PHONEbooth

Roland Bozz. Genom denna karaktär i Joel Schumachers skakande drama (handkameran gjorde mig lätt illamående stundtals) Tigerland skapades en ny superstjärna i Hollywoods fabrik: Colin Farrell. En svärande, storrökande irländare hade tagit det stora klivet uppåt på filmskalan. Farrell har Schumacher att tacka för sin karriär på samma sätt som Travolta alltid kommer att vara skyldig Quentin Tarantino ett styck stor gentjänst. Det var därför inte så konstigt att Colin Farrell ställde upp när Joel Schumacher behövde honom i sitt lilla experiment Phone booth.




Möt PR-agenten Stu Sheppard (Colin Farrell), en kille som totalt personifierar uttrycket ”mycket snack men lite verkstad”. Sheppard talar snabbt, tänker än snabbare och rör sig med en lätt elegans genom New Yorks gator samtidigt som han konstant lurar och blåser klienter samt media till höger och vänster. Men Stu är långt ifrån oärlig enbart i sitt arbetsliv. Han håller även på att bearbeta en av sina kvinnliga klienter, den unga tillika naiva Pamela McFadden (Katie Holmes), för att kunna lägra henne i grandios stil. Något som Mrs Sheppard (Radha Mitchell) naturligtvis är föga medveten om. Denna bearbetning från Stus sida sker i en lokal telefonkiosk mitt i Manhattan. Stu vill ju naturligtvis inte att frugan hemma skall börja snoka runt i hans räkningar för mobiltelefonen, bedragare som han är tar han även av sig vigselringen för att döva samvetet. Men när Stu har avslutat sitt samtal med Pam ringer plötsligt det ifrån telefonkiosken. Nyfiken som man är måste man svara en ringande telefon mitt på Manhattan eller hur? Detta kommer att bli Stus största misstag någonsin, för på andra änden sitter det en mördare med ett gevär riktat mot telefonkiosken. Lämnar Stu båset dör han.



Att beskåda Phone booth är som att se en teaterpjäs. Det finns inte mycket till rekvisita utan skådespelarna måste förlita sig på sina kunskaper inom agerandets konst för att bibehålla intresset hos sin publik. Colin Farrell lyckas tämligen bra med denna uppgift, man kan nästan ta på den spänning som han känner av att befinna sig mitt i kikarsiktet hos en mördare som barrikaderat sig i någon av de otaliga lägenheter som omgärdar telefonkiosken, en telefonkiosk som snart kommer att bli en arena för svek, lögner och desperation. Man skulle kunna tro att en hel film som kretsar kring en man, en telefonkiosk samt en konversation via telefon skulle bli kraftigt lidande på tempo men detta är inte fallet med Phone Booth. Tack vare det korta tidsspannet som endast sträcker sig till strax över 70 minuter lyckas Joel Schumacher att bibehålla en spänningsnivå som hela tiden håller åskådaren på halster. Det är uppfriskande att se något av en lågbudgetfilm spottas ut ur Hollywoods fabrik, en film som dessutom har ett intressant och gripande manus.



Joel Schumacher är nog den mest ojämna regissör du kan finna. Han har dels skapar storverk som Falling Down och Tigerland men han är även skyldig till riktiga floskler som Batman Forever (jag ryser fortfarande så fort jag ser den filmtiteln). Men i Phone booth lyckas han att leverera ett styck stabil regissörskonst. Gudarna skall veta att förutsättningarna inte var de lättaste när det gäller denna film; att spela in under endast 12 dagar är ett mandomsprov av den värre sorten. Schumacher har själv sagt att det var rent ut sagt vidrigt och jag kan inte annat än sympatisera med honom. Genom tämligen enkla kameralösningar skapar han grunden för detta drama. Innan Stu kliver in i sitt biktbås serveras vi läckra panoramavinklingar över Manhattan och dess invånare. Kameran är hektisk och klippningen snabb. Men sekunden Stu hamnar i mördarens sikte skiftas perspektiv och fokus totalt. Kameran blir statisk och kommer tätt inpå Farrell, allt för att skapa en maximal känsla av klaustrofobi. Ett annat ganska intressant element man blandat in i smeten är bruket av split screens likt de man ser i TV-serien 24. Detta gör att Stu blir långt ifrån ensam i denna rättegång gentemot hans tvivelaktiga beteende både privat som på jobbet.



Vad gäller rollprestationer är samtliga solida. Farrell som har det tyngsta lasset att dra övertygar tämligen väl men faller i vissa stunder ihop något, dock lyckas han ändå återhämta sig gång på gång. Forest Whitaker har alltid varit något av en underskattad skådespelare enligt mig, i Phone booth visar han återigen upp god talang när det gäller agerandets konst. Men den som imponerar mest på mig är Kiefer Sutherland i rollen som mördaren på andra änden telefonlinjen. Hans roll är reducerad till en röst i filmen men så han agerar! Han njuter verkligen av att vara en intelligent sadist som plågar Stu och det märks att Sutherland fann denna roll tilltalande. Överlag är detta något så ovanligt som en teaterpjäs i lågbudgetformat på vita duken, mycket uppfriskande.



Ett bildformat på 2.35:1 som är anamorfisk bådar gott för häftiga panoramavinklingar av Manhattan vilket också sker i Phone booth, filmen utnyttjar verkligen aspekten till fullo. Schumacher har valt att tona ner allt i en iskall blå färgton för att tydligt illustrera de känslolägen som råder i denna stad där mottot för veckan är "dog eat dog". Vi har på senare tid blivit serverade riktigt läckra transfers av 20th Century Fox och Phone booth är inget undantag på den fronten. Svärtan är ordentligt mustig i sin ton och färgskalan om än något nertonad så fortfarande rik och levande.



Jag trodde uppriktigt sagt att ljudet skulle vara mer påtagligt i denna film med tanke på vilken miljö den utspelar sig i. Trots att våra karaktärer rör sig fram längst en belamrad gata mitt i Manhattan lyser surroundhögtalarna med sin frånvaro vilket är något förvånande och lite trist. Det kunde lika gärna varit 2.0 istället för 5.1. Men allt är inte av ondo. Separationen kanalerna emellan är av mycket god kvalité, dialogen ligger väl placerad i centerkanalen utan tendenser att vare sig tappa fokusering eller flyta ut i frontområdet för ljudbilden. Överlag är ljudet på Phone booth väl godkänt men något klent enligt mina referenser.



Filmen levereras i ett transparent keepcase, fodralet är dubbelsidigt där den omvända sidan avslöjar kapitelindelning för filmen. När det gäller extramaterial är det ganska sparsmakat för Phone booths del.



Först ur finner vi ett kommentatorspår med regissören till filmen, Joel Schumacher. Vi får onekligen veta en hel del intressanta anekdoter från denne man gällande inspelningen av filmen, spåret är väl värt din tid att lyssna på. Sedan finner vi en featurette modell Making Of. Denna är av standardmodell med en hel del mängd ryggdunkande vilket jag vid detta lag har börjat tröttna på när det gäller extramaterial. Mer än detta bjuder inte denna utgåva av filmen på.

Schumacher och Farrell visar tillsammans återigen var filmskåpet skall stå. Med relativt små medel har man lyckats skapa en ordentlig thriller med nagelbitarpotential. Att filmen dessutom har en mycket stabil A/V-sektion gör inte saken sämre. Har du 78 minuter du vill slå ihjäl med hjälp av en film kan Phone booth mycket väl vara din kopp te.