Vanilla Sky

Vanilla Sky hade alla förutsättningar för att bli en bra film. Ett stjärnladdat startfält av skådespelare, den heta regissören Cameron Crowe samt en kolossal budget att leka med. Men problemet är att detta är en remake och ni som läst mina tidigare recensioner vet min ståndpunkt gällande dessa återskapningar. Originalitet är ett ord som är lika utdött som dinosaurierna hos drömfabriken på andra sidan Atlanten. Eller så är fallet som sådant att jag blivit bitter med åren likt ett dåligt lagrat vin. Döm själva medan jag kastar mig som en hungrig piraya över Vanilla Sky för att se om jag har fel gällande mina åsikter. Innan jag fortsätter denna recension vill jag bara poängtera att jag icke sett den spanska originalfilmen Open Your Eyes utan mina intryck av Vanilla Sky är helt baserade utifrån denna films egna premisser.




Tom Cruise spelar David Aames, mannen som har precis allt. Ett styck tidningsimperium som han ärvt efter sin far, den perfekta bilen i form av en topprenoverad Ford Mustang, han rör sig i de rätta kretsarna på Manhattan. Till detta kan man tillägga ett styck fager sängkamrat i form av Julie Gianni (Cameron Diaz) som David utnyttjar bäst han vill. Livet ter sig perfekt för denne herre tills han under en födelsedagsfest träffar den vackra Sofia Serrano (spelad av Penélope Cruz som repriserar sin roll från originalfilmen Open Your Eyes) varpå David faller pladask för denna spanska skönhet. Detta är dock något som Julie inte tar direkt lätt på varpå hon bestämmer sig för att ta livet av såväl sig själv som David genom en bilolycka. Vår antihjälte överlever kraschen men finner sitt vackra anlete tragiskt sargat och deformerat. Eller är detta verkligen vad som skett? David finner snart att hans verklighet är extremt svårgriplig då han pendlar mellan vad som verkar vara ett tillstånd av illusion kontra verklighet. Var går skiljegränsen mellan dröm och realitet för herr Aames?



Låter detta invecklat? Det är det.Cameron Crowe spänner onekligen bågen så hårt att den bryter i tusen bitar likt den gitarr Aames har inramad i sin bostad på Manhattan. Han vill så gärna göra en film vars symbolik talar för sig själv medan slutresultatet är precis det motsatta. Crowe ger sig på att göra en David Lynch utan att ens nå startpunkten ty Vanilla Sky uppfattas inte som vare sig suggestiv eller intrigerande, snarare är detta ett styck krystat försök på att återskapa Open Your Eyes för den amerikanska publiken som med all sannolikhet satt som levande frågetecken när Vanilla Sky testvisades. Ett av de många problemen är att filmen vet inte vilket ben den skall stå på. På omslaget står det att läsa följande:

LoveHateDreamsLifeWorkPlayFriendshipSex



Detta kan utan problem användas som kategorisering av filmen vilket gör den minst sagt till en rörig soppa som smakar mer beskt än söt vanilj. Men allt är inte av ondo trots det högst sagt stapplande manuset. Crowe är en man med god smak för foto och det visuella, något som klart syns i Vanilla Sky. Bildspråket är bland det läckraste jag sett i en film, öppningsscenen är redan något av en klassiker i filmkretsar. Mycket av detta har vi att tacka John Toll som var ansvarig för fotot. Han och Crowe bildar en mycket lyckad duo som skapar några av de fräckare tillika vackra scener som filmats i modern tid. Men det hjälper inte att Vanilla Sky har ett vackert yttre då innehållet är rysligt oengagerade.



Vilket inte helt osökt leder mig till prestationerna från skådespelarna. Tom Cruise är i mina högst subjektiva ögon en kompetent lirare som kan leverera bra prestationer på den vita duken så länge han har ett vettigt manus att jobba utifrån. Tyvärr är inte detta fall i Vanilla Sky varpå han tvingas att dra hela lasset på egen maskin, något som han inte mäktar med. Jag kan förstå varför han valde rollen som den plågade tillika förvirrade David Aames vars hela värld tillika sinne rasar likt ett korthus fångat i en stormvind. Detta är en typisk roll som för rätt man skulle genererat i en Oscar. Men Cruise är inte rätt man denna gång, hans näst intill desperata försök att ge liv och framför allt trovärdighet åt handlingen tillika karaktären Aames faller platt och engagerar föga åskådaren trots desperata minspel och gestikulation.

Bilden presenteras i sitt originalutförande 1.78:1 och är anamorfisk. Vanilla Sky må vara en visuellt slående film men tyvärr matchar inte bildkvalitén på denna utgåva den utmaning som ges till DVD-produktionen. Jag uppfattar bilden som allmänt orolig, det finns ett visst mått av bakgrundsbrus som är klart enerverande vilket även drar ner skärpan. Färgtonen lutar åt det gråa och bruna men detta är ett högst medvetet val från Cameron Crowes sida. Dessutom förekommer en hel del Edge Enhancement. Överlag är bilden klart godkänd dessa negativ till trots men jag förväntade mig helt klart mer av Paramount.



Även ljudet håller god klass men är inte i närheten av referensmaterial. Dialogen ligger väl placerad i centerhögtalaren men uppfattades vissa stunder som något "grumlig". Ljudbilden är något framtung enligt mig, trots en härlig ljudatmosfär som målas upp på vita duken så känns det som att surround-högtalarna inte får vara med i matchen som de borde. Är det dock något som verkligen höjer ljudet för denna film är soundtracket som är helt underbart, Cameron Crowe har verkligen känsla för att kunna para ihop musik med bild.



Menysystemet är en ganska läcker om en något rörig historia och väldigt minimalistisk i sin ton vilket är ganska komiskt med tanke på att filmen är långt ifrån detta begrepp. Nåja, vi bjuds i varje fall på en hel del extramaterial på denna utgåva av Vanilla Sky. Först ut är ett kommentatorspår med Cameron Crowe, Nancy Wilson samt att Tom Cruise gör ett inhopp via telefon vilket är ganska kul. Crowe är enligt mig en av de bättre när det gäller kommentatorspår och han gör mig inte besviken när det gäller Vanilla Sky.



Featuretten Prelude to a dream är en kort insikt i hur filmen skapades och redan här kan man se hur förvirrade tom de inblandade är när det gäller vilket budskap filmen vill förmedla åskådaren. Hitting it hard är en kort dokumentär som tar upp det högst hektiska PR-arbetet med att lansera filmen, det är verkligen synd om dagens megastjärnor får vi lära oss. En kortare intervju med Paul McCartney som skrev och producerade titellåten till Vanilla Sky återfinns bland extramaterialet. Avslutningsvis finner vi ett fotogalleri, en musikvideo samt trailer för filmen.

Jag upprepar det jag skrev i inledningen av denna recension:

Vanilla Sky hade alla förutsättningar för att bli en bra film. Ett stjärnladdat startfält av skådespelare, den heta regissören Cameron Crowe samt en kolossal budget att leka med.

Tyvärr lyckas vare sig Crowe, Cruise eller Cruz speciellt bra denna gång på någon front. Denna film hade helt klart potential att bli något stort, kvar är nu istället en högst stilistisk film utan mycket till substans. Vad den dock lyckades med var att göra mig nyfiken på originalet, Open Your Eyes.