alla neonljus och skyltar nattetid.


Tokyo är en vacker storstad nattetid

Vi bjuds på både Dolby Digital och DTS-5.1-ljudspår. Eftersom detta är en dialogbaserad film ligger fokuseringen på de främre högtalarna. Dialogen ligger väl placerad i centerkanalen och håller sig distanserad till omgivningsljuden. Jag hade förväntat mig att surround-högtalarna skulle vara knäpptysta men så fort vi kastas in i Tokyos myllrande kärna vaknar de till liv och levererar kaoset i de bakre kanalerna. Förvänta dig inte att basen kommer att möblera om ditt filmrum. Istället får du en ljudbubbla som bäst kan beskrivas som detaljerad om än något trött. Ofta förespråkas DTS som det främsta valet av ljudspår men i denna film fann jag ytterst liten skillnad gentemot Dolby Digital. Överlag låter bägge spåren något burkiga och vassa. Ljudet lider av filmbudgeten på samma sätt som bilden gör. Det är helt enkelt en bit över medel men inget sensationellt. Vad som är desto mer sensationellt är filmens soundtrack som är lika njutbart som själva filmen. Mycket bra låtar som verkligen förstärker känslorna som filmen slår an.


"For relaxing times, make it Santory-time"

Filmen och extramaterialet ligger på en skiva. Det första jag noterade är hur snygg startmenyn är med ett Tokyo insvept av nattmörker där stadens ljus syns som stjärnor på en natthimmel. Detta är annars en ganska sparsmakad utgåva när det gäller extramaterial. Tyngdpunkten ligger i den halvtimmeslånga dokumentären Lost on location. Det är Sofia Coppolas make Spike Jonze, utrustad med en enkel handkamera, som följt med vid inspelningen och då gjort denna dokumentär. Den här dokumentären är vad jag kallar äkta bakom kulisserna! Inget ryggdunkande, inga PR-intervjuer. Istället får vi en mycket närgången inblick i hur en film skapas och man får se både glädje och tårar samt hopp och förtvivlan hos filmteamet. Bill Murrays övandes med sin japanska parlör är ett kapitel för sig självt och det ensamt hade gjort dokumentären sevärd.

Någon som tyckte att Bobs gästspel hos Matthew Best Hit TV var för kort i filmen? I avsnittet av extramaterialet med samma namn som TV-showen får vi se programmet som varar i cirka fyra och en halv minut. Det märks att det var en hel del improvisation från skådespelarnas sida i detta segment av filmen.


Vill du se mer av detta skall du kolla in dokumentären om Matthew och hans TV-show
Vi får med en musikvideo signerad Kevin Shield, en av artisterna som bidrog med musik till filmens soundtrack. Videon City girl är sammansatt av filmklipp med Charlotte när hon vandrar genom ett regntungt Tokyo och andra sekvenser ur filmen.

A conversation with Bill Murray and Sofia Coppola. Detta är inte en konversation i den bemärkelsen att det inte finns någon som ställer frågorna utan vi ser paret prata ut i tomma luften. Samtalet tar plats i Rom på en takterrass och det är Bill som står för ungefär 90 % av allt prat. Det är ganska intressanta anekdoter de delar med sig. Bill refererar till sin japanska parlör igen och för mig är det fortfarande lika kul.

Vi får med 5 stycken bortklippta scener. De flesta av dem hamnade på golvet i klipprummet av ganska förståeliga skäl men det är en scen med Charlotte när hon får närkontakt med robotar i en japansk shop som jag tycker hade passat väl in i den färdiga filmen. Avslutningsvis får vi med en trailer för Lost In Translation. Vad som jag saknar är ett kommentatorspår. Det hade varit riktigt intressant att lyssna på Coppolas tankar kring fotot och regin eller få höra Murray och Johansson konversera om sina roller och vistelsen i Tokyo.

Lost In Translation är en vacker film som spelar på sinnesstämningar framför händelser. Alla som har minsta romantiska ådra i sig kommer att gripas av historien som berättas. Det finns ett sådant djup i karaktärernas dilemman att de flesta borde kunna känna igen sig själva i någon del. Skulle man mot all förmodan inte ha upplevt vare sig en livskris eller den stora kärleken finns det tillräckligt i filmen för att underhålla åskådaren. Som jag skrev i början av recensionen har de filmer som nästan går en ur händerna tendensen att vara bland de bästa man har sett. Lost In Translation är inget undantag. Den har kommit att bli en av mina absoluta favoritfilmer i hyllan. Med en relativ enkel historia lyckas den ändå nå djup som få andra filmer når. Även om DVD-utgåvan inte är den vassaste och extramaterialet lite tunt är detta ändå en av de mest köpvärda filmerna i år enligt mig. Till alla er som vill beröras av ett styck bättre filmkonst; se Lost In Translation!