S.W.A.T.

Om man lyssnar riktigt noga kan man höra stiltjen som råder i Hollywood för tillfället. Manusförfattare lider av en idétorka som får Sahara-öknen att framstå som en ocean. Med undantag för ett par riktigt bra alster spottar ”drömfabriken” på andra sidan Atlanten ur sig filmer som mer liknar dåliga dagdrömmar eller i värsta fall mardrömmar. Hur skall då världens största filmnation ta sig ur denna svacka? Man öppnar upp det stora arkivet och sedan plundrar, kopierar och kalkerar man befintliga filmer och klär dem i nya kostymer. Sedan upprepar man denna procedur tills arkivet är tömt. The Avengers, Charlie´s Angels, Starsky And Hutch. Listan kan göras betydligt längre. Nu har man gjort en riktig djupdykning och dammat av den gamla polisserien S.W.A.T.. Någon som känner igen namnet eller har sett denna serie? Jag trodde inte det. Till er som är intresserade kan jag nämna att S.W.A.T. var en kortlivad serie som spelades in och visades på amerikansk TV under åren 1975-1976. I den fick vi följa Los Angeles elitstyrka inom poliskåren: Special Weapons And Tactics, eller kort och gott S.W.A.T., på deras olika uppdrag. Om du fortfarande inte känner igen serien så oroa dig inte, de flesta amerikaner har inte en susning om att den ens har existerat. Nu har det alltså gjorts långfilm baserad på denna serie.



När jag först fick höra talas om långfilmen S.W.A.T. tyckte jag det hela verkade lovande. En actionfilm med en mer seriös och framför allt realistisk skildring av Amerikas elitstyrka inom polisväsendet lät som ett bra alternativ till alla de otaliga filmer där denna enhet framställs på ett minst sagt pajasaktigt sätt. Sedan började emellertid tvivlen dyka upp allt eftersom inspelningen fortskred. För det första är filmen en långfilmsdebut för regissören och för det andra har producenten gjort filmer som xXx och The Fast And The Furious. Skepsisen växte hos mig. Varför frågar ni kanske er? Jag är uppvuxen på en stadig diet bestående av action kryddat med mer action. Detta har jag min far att tacka för. Med en stadig kursplan guidade han mig genom storverk som Die Hard, Terminator och Rambo. Mina bästa vänner i TV-rutan var inte Bamse eller Kalle Anka utan Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger. Men allt eftersom åren gick förändrades sättet att göra actionfilm på. Idag har jag extremt svårt att ta till mig de titlar som släpps i denna genre trots min filmuppväxt. Kanske är jag för kräsen och eftersöker istället mer handling eller så har jag helt enkelt blivit för gammal för denna typ av film. I vilket fall som helst var jag något skeptisk när jag satte mig ner för att recensera S.W.A.T..


"Yes Mr Jackson. I´ll be honking"

Jim Street, spelad av Colin Farrell, är polis i Los Angeles S.W.A.T.-styrka. I filmens början är Street och hans partner Brian Gamble på uttryckning vid en bank som är belägrad av rånare som håller personalen gisslan. Trots direkta order från högre ort att avvakta gör Gamble och en motvillig Street en attack mot rånarna vilket slutar lyckligt med undantag av att Gamble skottskadar en ur gisslan. De båda poliserna får straffet att de plockas bort från aktiv tjänstgöring. Gamble slutar sitt jobb i ren protest medan Street accepterar sitt straff och blir placerad i S.W.A.T.:s materielverk eller ”buren” som den kallas i filmen. Där får han roa sig med att putsa kängor och justera vapen medan de andra tjurarna får leka i hagen tills en dag då veteranen Dan ”Hondo” Harrelson, spelad av Samuel L Jackson, återvänder för tjänstgöring inom S.W.A.T.. Borgmästaren är missnöjd med poliskårens insatser mot den organiserade brottsligheten och nu skall det bildas ett nytt fräscht team inom polisens elitstyrka under ledning av Hondo för att handskas med buset. Tillsammans med gröngölingarna ”Deke” Kay (LL Cool J) och Chris Sanchez (Michelle Rodriguez) får Street chansen att åter igen få jobba som polis inom S.W.A.T.. Ungefär samtidigt arresteras den internationella brottslingen Alex Montel (Olivier Martinez) genom en slump av Los Angeles trafikpolis. Efter att ha gått ut i media och erbjudit 100 miljoner dollar till den som fritar honom förvandlas Los Angeles gator till en krigszon befolkad av stans kriminella element vilka alla vill håva in belöningen. Slaget kan börja.


Jobbet gav Street känslan av att vara ett djur i en bur. Bokstavligt talat
Jag måste erkänna att S.W.A.T. är något av ett enigma för mig. Jag hade förväntat mig ett intelligensbefriat actionspektakel likt Bad Boys 2 men istället visar det sig att filmen försöker sig på att vara en mer mångbottnad och realistisk historia med karaktärsutveckling samt med inslag av drama. Lyckas den då med att nå sitt mål? Resultatet är inte direkt lysande. Ett av de största problemen är att filmen eller snarare regissören Clark Johnson inte vet vilket ben han skall stå på. Johnson, som är mest känd för sin medverkan i den mycket bra kriminalserien Homicide: Life On The Street, har regisserat en hel del avsnitt till diverse TV-serier. Detta är alltså hans första långfilm och det märks. Ena stunden är det högoktanig action på maxfart för att nästa stund realistiskt porträttera polisernas träning till S.W.A.T. samt de moraliska konflikter de utsätts för i tjänsten. Denna mångsidighet är både till fördel och till nackdel för filmen. Fördelen är att S.W.A.T. höjer sig från mängden genom att just bjuda på karaktärsutveckling, något som är helt obefintligt i majoriteten av dagens actionfilmer. Tänk Top Gun och byt ut karaktären Maverick mot Street så får ni en ganska klar bild av vad det rör sig om. Men även de övriga medlemmarnas liv och händelser som de hamnar i utanför elitstyrkans arbetsfält porträtteras någorlunda väl och skänker ett större djup till filmen. Detta resulterar i att man engageras mer och får större medkänsla för karaktärerna. Nackdelen med denna mångsidighet i historien är att den inte varar hela vägen. När vi precis har börjat få mersmak för den mer realistiska och något dramatiska tonen så gör filmen ett lappkast och sparkar igång actionmotorn igen. Detta velande fram och tillbaka gör att upplevelsen blir ryckig och man vet inte hur man skall förhålla sig till historien och karaktärerna.




När vi ändå pratar om karaktärerna skall manusförfattarna ha en klapp på axeln för att de har tänkt på karaktärsutveckling. Men de skall likaväl ha en spark i baken för att plitat ner på papper varenda möjlig kliché som kan tänkas. Vi har polischefen, som är en paragrafryttare och är helt ovetande hur verkligt polisarbete går till, á la kommissarie Mauser från Polisskolan-filmerna. Vi har den tuffe ledaren för S.W.A.T. som vet när man skall följa reglerna och när man skall bryta dem, den sliskige perfektionisten, skojaren i gänget, gröngölingen, och tjejen som inte bara kämpar mot antagningskraven utan även den mansdominerade världen och dess normer. Suck! Nu är det en väldig tur att dessa totala schablonliknanden till personer får en utveckling i filmen annars hade katastrofen varit ett totalt faktum.

Som sagt försöker S.W.A.T. sig på att vara ett mer realistiskt actiondrama med en råare, smutsigare känsla. Detta lyckas den med i vissa stunder tack vare Clark Johnsons känsla för det visuella. Om han har problem med att hitta ett enhälligt spår för filmen har han desto lättare för att visuellt berätta sina visioner om S.W.A.T.. Många scener har en härlig grynig känsla i bilden och i vissa sekvenser byts kameraperspektivet till en fotgängares ryckiga handkamera, som råkar fånga händelserna, för att vi sedan skall få uppleva vyn hos en nyhetshelikopter. Detta ger en klart imponerande realistisk upplevelse av närvaro för åskådaren, nästan på samma sätt som en dokumentär kan åstadkomma. Genom dessa visuella skickligheter från Johnsons sida känns S.W.A.T. mer på rätt köl än som en slätstruken storfilm sprängfylld till bristningsgränsen med klichéer samt standardscener i slow motion-tempo och explosioner. Det hade varit bättre om filmteamet hållit sig till ett spår av historien, matchat den visuella stilen och sedan satsat helhjärtat på detta. Dock skall man inte lägga all skuld på denna splittring av filmen på Johnson och hans mannar. Jag är helt övertygad att problemet bottnar i det faktum att man redan från början från filmbolagets sida satte ribban för åldersgränsen av S.W.A.T. till PG-13. Detta satte käppar i hjulen för Johnson och hans filmteam möjligheter att fullt ut kunna satsa på den mer råa och realistiska tonen. Johnson kommenterar själv i en sekvens av extramaterialet att ”the job that the real S.W.A.T. has to handle is not exactly PG-13 material”. Hade filmen fått gränsen R hade vi nog fått se en betydligt mer intressant film än vad som ges ut idag på DVD.



Ser man till skådespelarna är det egentligen ingen som gör en kanonprestation men samtidigt är det ingen som gör mig direkt besviken. Det känns som att Colin Farrell spelar lite av sig själv i rollen som Jim Street; kaxig, självsäker och lagom tillbakalutad. Dessutom slapp han sminka över sina tatueringar inför inspelningen av S.W.A.T. vilket måste ha känts extra bra. Samuel L Jackson är enligt mig bland det coolaste som vandrar på denna jord oavsett hans val av filmroller. Trots att han i denna film mestadels går på autopilot levererar han sköna repliker och genomför en godkänd skådespelarinsats. Michelle Rodriguez gör en exakt kopia av sin prestation från Resident Evil och det fungerar även för S.W.A.T. då rollerna är mycket lika filmerna emellan.


Tuffaste tjejen i stan: Michelle Rodriguez

Vi bjuds på en bild med formatet 2.40:1 som är anamorfisk. Bilden är mycket njutbar. Oavsett viken tid på dygnet dagsscenerna skall illustrera har de en smutsgul färgton över sig likt smogen i rusningstrafiken i Los Angeles vilket bidrar till den urbana känslan av storstad. I övrigt är färgerna härligt starka och skänker liv till scenerna. Överföringen av filmen till DVD är av toppkvalité, inte ett smutskorn eller repa någonstans. Likaså kunde jag inte notera tillstymmelse till vare sig persienn-effekter eller andra artefakter, vilket var väldigt positivt. Scener som utspelar sig nattetid går i två färgtoner: antingen blått eller orange från gatulampornas sken vilket bidrar till den realistiska känslan av natt. Svärtan är verkligen svart, i vissa scener för svart. Det var ibland svårt att urskilja vissa detaljer, vilket är synd. Vad jag upplevde som mest negativt angående bilden är att den upplevs som något grumlig. Skärpan kunde ha varit skarpare på sina ställen. Överlag är det dock en mycket bra bild som serveras.


Ett bra exempel på den gula färgton som dominerar dagsscenerna i filmen

Dolby Digital 5.1-ljudspåret till denna utgåva är helt suveränt. S.W.A.T. är en film med tunga actionscener och detta märks i ljudbilden. Radiotjatter, kulor som viner förbi, glas som krossas och skjuts iväg i alla riktningar och helikoptrarnas rotorblad som smattrar i luften. Allt fångas upp med millimeterprecision. Dialogen är klar och tydlig även i de mest kaotiska miljöerna och hålls väl placerad i fronten av ljudbilden. Surroundhögtalarna jobbar på maximalt och levererar verkligen alla detaljer. Som jag har nämnt är inte filmen ett nonstop actionmaraton men när actionscenerna väl sätter igång matchar ljudet mer än väl det visuella godiset man bjuds på. Basen är lite passiv i vissa ögonblick när man förväntar sig att den skall flytta vardagsrumsbordet men överlag bidrar den till att skapa en högst dynamisk ljudupplevelse. Ni som efterfrågar DTS får snällt vänta på en eventuell release på Superbit.


"This movie was sponsored by Motorola". Diskret produktplacering när den är som allra bäst

Filmen är förpackad i ett keep-case av amaray-modell. Designen på omslaget är ganska stilren med blandningen av färgerna svart och rött överst för att markera att det är widescreen-utgåvan av filmen. Framsidan av omslaget har bara ett recensionscitat i nederkant vilket är tacksamt. Startmenyn till DVD:n består av klipp från filmen som varvas snabbt om vartannat med porträtt på skådespelarna vilket ger en rapp och fartfyllda känsla av vad som komma skall. Likt Big Fish är S.W.A.T. ganska laddad med extramaterial för att vara på endast en skiva.



Varning för eventuella spoilers i extramaterialet utfärdas. Först ut har vi inte mindre än två olika kommentatorspår.

Director and cast commentary består i själva verket av två olika kommentatorspår som har slängts ihop. Den ena delen består av att regissören Clark Johnson ensam pratar om filmen. Men av någon anledning bestämdes det att detta inte räckte utan att ett andra spår skulle adderas. I detta pratar större delen av skådespelarensemblen: LL Cool J, Michelle Rodriguez, Samuel L Jackson, Josh Charles, Brian Van Holt och Jeremy Ritter. Att ”Mr Hollywood” Colin Farrell inte medverkar är bara dåligt rakt igenom. Att man har valt att sammanfoga två helt separata kommentatorspår gör lyssningen till en något ojämn upplevelse minst sagt. Medan Clark Johnsons del innehåller mer teknisk fakta och anekdoter om hur de olika scenerna är konstruerade och filmades så är spåret med skådespelarna desto mer lättsamt och till och med stundtals enbart flamsigt utan någon vettig information att tillföra lyssnaren. Men de verkar onekligen ha haft kul när de spelade in det.

Writer´s commentary är utan tvekan det bättre spåret att lyssna till om man vill ha intressant fakta om S.W.A.T.. Här pratar ett antal av de personer som var involverade i att jobba fram filmens historia. Detta spår har ett mycket mer följsamt tempo och flyt i dialogen än det föregående, mycket på grund av att det spelades in i ett svep med alla deltagande på samma plats. Vi får höra hur alla ville att filmen skulle ha fått en R-åldersgräns istället för PG-13 och att filmen Top Gun´s historia ligger till grund för S.W.A.T.. Vad som är riktigt intressant att höra är att man i början av filmens produktion ville ha Paul Walker, känd från bl.a. The Fast And The Furious, i rollen som Jim Street och Arnold Schwarzenegger som Hondo.

Anatomy of a shoot-out är en cirka 10 minuter lång dokumentär om filmens öppningsscen. Man baserade denna sekvens på den eldstrid som rådde mellan rånare och polis i North Hollywood år 1997. Dokumentären består av intervjuer med i princip alla inblandade i filmteamet från regissören till ljudansvarig, rådgivare från polisen, assistenter osv. Man blandar scener från det färdiga filmmaterialet med sekvenser bakom kulisserna. Denna dokumentär är ganska intressant då vi får en inblick i hur man gick tillväga för att skapa den dokumentära känslan i bildspråket.


Regissören Clark Johnson i dokumentären om filmens öppningsscen
Härnäst finner vi den närmaste kopplingen till originalserien som långfilmen är baserad på. I S.W.A.T. – TV´s original supercops bjuds vi på en historisk återblick på serien som inspirerade till denna långfilm med samma namn. Intervjuer med originalskådespelarna varvas med kommentarer från diverse experter inom TV-industrin tillsammans med klipp från serien. Vad som är kul att notera är att när serien släpptes ansågs den extremt kontroversiell och våldsam, något som vi härdade filmtittare skrattar åt idag.

Den längsta dokumentären är Making of S.W.A.T.. Den 22 minuter långa delen av extramaterialet är i princip bara en förlängning av Anatomy of a shoot-out. Det är mer intervjuer, scener från filmen och bakom kulisserna-material. Denna dokumentär tar upp allt från valet av skådespelare, den träning de fick inför inspelningsstarten och vikten av att porträttera S.W.A.T. på ett korrekt och realistiskt sätt. Varning för ryggdunkande på hög nivå utfärdas för denna dokumentär. I princip alla intervjuer med de olika inblandade går ut på att hylla någon annan i filmteamet för hur duktig, talangfull och ödmjuk vederbörande var på inspelningsplatsen.

Vi fortsätter vår resa bland extramaterialet och snubblar på 8 borttagna scener. Det var kul att se att scenerna håller i princip samma kvalité som den färdiga filmen, dock saknas kommentarer till varför de klipptes bort vilket är synd.

Det är intressant att regissören Clark Johnson ville skapa en film med fokus på realism. Jag vet inte hur det är med er men det var väldigt länge sedan jag hörde på nyheterna om flygplan som landade på Öresundsbron. I dokumentären 6th street bridge – achieving the impossible får vi se hur special effects-killarna gick till väga för att skapa scenen med flygplanet som landar på bron. Även om själva scenen är skrattretande är det intressant fakta som man får se om hur arbetet genomfördes.

Härnäst kommer en mycket intressant del av extramaterialet nämligen Sound and fury – the sounds of S.W.A.T.. För det första har vi The sounds of S.W.A.T.: där vi får en dokumentär om arbetet med att spela in de olika ljud som vapnen ger ifrån sig. Vi får även en informationsvideo till varje vapen där en vapenexpert berättar all möjlig fakta samt provskjuter vapnet i fråga. Denna sekvens är extremt informativ och mycket intressant.


Genom att välja något av vapnen får man en mycket grundlig informationsvideo om vapnet i fråga
Den andra delen av denna dokumentär är möjligheten att se på ett par nyckelscener med olika val av ljudspår. Man kan välja att se på scenen och bara lyssna på vapnen, explosioner, mekaniska ljud eller alla ljud på samma gång. Genom dessa valmöjligheter får man verkligen förståelse för vilken komplicerad process det är att mixa samman ljudspåret till filmen.

S.W.A.T. har även en Gag reel som klockar in på strax under tre minuter. Den är ganska kul och består till större delen av en uttråkad Farrell som förstör scener. Vi får även med biografier för skådespelarna. Avslutningsvis finner vi trailers för filmerna Bad Boys 2, Once Upon A Time In Mexico, Radio, Underworld och Big Fish. Summan av kardemumman är att detta är en högst fullmatad skiva med mestadels intressant extramaterial.

S.W.A.T. hade potentialen att kunna bli en riktigt bra actionfilm. Med ett mer genomarbetat manus och en högre åldergräns hade filmteamet med all sannolikhet kunnat satsa på att göra en realistisk och råare skildring av denna polisstyrka. Tyvärr blev inte slutresultatet detta utan snarare ett tappert försök blandat med hjärndöd, klichéfylld action. Jag hade förhoppningar om att S.W.A.T. skulle kunna förvåna mig, att den inte alls skulle vara så dålig som majoriteten av kritiken riktad mot den påstår, när jag satte mig ner för att recensera filmen. I vissa ögonblick sker också detta men överlag är det något av en besvikelse. Filmen fungerar som visuell underhållning, inget mer. Skivan är desto trevligare både vad gäller bild- och ljudsektionen samt extramaterialet men det räcker inte. Hyr denna film, köp på egen risk.