Top Gun

När jag växte upp var det ett antal cineastiska verk, utöver Star Wars-trilogin förstås, som onekligen satte sina spår på ynglingen Fredrik. Det första var Rambo med Sylvester Stallone. Som ung man var detta en ren orgie i filmnöje vad gällde action. Sedan var det flygfilmen med stort F: Top Gun. Nu skall det välvilligt erkännas att en stor portion av tjusningen med denna film hos oss hormonstinna pojkar var skådespelerskan Kelly McGillis medverkan. Detta och fräcka actionscener, vilken delikat kombination! Klart som tusan att VHS-spelaren nästan fick andnöd med tanke på hur många gånger den tvingades spela upp Top Gun om och om och om och...ni fattar poängen. Ahh vilken härligt oskuldsfull tid det var för en blivande cineast, fraser som ”granskning av manus” eller ”skådespelarprestationer” var totalt främmande för mig. Men tiden går och ung man har nu blivit (förhoppningsvis) visare med åren. Håller denna klassiker fortfarande för mina kritiska granskningar?




Tom Cruise spelar Pete Mitchell, mer känd som Maverick bland sina kollegor inom den amerikanska flottan. Han är en fena på att flyga marinens plan modell F-14 Tomcats vilket han gör mer på en inre drift och instinkt än regler, något som blir en farlig tillika effektiv kombination. Tillsammans med sin medpilot Nick ”Goose” Bradshaw (Anthony Edwards) bildar duon ett par av armadans mest dödliga gossar som bevingade far upp i skyn. Grabbarna har dessutom en god portion tur på sin sida då de i filmens början antas till den mest prestigefyllda utbildningen man kan tänka sig, försvarets flygutbildning vid basen Miramar i Kalifornien. Men piloterna har ett helt annat namn för denna kurs nämligen Top Gun, be the best of the best. Village Peoples låt Macho man ekar i mitt bakhuvud. Här kommer Maverick lära sig om såväl kärlek som att livet inte alltid är så lätt som han trott.



Detta är onekligen en svår nöt att knäcka, frågan är hur jag egentligen skall förhålla mig till Top Gun. Man kan välja att se filmen utifrån två vitt skilda perspektiv. Det ena är den mer kritiska sidan av mig och den skriker i högan skyn efter att ha beskådat denna film ty manuset är egentligen ett enda stort skämt. Något mer fullmatat när det gäller stereotyper till karaktärer som vandrar i det landskap som målas upp får man leta med ljus och lykta efter. Förvisso finns det en fin symbolik att finna i karaktären Maverick vilket är den med den grekiska guden Ikaros. Ikaros som trots varningar om högmod byggde sig vingar bestående av vax samt fjädrar och flög högt, för högt visade det sig då den gode Ikaros kom för nära solen varpå vingarna smälte och guden störtade ner mot jorden. Maverick genomgår exakt samma resa i Top Gun vilket är rätt fascinerande om än något långsökt från min sida kan tyckas. Men det hjälper inte att inspirationen till denna karaktär är hämtad från de ärofyllda grekiska gudarna då vederbörandes övriga beteenden är så fåniga och klichéartade att man nästan vrider på sig av olust i filmsoffan.



Att Top Gun dryper av testosteron är ingen direkt hemlighet men Tony Scott har gått så långt i denna film att det tangerar homoerotik på sina ställen. Min flickvän var mer än förtjust över att se Mr Cruise i svettig bar överkropp spelandes volleyboll vilket egentligen blir en metafor för penismätning mellan Maverick och värste konkurrenten Iceman. Att man har gett sig fasen på att porträttera manlig gemenskap blir mer än glasklart när man ser denna film. Kvinnor framstår antingen som totalt IQ-befriade våp eller trollbundna utan vare sig rösträtt eller egen förmåga, trots att vissa av dem är doktorer i aerodynamik så framstår de bara som svaga gentemot den manliga hurtigheten i duschen grabbarna emellan. Quentin Tarantino levererar i filmen Sleep With Me en helt briljant tolkning av Top Gun som en av de mest ofrivilligt gay-aktiga filmerna genom historien och han har onekligen både en och tre poänger att håva in.



Så varför är denna film ansedd av många som kult, en ikon för 80-talet? För att den är så skamlöst underhållande och då syftar jag inte på den totalt haltande romantiska historia som skall föreställa filmens huvudtema. Nej jag nappar istället på filmens flygscener som än idag nästan 20 år efter filmens premiär fortfarande anses stilbildande. Tony Scott spänner verkligen musklerna som regissör när han koreograferar fram den ena hisnande scenen efter den andra. Det är rasande snyggt och adrenalinfyllt varpå jag får gåshud varenda gång jag ser denna film. Från början hade Scott planer på att enbart fokusera sig på flygningen som tema för filmen vilket jag tror hade varit gott men någon fick för sig att slänga in relationsdramat mellan Maverick och McGillis karaktär Charlie (hennes rollfigur bär ju till och med ett mansnamn, symbolik någon?).



Samtidigt får Top Gun anses som världens dyraste reklamfilm för den amerikanska flottan. Det var ingen slump att ansökningarna för att bli pilot sköt i taket när denna film hade premiär, på ett nästan naivt sätt målas detta upp som det absolut ultimata ”yrket”. Man får flyga lite plan, klä sig i uniform och därmed lägra fagra damer. En klart rättvis och realistisk bild av det amerikanska försvaret. Naturligtvis inte, Maverick kunde lika väl ha flugit UFOs för realism är inte huvudpunkten i filmen. Nej detta är en film som erbjuder yta före substans likt en musikvideo på MTV.

Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är tacksamt nog anamorfisk. Här slutar de positiva omdömena om bilden från min sida ty detta mina vänner är långt ifrån referensmaterial när det gäller bildkvalité. Från Paramounts sida har man gjort absolut noll vad gäller att förbättra bilden vilket är synd då filmen är från 1986 vilket syns. För det första, och kanske det största problemet överlag, är bilden väldigt orolig i form av bakgrundsbrus som förekommer genom hela filmen. Detta blir mest uppenbart under de hisnande flygscenerna vilket är trist för det drar ner upplevelsen en hel del. Färger uppfattas som antingen på tok för starka eller raka motsatsen samt att det syns spår av smuts och repor från ursprungsmaterialet. Nej detta är skam på torra land, denna Special Edition av Top Gun är ingenting du skall plocka fram för att demonstrera din anläggnings kapacitet vad gäller bild.




Men ljudet, detta ljud som bombastiskt strålar ur mina högtalare är som en änglakör utrustade med jetmotorer. Vi serveras flera ljudspår som mer än väl kompenserar för den bristande kvalitén på bildfronten, nästan. Såväl ett Dolby Digital EX samt DTS ES-spår finns att tillgå, gissa vilket jag valde att börja lyssna till? Just det, DTS. Gosse jag ramlade ur soffan när filmen drog igång: det vinande tjutet från jetmotorer som tilltar i styrka, plan som flyger förbi, minsta lilla rörelse i flygplanets styrspak. Allt levereras i en sådan skrämmande precision att man som åskådare onekligen känner sig som man befann sig mitt i cockpit hos en F-14 Tomcat i stridens hetta. Samtliga kanaler är väl separerade och är konstant med i matchen vilket gör denna utgåva av Top Gun till en ren fröjd att lyssna till, basen kan utan problem möblera om ditt vardagsrum vilket är en trevlig bonus för dig och dina eventuella grannar.



Filmen levereras i ett keepcase som huserar två skivor där filmen återfinns på skiva nummer ett. Omslaget är mycket stilrent med texten Top Gun i glänsande silver. Menyerna är riktigt läckert skapade och porträtterar en flyghangar ombord på ett hangarfartyg. Ser vi till mängden extramaterial är den faktiskt ganska diger. Om vi börjar att botanisera på skiva nummer ett finner vi först ett kommentatorspår med en rad tunga namn som medverkande: Tony Scott, Jerry Bruckheimer samt ett antal experter från den amerikanska flottan. Detta är sannerligen ett intressant spår att lyssna till då samtliga medverkade faktiskt levererar intressanta fakta rörande filmen istället för att ägna sig åt PR-fluff och ryggdunkande.



På skiva ett finner vi dessutom fyra stycken musikvideos och detta är en riktig gulgruva, i varje fall om man är en sucker på 80-talsmusik som undertecknad råkar vara. För alla fans av extramaterial kan jag meddela att det medföljer en extra skiva fullmatad med cineastgodis. Den absoluta höjdpunkten är den två timmar långa dokumentären Danger Zone: Making Of Top Gun. Denna dokumentär innehåller precis allt du inte visste att du behöver veta om Top Gun, en av de mest uttömmande historier jag har beskådat. Intervjuer varvas med klipp från inspelningen och den berör verkligen alla aspekter i hur filmen skapades. En annan featurette är multi angle storyboards vilka berör scenerna Jester Is Dead samt Flat Spin, på dessa kan man även få höra kommentarer av Tony Scott. Avslutningsvis finner vi en hel del PR-relaterat material såsom intervjuer med medverkande i filmen, lansering av Top Gun etc. Skall man summera extramaterialet är det helt klart en kvalitativ sektion som ger åskådaren matnyttig och intressant fakta om filmen i fråga, precis så jag vill se att en sektion med extramaterial är utformad.

Jag är nästan lite ledsen över att erkänna detta men som filmkritiker kan jag bara konstatera att Top Gun har ett otal brister som drar ner betyget för filmen avsevärt oavsett hur nostalgisk jag känner mig när jag beskådar den. Samtidigt njuter jag i fulla drag vilket gör detta till en högst tveeggad historia. Tar man bara filmen för vad den är utan större eftertanke bjuds man på en hisnande historia med vissa oslagbara actionscener. En svag bild- men desto starkare ljudsektion plus en mängd intressant extramaterial gör detta till en film som man bör ha i hyllan. Om inte annat för att kunna lyssna till ett av tidernas bästa soundtrack, enligt mig som diggar 80-talsmusik.