Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Shane Black har nog haft en av Hollywoods mest osannolikt lyckosamma karriärer alla kategorier. Möjligtvis kan män som Michael Bay konkurrera om positionen men ändå är det svårt att förstå hur spikrakt uppåt mot stjärnhimmelen färden har varit för herr Black. Han började sin karriär som manusförfattare med att plita ner historien till den första Dödligt Vapenfilmen. Det tål att upprepas: han plitade ner historien till den första Dödligt Vapen och detta var hans debut i Hollywood… en annan kan bli grön av avundsjuka för mindre. Detta följde han upp med fler installationer i Dödligt Vapen samt bland annat Den Siste Scouten som nyligen avhandlades i recensionshörnan. Nu har så Shane Black bestämt sig för att pröva på att regissera och detta gör han baserat på sitt eget manus med titeln Kiss Kiss Bang Bang. Men det är ett stort steg att gå från att skriva historier för film till filmhistoria. Låt oss se om Black klarar av grodhoppet.

 

Robert Downey Jr spelar Harry Lockhart, en simpel tillika ganska korkad småtjuv på flykt undan lagens långa arm när Kiss Kiss Bang Bang öppnar upp. Eller egentligen inte vid en närmare eftertanke, han befinner sig på en fest anordnad för eliten inom Hollywood när vi stiftar bekantskap med honom för första gången. Eftersom det inte finns någon annan berättare för storyn får Harry fylla tomrummet vilket han gör sisådär, i själva verket är han helt värdelös på den fronten med. Nåja, hur hamnade en simpel tjuv bland skådespelare och producenter på ett party där en kvinna som egentligen heter Jill stavar sitt namn Jylle? Det är här historien tar sin början då Harry, som sagt på flykt undan lagens långa arm, snubblar in mitt i en scenprovning för skådespelare. Producenten vill desperat ha någon som känns ”äkta” och när Harry något förbluffad läser manus gör nämnda producent nästan ner sig i byxan av glädje varpå vår ofrivillige blivande filmstjärna skeppas till Hollywood. Inför den kommande filmen skall Harry få gå en kurs ledd av en privatdetektiv vid namn Gay Perry (Val Kilmer), som också råkar vara just gay vilket Harry påpekar i sitt berättande av hans säregna historia. Hänger ni med så långt? Bra då fortsätter vi. Lockhart och Perry är mitt uppe i ett spaningsuppdrag, för att ge Harry kött på benen, när de båda blir vittne till mord. Nu är herrarna insyltade ordentligt och måste försöka lösa mordgåtan vilket inte blir så lätt med tanke på att Harry är en komplett idiot.

 

Känner ni till genren film noir? OK då är det dags för en mycket, mycket kort förklaring av begreppet innan vi fortsätter att avhandla dagens recensionsobjekt Kiss Kiss Bang Bang. Begreppet kommer från det franska språket och översätts grovt svart film. Denna genre var synnerligen populär under 1940- respektive 50-talet och omfattade främst deckare såsom Sunset Boulevard och Den Tredje Mannen för att nämna några exempel som figurerar på informationskällor via Internet. Ty kan man sin film noir eller är bekant med begreppet kommer Kiss Kiss Bang Bang att växa så oerhört som film betraktad. För skall man till det till synes omöjliga uppdraget att försöka förklara denna film för någon som inte sett den eller känner till genren skulle det kunna lyda på följande vis: tänk dig de gamla kioskdeckarna från 1950-talet, blanda in ungefär 900 referenser till modern filmhistoria, skaka om och garnera med så många coola citat du kan tänka dig plus 20 till för säkerhets skull så har du framför dig en iskall drink vid namn Kiss Kiss Bang Bang. Skillnaden mot de ovan nämnda verk från en svunnen men icke förglömd tid är att manusförfattaren Shane Black tagit pudelns kärna från den tiden och transporterat tillika transformerat filmen till 2000-talet utan att förlora förlagornas principer på hur denna typ av cineastiska verk skall byggas upp. Kiss Kiss Bang Bang är kolsvart till sin natur men samtidigt återfinns här en sådan god portion humor att jag stundtals vred mig av skratt. Mycket av detta bottnar utan tvekan i Blacks förmåga att leka med det skrivna språket på ett sätt som väldigt få andra individer kan ta åt sig äran för men som desto fler drömmer våta drömmar om. Shane Black har ett sigill beträffande sina manus: han parar ihop en stabil karaktär med en rak motpol och blandar denna formel med sylvass dialog. Det har fungerat i hela konceptet Dödligt Vapen samt de avhandlade Den Siste Scouten och Long Kiss Goodnight. I Kiss Kiss Bang Bang måste Black ha fått äpplet i huvudet och skådat ljuset för inte ens om man slår ihop samtliga hans tidigare ordvitsar och bitande repliker kommer man i närheten av det hantverk han presenterar i dagens recensionsobjekt. Det är så fruktansvärt väl skrivet och genomtänkt att man knappt hinner reagera för att man är fullt upptagen med att memorera alla coola anföringar som man kan spy ur sig på nästa fest.

 

Men det är långt ifrån manuset som imponerar på undertecknad, även regin är helt enkelt suverän. Black i persona av konstnärlig ledare har utan tvekan studerat sina kollegor ner i minsta beståndsdel för det sista man skulle kunna tro är att detta är hans långfilmsdebut men faktum kvarstår att så är fallet. Har man ett bra manus kommer man långt som regissör och i detta fall har vi ett sådant suveränt manus att det knappast kan gå galet vilket inte heller sker. Detta sagt är det inte tal om Oscarmaterial gällande Blacks insats som dirigent för denna orkester. Han kör med säkra kort som består av snabba klipp för att leka med tidsrymd, färgfilter för att ytterligare förhöja känslolägen och så vidare. Men det är samtidigt så rasande skickligt gjort att jag kan blunda för att det inte skulle vara den mest originella insatsen från drömfabriken på andra sidan vattenpölen. Nej det som utmärker Shane Black som sceninstruktör är hans vägledning och stöd till sina huvudaktörer Robert Downey Jr samt Val Kilmer. Downey Jr & Kilmer är nog två av Hollywoods mest underskattade aktörer alla kategorier, trots makalösa insatser på den vita duken från dem respektive väljer ändå den breda massan att rata dem. Kanske beror det på deras vilda leverne där framför allt Downey Jr skapat spaltmeter efter spaltmeter genom sitt drogmissbruk. Men detta är vatten under broarna för nu är de tillbaka med ett sådant styrkebesked att man tappar hakan. Val Kilmer är lysande i sin roll som Gay Perry, som råkar vara gay, men han får snällt finna sig utmanövrerad av Robert Downey Jr som stjäl precis varenda scen han medverkar i med ett vargflin på läpparna.

 

När jag läste information på Internet stod det lite varstans att bildformatet på denna svenska utgåva av Kiss Kiss Bang Bang var 1.85:1. Inget fel på det om det inte vore för att originalutförandet låg på 2.40:1 varpå jag satte kaffet i vrångstrupen. En snabb titt på fodralets baksida lugnade ner mig avsevärt, Internet ljög. Så efter att ha torkat bort svetten från pannan satte jag mig ner för att göra en närmare granskning av bildsektionen. Det visar sig att den håller tämligen god standard även om man kan skönja en del skönhetsfläckar. Spektrumet är ett ganska skiftande kapitel då Shane Black i egenskap av regissör leker en hel del med olika filter för att förhöja eller sänka sinnestämningar i scener, detta leder dock inte till att det förekommer några blödningar i färgskalan. Svärtan gör även den ett ordentligt jobb med att porträttera nattscener då det förekommer en del av den varan i Kiss Kiss Bang Bang. Det som drar ner helhetsintrycket är bland annat att det förekommer ganska kraftiga spår av en rad digitala artefakter där Edge Enhancement blottar sitt fula tryne titt som tätt under hela visningen. Man kan även se spår av krypningar och rubbningar i bakgrunden vilket gör att bilden uppfattas som något instabil till karaktären. Skärpan håller även den över medelstandard som skänker ett gott djup till bilden men vissa scener kan förefalla något för mjuka i tonen.

 

Dolby Digital 5.1 står på menyn och likt kusinen bilden gör den ett gott jobb utan att för den sakens skull imponera stort på någon front. Det som dock inger respekt hos undertecknad är dialogen, länge sedan var det jag hörde en sådan representation av talet i en film som det som förekommer i denna svenska utgåva av Kiss Kiss Bang Bang där allt känns kristallklart utan att man ens behöver oroa sig för synkproblem eller annat ofog. Separationen mellan kanalerna är väl avvägd och dynamisk men jag kan inte hjälpa att tycka att ljudmattan väger för tungt framåt för min smak. Vissa scener gör onekligen bruk av de bakre kanalerna i ljudsystemet men det känns ändå som att materialet kräver mer med tanke på den aktivitet som sker på den vita duken. Subwoofern får inte överdrivet mycket material att jobba med men den sköter sitt jobb ganska fläckfritt när den väl kommer till bruk.

 

Kiss Kiss Bang Bang levereras i ett keep-case med ett i mina ögon mycket snyggt omslag fritt från störande recensionskommentarer. Till skillnad mot till exempel den brittiska utgåvan av filmen har vi svenskar berikats med extramaterial vilket man naturligtvis tackar för där huvudattraktionen är kommentatorspåret som har Shane Black, Val Kilmer samt Robert Downey Jr vid mikrofonen. Det är utan tvekan Kilmer som tar kommandot och håller en mycket lättsam attityd, jag fasade lite för att det skulle bli en reprisering av hans urusla insats som kommentator i Spartan men detta är inte fallet. Sedan har vi bloopers som avrundas med en trailer. Inte direkt mycket extramaterial att hänga i granen men det är klart bättre än ingenting alls.

 

Gillar du Pulp Fictions stil beträffande berättarstruktur? Tycker du om att spotta ur dig allsköns coola repliker? Är du ett fan av Val Kilmer och/eller Robert Downey Jr? Har du svarat ja på en eller flera av frågeställningarna kommer du med all sannolikhet att finna Kiss Kiss Bang Bang vara en synnerligen njutsam cineastisk upplevelse. Det är inte den mest tungsinta filmen på marknaden men å andra sidan behöver inte allting vara av samma kaliber som Det Sjunde Inseglet. Faktum kvarstår att Shane Black återigen har producerat fram ett minnesvärt manus i genren som dessutom utförs på ett extremt proffsigt tillvägagångssätt, i mitt protokoll klarar han grodhoppet med guldstjärna i kanten. Eller som Perry skulle sagt: “Thanks for coming, please stay for the end credits, if you're wondering who the best boy is, it's somebody's nephew, um, don't forget to validate your parking, and to all you good people in the Midwest, sorry we said fuck so much.”