Bubba Ho-Tep

”Jag kräver att denna film recenseras!” Meddelandet blinkade ilsket orange i mitt statusfält på MSN och budskapet var glasklart: ge folket vad de vill ha. Faktum kvarstår dock att jag faktiskt sneglat på dagens recensionsexemplar, Bubba Ho-Tep, ett antal gånger tidigare men det har av en rad anledningar aldrig blivit av att jag skaffat mig ett exemplar av filmen ifråga. Men nu verkade det som att det var slut på ursäkter för min del, det cineastiska samhället verkade vara i uppror över det faktum att jag inte hade sett eller än värre recenserat denna numera kultförklarade rulle. Skammens rodnad blossade upp på mina kinder när jag insåg den blunder som jag verkade ha gjort i protokollet och snabbt som en skållad råtta beställdes den brittiska utgåvan av filmen ifråga. Efter en del research på webben verkade detta onekligen vara en film i min smak, det utlovades en skrattfest utan dess like mycket tack vare en fenomenal rolltolkning av den okrönte konungen av B-film, Bruce Campbell, i rollen som Elvis aka The King. Men jag undrade stilla om alla dessa stående ovationer verkligen talade sanning när jag matade lyans DVD-spelare med Bubba Ho-Tep.

 

Och ni som trodde att Elvis (Bruce Campbell) tillika JFK (Ossie Davis) var bortgångna från detta jordeliv, stackars er. Ty i själva verket lever de båda herrarna på ett hem för de äldre i Texas. The King tröttnade en dag på hela sitt leverne med groupies, sångerna och drogerna. Så han gjorde ett avtal med en Elvis-imitatör vid namn Sebastian Haff om att byta liv, tyvärr eldades kontraktet upp i en högst olycklig grillolycka varpå Elvis i skepnad av Haff nu är fast på äldreboendet. Med en trasig höftled och varböld på prinskorven känns livet allt annat än glamouröst och sprudlande för den en gång store kungen av rock and roll. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket om man inte bortser från när sjuksystern smörjer in abscessen och inte ens det känns så upphetsande som det kanske låter. Men snart skall Elvis finna livsglädje och den kommer i form av en egyptisk mumie som är i desperat behov av livskraft, något han införskaffar genom att suga själarna ur de stackars pensionärerna genom deras bakdel. Det är nu upp till The King att tillsammans med den färgade mannen Jack, som är helt övertygad om att han i själva verket är JFK, ta upp kampen med Bubba Ho-Tep innan de båda herrarna får sina själar plundrade ur analen.  

 

Jag blev faktiskt riktigt förvånad när jag beskådade Bubba Ho-Tep och det bottnar i en rad faktorer. För det första förväntade jag mig en näst intill hysterisk skrattkavalkad efter att ha läst en hel del andra recensioner på nätet men på en rad ställen under filmens gång fastande skrattet i halsen på undertecknad. Förvisso är detta en av de absolut mest skruvade tillika komiska filmer jag beskådat den senaste tiden men samtidigt finns det ett oväntat djup och inslag av drama att finna i filmen Bubba Ho-Tep om man bara spänner ögonen litet grann. Regissören Don Coscarelli bjuder visserligen sina åskådare på en av de mest udda tillika flippade filmer som producerats i modern tid men detta återkommer jag till om en liten stund. Först måste jag konstatera att detta utöver att vara en skräckkomedi faktiskt innehåller inslag av hjärtevärmande drama. Ja ni läste rätt, Bubba Ho-Tep är lika mycket en studie i hur det är att bli gammal som inslag av splatter. Jag har jobbat på äldreboende en sommar för några år sedan, genom denna upplevelse har jag fått ta del av såväl skratt, gråt som död allt på en och samma gång. Jag kan därmed intyga om att det är ingen direkt dans på rosor för alla pensionärer runt om i land och rike. Många var de pratstunder med de äldre där ånger över missade möjligheter blottades upp och det är precis detta som återfinns i Bubba Ho-Tep, något som jag inte direkt var beredd på när jag bänkade mig för att ta del av ett nirvana av one liners.

 

Ty är det något som kommer att få citatfantasters munnar att vattnas är det Bruce ”Ash” Campbell i högform och det verkade onekligen som att han prickade in formtoppen inför Bubba Ho-Tep. Campbell spelar inte Elvis, han ÄR The King personifierad och det är stundtals kusligt att se honom droppa den ena mer dräpande repliken efter den andra i precis samma dialekt som kungen själv. Men Campbell ger oss mer än bara en av tidernas absolut bästa imitationer av Elvis, han levererar enligt mig sin absolut mest formidabla rollprestation till dags datum. Det är hjärtskärande att se honom ligga i sängen skrumpen och borttynad med sina bästa år bakom sig filosoferandes för oss som orkar lyssna på en gammal mans sägner om en svunnen tid som ingen längre tror på. Detta sagt missar vi inte ett uns av den coolhet som denne man utstrålar, han är onekligen som klippt och skuren för rollen som The King och med sin pondus kan man lätt luras i tron om att det är den verkliga förlagan som faktiskt residerar på ett äldreboende i Texas. Men Campbell är inte ensam i denna show gällande skådespelarprestationer. Ossie Davis var en av vår tids absolut största karaktärsskådespelare av rang och jag saknar honom vid blotta tanken. Det känns därför lite skönt att han under sina sista levnadsår kunde erbjuda oss cineaster en av sina finaste insatser på den vita duken i form av Jack ”JFK” Kennedy. Likt Campbell luras man lätt i tron om att Davis faktiskt ÄR Kennedy. Att han sedan är en färgad man hör inte direkt till saken.  

 

Denna brittiska utgåva av Bubba Ho-Tep presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Anchor Bay har verkligen slagit på den stora trumman i och med denna release av filmen då de tekniska aspekterna av denna utgåva är riktigt strålande. Börjar vi med att granska bildsektionen finner vi ett område som trots att det rör sig om en lågbudgetfilm faktiskt briljerar på en rad fronter. Svärtan är verkligen ett suveränt kapitel då den är härligt mustigt mörk i tonen utan att för den sakens skull dränka omgivningsdetaljer. Spektrumet är vibrerande av liv utan att jag kunde skönja några direkta spår av blödningar i färgskalan. Men allt är inte guld och gröna skogar. Som sagt så är Bubba Ho-Tep en riktig lågbudgetproduktion vilket har satt sina spår på transfern till DVD. Framför allt noterar jag en hel del bakgrundsbrus och krypningar vilket drar ner betyget från absolut topplacering. Men detta är faktiskt något som i varje fall jag kan leva med då alla andra aspekter av bilden skänker tämligen stor njutning vid beskådan av filmen ifråga.

 

Till skillnad mot den amerikanska utgåvan av Bubba Ho-Tep erbjuds vi här ett DTS-spår att spänna öronen till vilket man naturligtvis tackar för. Vad som direkt märks är hur aktiva samtliga kanaler är för att skapa en riktigt krypande stämning i biosalongen, här jobbar samtliga högtalare i nästintill total samklang med varandra utan att någon konkurrerar ut den andra. Dialogen levereras klart och tydligt till centerhögtalaren utan minsta tendenser till synkproblem eller brist på fokusering när det hettar till på den vita duken. De bakre regionerna av ljudanläggningen är konstant med i matchen och bidrar till den tryckande känslan som förekommer genom hela filmen. Överlag erbjuds vi mycket kompetenta ljudspår att spänna öronen till vid beskådan av Bubba Ho-Tep.

 

Denna brittiska utgåva av Bubba Ho-Tep levereras i ett mycket snyggt slip-case med relieftryck på omslaget. Inuti finner vi ett keep-case som huserar två stycken DVD-skivor med den större delen extramaterial på skiva nummer 2. Detta sagt innebär det inte att det är en avsaknad av extra godis att frossa i på den första skivan då två stycken kommentatorspår återfinns. På det första medverkar regissören Don Coscarelli och Bruce Campbell. Det märks att de båda herrarna trivs i varandras sällskap då detta är ett av de bättre spåren jag lyssnat till på senare tid, tempot är konstant och fullmatat med intressanta anekdoter och fakta från inspelningen. Men den absoluta höjdpunkten är kommentatorspår nummer 2 där ingen mindre än The King sitter vid mikrofonen! Här får Elvis chansen att kommentera sin medverkan i en av tidernas absoluta kultrullar alla kategorier och jag skrattar så tårarna rinner. Efter att ha torkat ögonen matades den andra skivan i DVD-spelaren för att utforska den större mängden extramaterial. Vi finner två stycken sektioner titulerade The Old Stuff respektive The New Stuff, bägge visar sig innehålla allt ifrån matnyttiga dokumentärer till bortklippta scener och det bästa av allt är att allt verkligen är intressant. Denna brittiska utgåva av Bubba Ho-Tep är en riktigt solid sådan och den rekommenderas varmt.

 

Ordet Kult har fått en helt ny innebörd när det gäller film och den lystrar till namnet Bubba Ho-Tep. Detta är utan tvekan en av de absolut skönaste tillika skruvade filmer jag beskådat och extremt mycket vilar på de inget annat än fenomenala insatserna från Bruce Campbell samt Ossie Davis. Denna film är onekligen en skön blandning av komedi, drama samt kryddat med mycket snäll skräck vilket torde attrahera en hel del cineaster i land och rike. Har ni inte sett Bubba Ho-Tep ännu är det hög tid att åtgärda detta snedsteg genom att införskaffa denna brittiska utgåva av filmen som ståtar med DTS som en stor mängd mycket intressant extramaterial. Och kom ihåg: “Even a big bitch cockroach like you should know... never, but never, fuck with the King!”