Lilla Kycklingen

Jag var extremt skeptisk till det faktum att paret Pixar och Disney skulle skiljas. Inte så mycket för att jag på något sätt betvivlade att Pixar skulle kunna stå på egna ben, det var snarare giganten Disney som jag inte trodde skulle klara av sorgen. På något sätt kändes det som att det till 90 % var Pixars show när det kom till datoranimerade långfilmer som under de senaste åren fullkomligt exploderat på den cineastiska marknaden. Disney var helt enkelt ett bihang till den ”lilla” animationsstudion, en tyst partner som endast ville se sitt namn på omslaget till DVD-utgåvorna och som öste in likvida medel i projekten. Men liten växer till sig, blir stor och inser att vederbörande inte behöver hållas i handen varpå Pixar tröttnade på mogulen Disneys allt mer fåniga krav beträffande hur filmerna skulle utformas. Så en dag stod Goliat där ensam och förvirrad och skulle sig till att ge sig på datoranimerade långfilmer utan kompetensen från lillebror Pixar. Frågan är hur detta skulle gå? Svaret finner vi tämligen kristalliserat i dagens recensionsobjekt Lilla Kycklingen.

 

”Fly för era liv, himmelen ramlar ner!” Så öppnar filmen Chicken Little eller Lilla Kycklingen upp där vi finner vår protagonist ringandes i stadens kyrkklocka vilket skapar mer än lovlig panik bland invånarna. Snart samlas medborgarna kring den lilla kycklingen med svetten i pannan frågandes exakt vad detta innebär att himmelen ramlar ner? Ett styck hjälte försöker desperat sluddra fram att det var en blå, hexagonformad bit metall och, och… ett ekollon träffar honom i huvudet varpå hela Oakey Oaks vrider sig i skratt. Ett år passerar och det har nu förutom allskön reklam gjorts en långfilm om den ”galne lilla kycklingen” som egentligen bara vill att hans känslomässigt frånvarande far skall erkänna sin son för den han är. Chicken Little kläcker därför planen att han skall medverka i skolans baseball-lag och därmed vandra i sin fars betydligt större fotspår. Oddsen är alla emot vår protagonist, likaså är hela byn i uppror när han kliver upp på plattan när hela matchen vilar på hans sköra axlar. Men hjälte överraskar sig själv, vinner matchen och blir dagens hjälte samt vinner sin fars gunst. Slutet gott allting gott. Eller? En kväll träffas Chicken Little av ett minst sagt hårt objekt när han stirrar ut från sitt sovrumsfönster. Det visar sig vara en bit av himmelen…

 

När jag i biomörkret satt med anteckningsblocket i högsta hugg hade jag vissa svårigheter att koncentrera mig. Skrattattacker avlöste varandra på löpande band och tårarna sprutade. Problemet var bara att de inte tillhörde undertecknad skribent utan Martins 12-åriga dotter. Kommentarer som ”åh så söt”, ”vad gullig” och så vidare haglade från ett styck begeistrad dotter och det var då, ungefär 5 minuter in i visningen, som jag insåg att Disney har gått tillbaka till sina rötter och producerat fram en renodlad barnfilm. Inget fel i detta, problemet som sådant är att jag inte är vare sig 12 eller för den delen 24 år gammal vilket lämnar mig något otillfredsställd vilket bekräftades av Martin som ansåg att Lilla Kycklingen nog hade sina stunder av underhållning men som mest lämpade sig för de yngre familjemedlemmarna. Som sagt så har Disney återvänt till ursprungskällan beträffande story och regi vilket innebär att vi erbjuds en film som är till bredden fylld med floskler, sensmoral och lektioner om värderingar som är så övertydliga att man nästan rodnar i filmsoffan. Hela konceptet med sökandet efter en frånvarande faders respekt och kärlek är ett tema som genomsyrar hela filmen med kryddning av läxor som ”liten till storleken kan utföra stordåd”, faran med att stöta bort socialt missanpassade individer och så vidare. Detta fungerar som sagt alldeles utmärkt som sensmoralundervisning för yngre individer men jag blev bara trött på kuppen.

 

Detta drag från Disney resulterar i att filmen Lilla Kycklingen är förvånansvärt bristfällig beträffande tempo och drivkraft att föra historien framåt. Jag visste sedan tidigare att det skulle förekomma någon form av invasion med rymdvarelser involverade men efter knappt halva filmen undrade jag stilla vart detta inslag hade tagit vägen? Att beskåda en enda lång moralkaka på cirka 40 minuter är i det mesta laget till och med för Klara även om hon hade vissa problem med att torka tårarna ur ögonen mellan varven. Så kliver invasionen in i bilden det vill säga när himmelen än en gång faller i huvudet på Lilla Kycklingen och filmen får äntligen det välbehövliga tempo som den så desperat suktar efter. Det hela blir stundtals riktigt spännande till och med för en luttrad gammal recensent som undertecknad och betyget höjs i den mentala anteckningsboken. Men filmen är inte ens i närheten av Pixars storverk, det känns som Lilla Kycklingen inte når andra andningen utan förblir en läxa i moral och etik riktad till stora som små barn. Detta förstärks av animationstekniken som andas sockersött och politisk korrekthet redan från ruta ett. Allting är helt enkelt väldigt…gulligt och tillrättalagt och likt Dreamworks Madagaskar vågar inte Disney satsa fullt ut för att attrahera en bredare publik vilket inkluderar oss mer eller mindre vuxna individer i filmsamhället.

 

Lilla Kycklingen presenteras i formatet 1.78:1 till skillnad mot originalutförandet på 1.85:1 och är anamorfisk. Egentligen är det numera ganska svårt att skriva omdömen beträffande datoranimerade långfilmer då de har nått sådana höjder att tekniska defekter är som bortblåsta. Men när jag beskådade Lilla Kycklingen kunde jag ändå inte hjälpa att känna att något saknades och efter ett tag slog det mig likt ett ekollon att skärpan lyste stundtals med sin frånvaro. Ja jag vet att detta är att verkligen dra efter halmstrån i ren desperation men faktum kvarstår att jag fann bilden något för mjuk i tonen för min smak. Utöver detta kunde jag skönja vissa spår av persienneffekter. Men bortser man från dessa två ”defekter” bjuds man på en bildkvalité som verkligen håller hög standard med klara livfulla färger utan minsta tendenser till blödningar i spektrumet samt en svärta som är riktigt härligt mustig och mörk i tonen utan att omgivningsdetaljer går förlorade.

 

Dolby Digital 5.1 står på menyn för att servera ljudupplevelsen på denna svenska utgåva av Lilla Kycklingen. Till skillnad mot bildsektionen hade jag desto lättare att finna svagheter gällande ljudet. Det första som slog mig var hur framtung ljudbubblan uppfattades i biosalongen, det finns helt klart potential för surroundhögtalarna att få jobba järnet men de får endast ett fåtal arbetspass på sitt schema. Detsamma kan sägas om subwoofern, den matchar helt enkelt inte det visuella fyrverkeri som förekommer på den vita duken och när den väl vaknar till liv känns den något andefattig till karaktären. Detta sagt påstår jag inte att ljudsektionen på denna svenska utgåva av filmen ifråga på något sätt skulle vara undermålig, jag förväntade mig helt enkelt lite för mycket denna gång. Men det finns naturligtvis fördelar att finna såsom en mycket god separation kanalerna emellan med en tydlig dialog som inte visar upp några som helst tecken på synkproblem eller annat ofog.

 

Denna svenska utgåva av Lilla Kycklingen levereras i ett slip-case som huserar ett keep-case med filmen samt extramaterial på 1 DVD-skiva. Stort plus i kanten till Buena Vista som fortsätter att skicka sina filmer i floaterskydd, fler bolag borde snappa upp detta smarta drag. Något man borde lägga av med är de påtvingade trailers som förekommer innan man når menysystemet, högst irriterande. Ser vi till sektionen med extramaterial är den likt filmen helt klart inriktad till de yngre familjemedlemmarna. Det förekommer en del bakom kulisserna-inslag där alla talar sig varma om hur fantastisk herr X eller fröken Y är, hur kul det var att få vara med i detta projekt… man kan bli illamående för mindre. Sedan har vi lite interaktiva spel samt musikvideos. Inte direkt mycket att hänga i den vissnande julgranen en het sommardag som denna råkade vara.

 

Det är bara att konstatera: Disney klarar sig inte speciellt bra utan draghjälp från experterna Pixar oaktat om man diskuterar animationsteknik eller manus. Lilla Kycklingen skulle bli jätten Goliats trumfkort, ett bevis på att man minsann kunde stå på egna ben. Men det visar sig att storebror i själva verket inte klarar sig utan sin mindre broder vilket resulterar i en sötsliskig moralkaka som kan tyckas vara angenäm de första tuggorna men som man sedan tröttnar på tämligen snabbt. Egentligen skulle jag nog dela ut två betyg till denna film. Frågar man Klara vad hon anser får nog Lilla Kycklingen 11 av 10 möjliga. Själv är jag något mer restriktiv och delar ut en svag 6: a, mycket tack vare att jag blev löjligt förtjust i inslaget med rymdinvasion á la Världarnas Krig kids style.