A History Of Violence

Efter att ha beskådat filmen eXistenZ hade jag onekligen stiftat en synnerligen trevlig bekantskap med regissören tillika manusförfattaren David Cronenberg. Länge hade jag sökt efter en ny, utmanande filmskapare som sprängde gränserna på samma sätt som Lynch gjorde men han hade fascinerat mig sedan min gymnasietid så det var hög tid att hitta nytt kött att sätta tänderna i. Jag har under min tid som cineast sett ett antal av Cronenbergs verk utan vetskapen eller förståndet att kunna tå åt mig av denna mångfacetterade kreatör men nu på äldre dar har man tacksamt nog blivit lite varmare i kostymen vilket resulterar i en hel ny rad av filmer som bara väntar på att upptäckas på nytt vilket är en obeskrivbar känsla. Som sagt så lämnade eXistenZ en synnerligen ljuv eftersmak varpå jag letade efter nya Cronenberg-filmer att utforska. Det dröjde inte länge förrän jag fann mitt nästa offer att dissekera under luppen: A History Of Violence. Denna film har av en näst intill enad kritikerkår höjts till skyarna och tillbaka för en ny vända vilket onekligen bäddade för en trevlig cineastisk upplevelse. Men som så många gånger tidigare ekade den förrädiska känslan av förväntan i bakhuvudet, det har varit ett par extrema bakslag för min del i recensionshörnan den senaste tiden. Dock kände jag att Cronenberg inte skulle kunna göra mig besviken varpå ett exemplar av ovan nämnda film införskaffades tämligen fort och nu i skenet av datorn är det dags att göra en närmare granskning av vad många kallat ”mainstream signerat Cronenberg”.

 

En lång tagning gestaltar två högst ljusskygga individer som lämnar ond bråd död efter sig då de checkar ut från det lokala motellet. Vi tar ett skutt in i familjen Stalls trygga vrå. Tom (Viggo Mortensen) driver ett litet fik någonstans i en sömnig amerikansk småstad där alla känner alla. Han är en lycklig familjefar med den vackra hustrun Edie (Maria Bello) som jobbar som advokat samt två barn. Livet ter sig lugnt, precis så Tom vill att saker och ting skall vara. Men hans tillvaro kommer snart att förändras drastiskt. En tidig kväll när fiket precis skall till att stänga för dagen kliver de två skumrasken in och det dröjer inte länge förrän situationen är extremt spänd med pistoler riktade mot såväl vår innehavare som hans gäster. Det skall dock visa sig att den gode Tom inte tänker lägga sig på rygg under detta hot, istället likviderar han snabbt och effektivt faran innan någon hunnit blinka. Snart är han det hetaste stoftet på de lokala nyheterna och stadsborna hyllar honom som den sanne amerikanske hjälten som stod upp mot vådan. Våran hjälte är dock inte speciellt bekväm i sin nyfunne roll, han önskar bara att saker skall återgå till det normala vilket innebär att servera kaffe till stamgäster. Ack så fel man kan ha. Kort efter incidenten kliver en ärrad man vid namn Carl Fogerty (Ed Harris) in på fiket och hävdar bestämt att Tom i själva verket heter Joey och härstammar från Philadelphia. Dessutom ställer han frågan till Edie hur det kommer sig att hennes make är en sådan fena på att ha ihjäl folk?

 

Att den gode David Cronenberg skulle ha gått och blivit mainstream, vardaglig till och med hade jag väldigt svårt att tro på efter att ha beskådat hans tidigare kreationer som ibland kan klassas som udda eller för den delen provocerande av många. Att klassificera A History Of Violence som udda är nog tämligen svårt då detta enligt mig är regissörens mest publikfriande verk beträffande berättarspråk och struktur på regin. Däremot går det med lätthet att applicera faktorn provocerande för det kommer han nog aldrig att upphöra med så länge han skapar film. Den som förväntar sig något i stil med eXistenZ eller för den delen The Fly: s mer grafiska exploatering av den mänskliga kroppen som blivit något av Cronenbergs sigill kommer nog att bli ganska besviken när vederbörande sätter sig för att beskåda detta senaste cineastiska alster. Förvisso förekommer det en del scener som onekligen provocerar åskådarens smaklökar men dessa är få till antalet och istället ge vika för en synnerligen gripande psykologisk inre resa. Som filmtiteln skvallrar om är A History Of Violence en stilstudie i hur fruktansvärt fel saker och ting kan gå när människan släpper lös vilddjuret inom sig och de efterföljder som drabbar monstret. Jag skall försöka att inte avslöja allt för många detaljer i filmen för dem som ännu inte sett detta i mina ögon nya mästerverk signerat kanadensaren men vissa inslag måste helt enkelt avhandlas. Hur långt är vi människor kapabla att gå i fråga om att förvara vårt revir? Som så många gånger tidigare är detta en film som lämnar få oberörda och som dessutom har den goda smaken att skapa en debatt efteråt och det är detta som jag älskar med Cronenbergs filmer, de skakar om åskådaren i sina trygga hörn. Vi rycks upp med fötterna före och sedan är vi passagerare i karaktärernas psyke vare sig vi vill eller inte, personligen njuter jag av varenda sekund åkturen varar på samma sätt som ett litet (eller stort) barn känner spänningen av att åka berg-och-dalbana.

 

Detta sagt är A History Of Violence inte den typiska filmen som vi förväntar oss av kanadensaren, men samtidigt är allt ändå precis som det skall vara. Det låter kanske lätt krystat från min sida men faktum kvarstår att Cronenberg helt enkelt har tagit ytterligare ett kliv på den evolutionära cineastiska stegen, enda skillnaden är att han denna gång inte frossar i organ och näst intill påfrestande närgångna sexuella scener. Tro nu som sagt inte att det inte förekommer några inslag av dessa ingredienser ty det gör det annars hade regissören inte suttit bakom rodret och jag betvivlar att det är många som inte kommer att rygga tillbaka i filmsoffan under visning av A History Of Violence. Men Cronenberg vill istället fördjupa sig än mer i den mänskliga själen, den innersta naturen som sällan blottar sitt sanna ansikte för omvärlden att beskåda. Bildspråket är trots sin stundtals närgångna inblick ganska avskalat, precis som om David vill signalerar sina intentioner till omvärlden på ett litet mer tydligt tillvägagångssätt än tidigare. Många menar på att han inte lyckas hålla ihop skutan med både psykologiska resonemang plus sina klassiska scener som får det att vända sig i magen på åskådaren. Men jag menar på motsatsen, A History Of Violence blir en väldigt behaglig mix av både old school samt nydanande material vilket gör detta till den kanske mest lättillgängliga Cronenberg-filmen hittills. Detta sagt skulle jag aldrig våga mig på att påstå att han någonsin kommer att klassas som en lätt nöt att knäcka.

 

A History Of Violence presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. När jag beskådade A History Of Violence kunde jag egentligen bara finna två saker som störde mitt kritiska öga. Det första var svärtan. Den gör ett sådant sagolikt bra jobb att det stundtals nästan blir lite för mycket av den goda varan då vissa scener förefaller lite för mörka i tonen för min smak. Det andra problemet var att ibland visade Edge Enhancement sitt fula tryne. Annars är detta en transfer till DVD som är en ren fröjd att beskåda. Skärpan håller verkligen tag i bilden från första bildrutan tills eftertexterna rullar upp på den vita duken med en krispighet som nästan går att ta på. Färgskalan är varm och naturell utan att jag för den sakens skull kunde skönja några spår av blödningar i spektrumet. Kort och gott är detta en mycket trivsam film att beskåda som med lätthet kan blåsas upp på en stor bildyta utan att man behöver skämmas för den sakens skull.

 

Att anklaga det Dolby Digital 5.1-spår som medföljer denna svenska utgåva av filmen för att vara högljutt eller explosivt vore att ljuga å det grövsta. Nej istället handlar det likt filmens berättarton om finess och detaljarbete. A History Of Violence är en högst dialogdriven historia vilket klart reflekteras i vilka högtalare som får dra det tunga lasset nämligen fronten på ljudbubblan. Separationen mellan dessa kanaler är dock av högsta klass med en dialog som är resolut presenterad i centerhögtalaren utan minsta tendenser till synkproblem eller störningar av omgivningsljud även om det i ärlighetens namn inte förekommer så många scener som sätter den på något egentligen prov. Man kan tycka att surroundhögtalarna lyser med sin frånvaro till en början men de är med i matchen, de väntar bara på rätt ögonblick att slå till hårt och skoningslöst på samma sätt som Tom skrider till verket i filmen.

 

Filmen levereras i ett keep-case med ett omslag som är befriande fritt från störande recensionskommentarer, det tackar esteten för. Vad gäller extramaterial finns det en hel del kvalitativt att botanisera kring. Först ut har vi ett kommentatorspår med regissören David Cronenberg vid mikrofonen. Jag skrev följande om hans kunskaper som berättare när det gällde recensionen av eXistenZ: ”Det visar sig att han inte bara är en intressant filmskapare, han visar sig även vara en berättare av rang. Redan i filmens inledning bjuder Cronenberg på insiktsfulla kommentarer om denna mångbottnade film och i varje fall jag hade svårt att slita mig från detta kommentatorspår.” Det är med glädje jag kan konstatera att han inte blivit sämre med tiden, snarare har han utvecklats än mer som förtäljare. Sedan har vi en dokumentär med titeln Acts Of Violence som klockar in på strax över en timme och har får vi en mycket djupgående inblick i skapandet av denna film. En bortklippt scen med tillhörande dokumentär som förklarar varför den avlägsnades från den färdiga filmen medföljer sektionen. Sedan har vi ett kortare inslag som tar upp skillnaderna mellan den amerikanska klippningen av filmen kontra den internationella som visar sig vara blodigare än jänkarnas motsvarighet. En liten featurette som tar upp Cronenbergs besök vid filmfestivalen i Cannes går att beskåda och det hela rundas av med en trailer för A History Of Violence.

 

David Cronenbergs senaste kreation gör mig allt annat än besviken, det är glädjande att kunna konstatera att han fortsätter på sin fastslagna bana och samtidigt utvecklas som filmskapare med varje projekt han tar sig för. A History Of Violence är av många klassad som inte den mest typiska Cronenberg-filmen och jag kan förstå deras frustration. Dock anser jag att denna cineastiska kreation är en bra blandning mellan den gamla skolan och klassiska manér signerade denne egensinnige kanadensare vilket gör detta senaste verk till en bra inkörsport för fortsatt utforskning av hans tidigare verk.