Corpse Bride

”Det var en gång för länge sedan…” jag vet inte vad ni har för preferenser gällande ämnet men undertecknad uppskattar en riktigt bra saga, en historia som transporterar en bort från den gråa verkligheten som den allt för ofta kan vara även i en svensk högsommar. Det är nog detta som är min drivande kraft gällande filmens magi; dess förmåga att sudda bort gränserna som vi drar upp beträffande hur vi skall leva och tänka därefter. Den senaste tiden har vi cineaster onekligen berikats med en hel del moderna sagor för båda stora som små. Jag tänker främst på trilogin om Ringen, installationerna om Harry Potter och nu senast Narnia. Men för mig kommer det alltid att bara finnas en sann sagofarbror för oss lite äldre individer med barnasinnet kvar och det är Tim Burton. Enda sedan jag för första gången såg Beetle Juice med en högpresterande Michael Keaton var jag som trollbunden av denne regissörs högst säregna berättarspråk och visuella stil, en kärlek som många andra cineaster i land och rike verkar dela med mig. Men för många är nog det cineastiska verket Nightmare Before Christmas det som flest kopplar samman med Burton. Att han inte regisserade filmen verkar inte så nogräknat men det är en annan historia. I vilket fall som helst har en hel koloni väntat på ett nytt animerat verk signerat amerikanen och nu har denna stund kommit i och med releasen av Corpse Bride. Bättre sent än aldrig bestämde jag mig för att göra en närmare granskning av den svenska utgåvan av filmen ifråga.

 

Corpse Bride öppnar upp med det arrangerade bröllopet mellan Victor Van Dort (röst av Johnny Depp) och Victoria Everglot (Emily Watson). Detta är icke ett äktenskap baserat på direkt kärlek, i varje fall inte om man ser till den inblandade släkten. Nej istället rör det sig om Victors föräldrars drömmar om ett liv i de finare kretsarna och detta kan komma att bli sant om de blir en del av familjen Everglot. Men när de två blivande turturduvorna träffas uppstår det tacksamt nog ljuv musik. Dock är Victor en nervös liten rackare och under repetitionen inför den stundande dagen får han inte till löftena som han snart skall avge. Så det blir inte bättre än att ett styck jäktad brudgum vandrar i de lokala skogarna, nattetid naturligtvis, och högt proklamerar ut sina bröllopslöften. Oturligt nog för Victor råkar den avlidne bruden Emily (Helena Bonham Carter) höra hans löften varpå hon är snabb att tacka ja till giftermål, något som Victor inte är allt för förtjust i då han dras ner till underjorden där han får lära sig historien om Emily och hur hon är dömd att för evigt vandra bland de döda tills den dag hon gifter sig.

 

Det går inte att förneka att det finns en klar röd tråd att finna i nästintill Tim Burtons samlade cineastiska verk som han har varit med och skapat under sin karriär. Hur många filmer äro inte de till antalet som innehåller referenser till de döda och livet efter när man gått hädan? Så när som på alla skulle jag våga mig på att påstå. Samma sak kan med lätthet appliceras på miljöer, protagonisters utvecklingskurva och så vidare och man kommer med all sannolikhet att finna att svaret är detsamma för alla frågeställningar. Så det är en klar känsla av deja vu när jag beskådar Corpse Bride, det är helt enkelt som att Tim Burton tagit små munsbitar från samtliga sina stora succéer och fogat dem samman till en tämligen kort liten historia att beskåda där stop motion-tekniken är det tyngsta kortet i leken. Minns ni det kultförklarade spelet Grim Fandango? Alla ni längst bak i klassrummet som räckte upp handen kommer att göra ner er i byxorna av glädje då det onekligen känns som att återvända till det sköna liret när man beskådar Corpse Bride. Det är verkligen inte för storyn som man bänkar sig för att beskåda detta verk, inte heller är det de roliga karaktärerna samt miljöerna. Nej det är för att få ta del av hela kakan vilket är fallet med dagens recensionsobjekt. Allt känns så ruskigt genomarbetat ner till minsta beståndsdel att man inte kan annat än applådera Tim Burton och hans medregissör Mike Johnson för det hantverk som de erbjuder sina åskådare. Detta sagt innebär det inte att det inte finns smolk i bägaren att finna. Tidsrymden är något för rumphuggen vilket inte direkt inbjuder till några fördjupningar i karaktärerna som man är van vid när det gäller en Burton-film. Men detta är något som i varje fall jag kan ha överseende med då allt annat känns gjutet beträffande Corpse Bride.

 

Röstskådespelarna gör alla ett fenomenalt arbete vilket känns lite förvånande för en sann otaku som är van vid att gnälla på amerikanska prestationer i animerade filmer. Johnny Depp är idag nästan synonymt med en Burton-produktion, de båda herrarna fann verkligen varandra i och med det cineastiska verket Edward Scissorhands och sedan dess har det hunnit bli inte mindre än ytterligare 3 kollaborationer dem emellan. Här i ”rollen” som Victor Van Dort är Depp som klippt och skuren. Man har inte bara lånat hans röst utan även kroppsspråk och manér vilket gör att inbitna cineaster kommer att känna igen stilen mer än väl. Hans motpart, Helena Bonham Carter, fick jag upp ögonen för genom David Finchers Fight Club och sedan dess har hon bara imponerat på undertecknad gång på gång och i Corpse Bride gör hon inte mig besviken. En annan som också håller samma höga standard som tidigare är Danny Elfman, Tim Burtons andre vapenbroder. Ingen film skapad av Burton är komplett utan ett fängslande soundtrack från Elfman och Corpse Bride är inget undantag på den fronten.

 

Denna svenska utgåva av Corpse Bride presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Det finns egentligen inte mycket att skriva om bildsektionen beträffande denna utgåva av filmen då den är inget annat än fenomenal. Precis allt är på topp och man får nästan torka glädjetårarna ur ögonen vid beskådan av filmen. Spektrumet är medvetet nedtonat men känns fortfarande fullt av liv vilket märks när Victor faller ner i underjorden. Jag kunde inte skönja några spår av blödningar i färgskalan. Överhuvudtaget hade jag svåra ”problem” att finna något som helst att anmärka på i negativ bemärkelse gällande transfern till DVD. Svärtan är ett annat kapitel som verkligen imponerar på undertecknad; enormt mustig och mörk i tonen utan att minsta omgivningsdetalj går förlorad på kuppen. Skärpan är knivskarp och risk för skärsår föreligger vid beskådan av Corpse Bride. Detta är en ren fröjd att beskåda.

 

Vi serveras ett Dolby Digital 5.1-spår att lyssna till och likt bilden är det ett synnerligen kompetent sådant dock är det inte referensstandard på ljudet som sådant. Personligen fann jag ljudbubblan något för framtung i kanten för att kännas totalt tillfredsställande. Separationen mellan fronten är dock av mycket god kvalité med en finnes som tar vara på precis minsta lilla omgivningsljud. Om bara de bakre kanalerna kunde ha fått vara med mer i matchen hade jag varit än mer nöjd. Dialogen ligger tydligt i centerhögtalaren men jag fann den något grumlig till karaktären varpå textning fick aktiveras. Subwoofern får faktiskt inte så mycket material att jobba med som man skulle kunna tro men när den väl vaknar till liv är det rappa tag och finess som gäller likt omgivningsljuden som representeras i fronten av anläggningen.

 

Denna svenska utgåva av Corpse Bride levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett snyggt omslag fritt från recensionskommentarer. Sektionen med extramaterial är koncentrerad till en rad kortare dokumentärer som avhandlar egentligen precis allt som man vill veta om hur man gick tillväga för att skapa detta lilla tekniska underverk som jag anser Corpse Bride vara. Det finns även ett stillbildsgalleri som räcker och blir över för den nyfikne. Avslutningsvis finner vi trailers. Först tänkte jag skriva att jag saknar ett kommentatorspår med Tim Burton vid mikrofonen men vid en närmare eftertanke klarar jag mig bra utan då regissören tenderar att vara dödligt tråkig att lyssna till (avsiktlig dålig vits jag vet men jag kunde inte hålla mig).

 

Det har onekligen varit värt väntan på ett nytt animerat verk signerat den egensinnige Tim Burton då jag fann Corpse Bride synnerligen njutbar att beskåda. Detta är precis vad jag eftersökte: en modern saga kryddad med de speciella drag som gör en Burton-film till vad den är vilket innebär fantastiskt skruvade karaktärer och miljöer. Denna svenska utgåva av filmen är riktigt lyckad med en bild som utan tvekan håller referensstandard och ljud som nästintill matchar utmaningen samt intressant extramaterial så min rekommendation är tummen upp.