Spider-Man: Superbit

Det kommer knappast som en chock för någon antar jag när jag påstår att Hollywood lider av en kraftig idétorka, jag har tagit upp det i tidigare recensioner. Man producerar helt enkelt väldigt mycket färre och färre originella, nyskapande produktioner. Istället gör man om gamla filmer i ny kostym. Eller så blir det filmer om superhjältar. Hollywood har funnit en ny, nästintill outtömlig källa på inspiration. Det finns hur många superhjältar som helst så bara där kan man skapa minst en film om varje figur. Skulle filmerna bli kassasuccéer vilket så ofta är fallet kan man göra uppföljare. En annan kan bli cynisk för mindre. Samtidigt skall det erkännas att jag finner superhjältar på film extremt underhållande i majoriteten av fallen. Frågan är om Spider-man är det?




Peter Parker (Tobey Maguire) är en blyg, introvert ung man som bor tillsammans med sina morföräldrar. Han är konstant försenad vart han än skall, en plugghäst som lätt faller offer för klassens översittare. Han är dessutom hemligt förälskad i den vackra Mary Jane Watson (Kirsten Dunst) som råkar vara tillsammans med klassens absoluta kräk nummer ett. Men ödet villa annorlunda för plugghästen Peter Parker vars liv snart kommer att för alltid radikalt förändras. Parkers klass befinner sig en dag på skolutflykt hos stadens vetenskapscentrum. Där har man lyckats genmanipulera spindlar vilket har lett till att de har utvecklat enorm styrka, snabbare reflexer än sina kusiner som inte manipulerats och så vidare. Mitt under den guidade visningen påpekar Mary Jane att en av spindlarna fattas. Gissa vem som kommer att bli biten av denna lilla giftiga varelse?



Nästa morgon vaknar Peter och märker av kraftiga kroppsliga förändringar. Han kan nu se perfekt utan glasögon, är vig som en panter och har lagt på sig 15 kilo muskler. Ett klart steg uppåt på den evolutionära skalan för en mobbad plugghäst som Peter råkar vara. Nu gäller det att ta vara på dessa nyvunna förmågor. Genom att delta i en lokal brottningsturnering hoppas Parker vinna ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa ett styck flådig bättre begagnad bil, allt för att kunna imponera på grannflickan Mary Jane. Men högmod straffar sig. Efter en konfrontation med en mindre kriminell herre visar det sig att samme herre som Parker låter komma undan har dödat Peters käre farbror Ben. Vrede bubblar inom den unge mannen som skapar sig ett alias, Spider-man, och svär att använda sina förmågor för att bekämpa brott.



Jag lyfter på hatten åt Sam Raimi. Det jag ser framför mig är verkligen spindelmannen som jag kom att älska som ung grabb. Raimi har verkligen lyckats att fånga den känsla som råder i serietidningarnas värld. Vissa saker har han ändrat på för att mer modernisera historien om hur Peter Parker blev Spider-man. Istället för en radioaktiv spindel är det nu en genmanipulerad sådan som biter honom vilket helt enkelt känns mer trovärdigt om man nu kan prata om trovärdighet i superhjältarnas vardag. Borta är även Parkers egna uppfinning för att skjuta ut nät, detta sker genom körtlar på hans handleder istället. Återigen är detta en förändring som jag kan leva med. Kvar är dock den absoluta kärnan av Stan Lees historia, en kärna som fokuserar på de mer mänskliga dragen hos en superhjälte.



För det är just de mänskliga sidorna som gör Spider-man så omtyckt av mig. Peter Parker slåss genom hela sitt liv med hjärnspöken orsakade av dessa superkrafter som ibland är en gåva för honom men likaväl en förbannelse. Skrapar man på den nyvunna kaxiga ytan finner vi att Peter fortfarande är en blyg, osäker ung man som inte vet vilken stig han skall vandra på här i livet, precis som många av oss kan identifiera med. Livet behöver inte nödvändigtvis bli en dans på rosor bara för att du utrustats med superkrafter, snarare tvärtom.



Många var de som höjde sina röster i klagan när det utannonserades att Tobey Maguire skulle axla rollen som Spider-man. Man ville ha helt andra namn som Jude Law, Collin Farrell ja till och med Tom Cruise var uppe på tapeten. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till ansvarige person för att rollbesätta filmen som vederbörande gjort, samtliga personer är som skapade att spela just sina roller. Tobey Maguire är verkligen Peter Parker med sina glasögon och snedbena, Kirsten Dunst är Mary Jane Watson med sitt eldröda hår and so on. Sam Raimi har lyckats väl med att få sin ensemble att totalt gå upp i sina respektive roller, han är onekligen en regissör att räkna med. Det verkar som just skräckregissörer är heta för tillfället: Sam Raimi är mest känd för sina insatser i Evil Dead-trilogin men här lyckas han minst lika bra som Peter Jackson gjort med Sagan Om Ringen-eposet.

Överlag andas hela filmen kvalité; allt ifrån skådespelarinsatser till CG-effekter känns väl genomarbetade. Detta är action och äventyr på högsta nivå som jag varmt rekommenderar alla att se oavsett intresse för superhjältar.

Då detta är en Superbit-utgåva av Spider-man skall det erkännas att jag hade ganska höga förväntningar på att bilden skulle vara av strålande kvalité. Jag kan konstatera att bilden håller hög kvalité men det är långt ifrån referensmaterial vi har att göra med. Bilden lider av en del mindre trevliga artefakter där den mest synliga är ett konstant mått av bakgrundsbrus som syns mest i mörka partier av filmen. Färgskalan är rik men jag tycker personligen att den lutar allt för mycket åt det bruna hållet vilket ger bilden något av en dassig look. Dessutom saknar jag den där knivskarpa skärpan som går att finna hos välmastrade utgåvor. Detta till trots är bilden på denna Superbit klart trevlig att beskåda med den svärta som är ordentligt mörk och mustig utan att för den sakens skull dölja detaljer i omgivningen. Jag har sett en del Superbit-utgåvor men det är synd att konstatera att det i fallet Spider-man skiljer föga mellan denna och standardutgåvan.



Här skiljer det sig desto mer mellan utgåvorna då denna Superbit är utrustad med ett DTS-spår vilket naturligtvis är extra trevligt. Vad som utmärker detta spår gentemot den från Dolby Digital är att surround-högtalarna känns helt klart vassare via DTS. De är konstant med genom hela filmen och levererar ljuva toner i form av omgivningsljud. Det andra som utmärker DTS är att basen känns något mer aggressiv och håller ett hårdare grepp om filmen. Dialogen ligger väl placerad i center-högtalaren utan att tappa fokus även när omgivningsljudet blir extremt påtagligt. Överlag samarbetar samtliga kanaler för att skapa en högst detaljrik och insvepande ljudbild som verkligen gör att man lever sig in i filmen.



Filmen, som är en engelsk utgåva, levereras i det numera klassiska gråa fodralet som indikerar Superbit-titel. Vad gäller extramaterial är detta lika med 0 då detta som sagt är en Superbit-utgåva av Spider-man, allt för att bereda maximalt med utrymme på skivan åt bild samt ljud.



Regissören Sam Raimi har lyckats med en av de absolut bästa filmatiseringarna av en serietidning någonsin. Ursprunget har bevarats väl och alla fans av Spider-man-serietdningen kommer att känna igen sig. Hela filmen andas som sagt kvalité rakt igenom vilket gör detta till utmärkt filmunderhållning. Att det dessutom är en Superbit-titel med en högklassig A/V-sektion gör inte saken sämre för alla hembioägare runt om i landet. Spider-man är ett givet köp enligt mig.