Azumi 2: Death Or Love

Azumi hade kanske sina små brister men faktum är att jag faktiskt gillade verket, ju längre jag låtit filmen smälta mentalt desto fler och fler positiva egenskaper finner jag. Regissören Ryuhei Kitamura hade onekligen en ganska smart vision bakom kameran när han skapade transformationen av mangan Azumi till den vita duken. Vansinnesaction varvades med tämligen goda karaktärsporträtt vilket gav såväl gamla som nya fans av regissören något att hurra för beträffande asiatisk slasher. Att det skulle bli till att producera fram en uppföljare till kultsuccén var ett ganska självklart val, här finns ju pengar att mjölka fram samt nya horder av blivande entusiaster att konvertera till religionen Kitamura. Men se denne japan ville inte vara med på noterna denna gång då han var fullt upptagen med att filma en installation om monstret Godzilla. Så vart vände producenterna sig i sökandet efter en tronföljare till regissörsstolen? Shusuke Kaneko är svaret, mannen som fram till dess hade gjort sig ett namn i och med trilogin om Gamera, ett annat populärt monster modell större. Men skulle han klara av att axla den tunga bördan som Kitamura och hans team lämnade efter sig?

 

Det blir svårt att inte avslöja handlingen från den första installationen om Azumi så se nu till att läsa den granskningen innan ni går vidare beträffande dagens recensionsobjekt. Efter den vad man trodde slutgiltiga striden står endast Nagara och Azumi kvar från den dödliga gruppen lönnmördare som tränats sedan barnsben att oskadliggöra krigsherrar som försöker göra avancemang på shogunens tron. Dessa två vilsna själar vandrar nu jorden utan vägledning från sin mentor Gessai som stupade i den första filmen. I filmens början blir duon kontrakterade av Tenkai-sama som vill att de skall tillintetgöra Sanada som överlevde från Azumi I. Sanada har ett horn i sidan till Azumi då hon mördade hans mästare och nu vill han inget annat än att se henne lida för att sedan dö. Han inser dock att detta inte är något som hans om än enorma så reguljära armé kan klara av varpå han vänder sig till en grupp illasinnade lönnmördare som alla har olika specialiteter á la TV-spelsbossar. Azumi måste nu ta sig an denna hord av letala motståndare innan hon kan komma åt Sanada och kanske bringa fred till det krigshärjade Japan.

 

Ny regissör innebär en ny tolkning av mangan Azumi och det märks ganska per omgående att det är en annan dirigent framför orkestern denna gång som styr och ställer. Medan Kitamura satsade på en stil som bäst kan definieras som ”spänn fast säkerhetsbältena för nu blir det hacka och slash så det räcker och blir över” väljer Kaneko att bromsa upp tempot ganska avsevärt. Vilket jag faktiskt tilltalas av, genom detta drag får vi en helt ny typ av Azumi som detta till trots håller sig trogen förlagan som i detta fall är mangan med samma namn. I del 2 finns här de numera klassiska ingredienserna som det linjära berättarspråket: att beskåda en Azumi-film är som att vara åskådare till när någon spelar TV-spel. Men samtidigt väljer Kaneko att fördjupa sig i sina karaktärer som får ett mycket välbehövligt djup till skillnad mot den första filmen. Plötsligt får flickebarnet Azumi fler än en dimension som tidigare bestod av att svinga svärdet på det ena mer spektakulära sättet än det andra men här i uppföljaren får hon en personlighet med inneboende tvivel angående sina motiv. Dessutom känns denna installation betydligt mer ”realistisk” jämfört med den första filmen. Om man räknar bort TV-spelstekniken och det tämligen linjära berättarspråket blottar sig en mer trogen granskning av det feodala Japan där händelserna utspelar sig och plötsligt har vi inslag av allvarsam politik vilket bara ökar spännvidden för denna serie än mer. Många är de fans som blev besvikna på denna uppföljare, man förväntade sig nog en renodlad sequal i samma anda som Kitamura med hans speciella berättarton. Men jag menar på fullt allvar att Azumi 2 med lätthet kan matcha sin föregångare och på vissa punkter avancerar denna uppföljare förbi och det hör inte till vanligheterna.

 

Distributionsbolaget Optimum Asia levererar Azumi 2 i formatet 1.85:1 som är anamorfisk. Den första installationen om den letala lönnmörderskan var ingen direkt sensation att beskåda men en ganska bedrövlig transfer till DVD. Det känns därför extra kul att kunna konstatera att denna uppföljare inte bara håller det cineastiska måttet utan även är bättre rent tekniskt, konstigt vore annat med tanke på att ett par år förflutit mellan filmerna men ändå. Det första jag noterar är att spektrumet känns mycket mer balanserat, medan Azumi 1 hade en skala som lutade åt det bruna hållet är denna uppföljare mer naturtrogen med hudtoner som känns realistiska utan att det förekommer spår av blödningar. En annan sak som överraskar positivt är att jag kunde verkligen inte skönja några spår av smuts eller repor, antingen hade jag en väldigt bra dag eller så håller denna transfer mycket hög standard. Det som drar ner betyget är dels att svärtan stundtals tenderar att luta åt det gråa hållet samt att skärpan inte alltid är med i matchen som jag skulle önska, vissa scener förefaller extremt mjuka i tonen på ett oavsiktligt vis. Detta till trots är det en mycket lyckad transfer till DVD som man utan större samvetskval kan blåsa upp på stor bildyta.

 

Vi erbjuds såväl japanskt Dolby Digital 5.1 som 2.0 att spänna öronen till och det skall erkännas att även ljudet håller mycket god standard. Likt Azumi 1 får vi en ljudbubbla som kan beskrivas som bombastisk, aggressiv samt dynamisk till karaktären. ”Samtliga kanaler jobbar verkligen för högvarv genom precis hela filmen och ljudspåret matchar mer än väl den visuella smällkaramell som vår regissör erbjuder oss. Separationen mellan kanalerna är kanon med en dialog som ligger väl centrerad i centerhögtalaren utan några direkta tendenser till synkproblem. Subwoofern är ett annat magnifikt kapitel i brist på bättre superlativ: rapp, muskulös och kraftfull så det räcker och blir över till att extraknäcka som murbräcka.” Så lät det angående Azumi 1 och det kan med lätthet appliceras på denna uppföljare.

 

Denna brittiska utgåva av Azumi 2 levereras i ett transparent keep-case med filmen samt extramaterial huserandes på en DVD-skiva. Sektionen med extramaterial är verkligen inte mycket att hänga i granen. Bortsett från ett antal trailers erbjuds vi en dokumentär som klockar in på strax över en halvtimme, denna varvar klipp från bakom kulisserna med intervjuer och ger en ganska god inblick i skapandet av denna uppföljare men jag hade gärna sett lite mer extra godis att smaska på.

 

En ny regissör innebär en helt ny berättarstil som för historien om Azumi framåt i ett väldigt behagligt tempo. Kaneko erbjuder inte bara det übervåld som kännetecknade den första filmen, här i uppföljaren finns det dessutom utrymme för politiskt spel samt drama vilket i mina ögon gör Azumi 2 till en betydligt mer mångbottnad liten historia att beskåda. Vilken film är då ”bäst” kanske ni frågar er? Det går i ärlighetens namn inte att kora en vinnare då det rör sig om två vitt skilda verk. Kitamura erbjuder en mer actionorienterad version där blodet flyter och svärden för talan medan Kaneko skruvar ner tempot något men i gengäld får man en mer dimensionerad hjältinna. Personligen tycker jag att båda verken hör hemma i hyllan om du har minsta intresse för asiatisk film, serien om Azumi är ett riktigt guldkorn som skiner i solen.