Basic Instinct

I mitt protokoll är den holländska regissören Paul Verhoeven inte känd. Ökänd är en bättre benämning att tilldela denna något skruvade regissör. Eller är han ett missförstått geni? Åsikterna går ganska brett isär när det gäller denna man. En sak är säker och det är att han alltid haft försmak för det sexuella, vulgära i den mänskliga naturen. I filmen Basic Instinct fick holländaren chansen att verkligen frossa i dessa element och som han gör det. Spänn fast säkerhetsbältet pojkar och flickor för det är en åktur av sällan skådat slag som han bjuder på gällande den mänskliga, nej bestialiska sexualiteten.




Rik rock and roll-stjärna vars bäst-före-datum har passerat blir mördad medan vederbörande har het ångande sex. Men han blir inte expedierad på vilket sätt som helst; ihjälhuggen av en ishacka är metoden för dagen. Raffinerat värre. Spåren leder till en av hans sexuella partners, författaren Cathrine Tramell som spelas av den bildsköna Sharon Stone. Den avdankade och numera nyktra polisen Nick Curran (Michael Douglas), mer känd som Shooter efter ett missöde under tjänsten, kallas in för att utreda mordet. Han inser snart att Tramell inte bara är en framgångsrik författare till deckarromaner, hon är även ett sexuellt rovdjur som likt en katt älskar att leka med sina offer. Curran har sina misstanker om detta vilddjur men finner det allt svårare och svårare att motstå hennes inbjudningar tillika psykologiska utmaningar. Kan Curran skilja på jobb och privatliv eller är han hopplöst förlorad i spindelns nät?



Blanda en del Alfred Hitchcock, tillsätt ångande sexscener och då får du i princip hela grundkonceptet till Basic Instinct. Jag som trodde att Paul Verhoeven hade skapat något originellt och unikt med denna film men ack så fel jag hade. I princip är Basic Instinct en modern version av filmen Vertigo. I Hitchcocks Vertigo råkar en polis in i ett delikat bekymmer då han faller offer för en femme fatales psykologiska lekar samt kvinnors mångsidighet. Låter det upplägget bekant? Nåja kopiering är den största form av smicker sägs det och den gode Alfred hade nog blivit ganska hedrad över Verhoevens verk, om än kanske lite stött dock. För är det något som Verhoeven vill är det att få sina åskådare att känna sig illa till mods vilket han lyckas mer än väl med i Basic Instinct. Skall man känna sig upphetsad, obekväm eller kanske både och? Filmen slår onekligen an på flera känsliga psykologiska territorier vilket är det som gör den så intressant att beskåda. För mig är sexscenerna sekundära, vill jag se pornografi finns det helt andra filmer till hands. Nej det är den delikata balansen mellan gott och ont som Nick Curran självmant väljer att kasta sig huvudstupa in i. Trots att bevisen pekar mot Tramell och hon är huvudmisstänkt kan Nick inte motstå hennes lekar med hans psyke vare sig han vill eller inte. Det blir snart uppenbart att han inte vill motstå dem även om han gärna vill tro sig ha kontroll över tillvaron är det lika glasklart som en välputsad fönsterruta att han njuter av de mörka sidorna som återigen bubblar upp till ytan genom hans relation till Tramell. Michael Douglas spelar denna roll med bravur, han utstrålar verkligen den sexuella åtrå som Nick känner gentemot Tramells kropp som psyke. Han är en marionett dansandes i den takt som denna best slår an.



Men den som onekligen väckte mest känslor när denna film hade premiär är Sharon Stone som den iskalla Cathrin Tramell. Hon hade medverkat i en hel del filmer innan Basic Instinct men genom hennes medverkan i Paul Verhoevens sexuella thriller var det som hennes karriär genomgick en omstart, en rejäl omstart. Över en natt hade hon förvandlats till total superstjärna. Samtidigt hade hon för evigt fastsatt sig själv i ett fack; naken femme fatale. Trots flera tappra försök till att bryta sig loss från denna stereotyp så kommer denna kvinna alltid vara förknippad som den kallhamrande, förföriska Cathrin Tramell som visar sitt sköte i en scen. Den scenen kommer hon aldrig ifrån, hon är så till den milda grad likhetstecknet till filmens titel att hon snart kommer att medverka i en uppföljare, Basic Instinct 2. Om denna uppföljare kan få hennes karriär att lossna eller än mer etsas fast i sten det får tiden utvisa. Vad jag tror kan ni nog lista ut vid det här laget.

Detta är en film med några år på nacken vilket klart och tydligt syns på bildkvalitén. Det förekommer en rad artefakter som persienn-effekter samt Edge Enhancement. Dessutom syns spår av smuts till och från under filmens gång. Färgskalan är något dämpad i sin ton och lutar åt det bruna håller vilket effektivt bidrar till den smutsiga känsla som Paul Verhoeven vill förmedla till sina åskådare. Överlag är bilden av godkänd kvalité men det hade kunnat bli så ofantligt mycket bättre om man lagt ner lite tid på att remastra bilden.

Samma kvalité som bilden uppvisar kan med lätthet beskriva ljudsektionen för denna utgåva av Basic Instinct. Detta är en dialogdriven historia vilket gör att ljudbilden framstår som något framtung, enda gången surround-högtalarna kommer till liv är för att leverera det suveräna soundtracket signerat kompositören Jerry Goldsmith. Dialogen ligger väl placerad i centerkanalen utan tendenser till att tappa fokusering. Detta är ett helt OK ljudspår men det saknar klar styrka och pondus som går att återfinna i modernare DVD-produktioner.

 

Filmen levereras i ett transparent keepcase, omslaget är dubbelsidigt där baksidan innehåller en del reklam för filmtitlar släppta av Universal. Vad gäller extramaterial innehåller denna utgåva exakt nada, nothing, keine, zip, a big fat zero. Beklämmande dåligt.

En modern Hitchcock för den moderna tiden, det är vad Basic Instinct är. Bortser man från allt snack som omgärdat denna film finner man ett styck mästerlig thriller som går in på djupet i det mänskliga psyket och dess djuriska lustar. Basic Instinct är en film som jag rekommenderar till alla med minsta intresse för genren thriller.