Gustaf

För några dagar sedan var jag hemma hos min gode vän Martin där jag tillsammans med min bättre hälft avnjöt god mat med tillhörande konversation. Efter en stund med Peter Harrysons ledning av Så skall det låta på dumburken frågar Martins dotter Klara om vi nu kan se på den film de tidigare hyrt under dagen. Film tänkte jag, trevligt. Mina förhoppningar grusades tämligen fort när flickebarnet ur påsen fiskar upp Garfield The Movie. Jag fick nu akut huvudvärk. För trots att jag inte sett filmen tidigare hade jag en smygande känsla av att detta inte kunde vara god filmunderhållning. Jag har alltid älskat seriealbumen med världens skönaste, lataste tillika drygaste katt. De tecknade serierna som gått på TV ger jag inte mycket för och nu har Hollywood i all sin vishet bestämt sig för att göra långfilm om katten. Det var med ett visst mått av skepsis som jag bänkade mig framför dumburken.




Katten Gustaf (kissen är helt datoranimerad i denna film med en röst som lånas ut av Bill Murray) bor tillsammans med sin något patetiske husse Jon. Gustaf har plåtkoll på sin tillvaro som generellt sätt består av att hunsa sin omgivning, äta kopiösa mängder mat samt sova. That´s it. Men på senare tid har katten fått lämna sin sköna boning allt oftare och oftare till förmån för veterinärbesök hos den vackra Liz. Det visar sig att Jon är hopplöst förälskad i denna fägring och använder sin katt som ursäkt för att samla ihop mod att fråga ut henne på en date. Men istället får han ett nytt husdjur i form av hunden Ådi på halsen, något som Gustaf är mindre förtjust i. Han lägger all sin energi på att bli av med den loppbärande byrackan. Men ödet vill annorlunda för Gustaf som av någon besynnerlig anledning drabbas av dåligt samvete och tvingas ge sig ut i storstadsdjungeln i jakt på den bortsprungna vovven.



Jag börjar med de positiva kvalitéerna gällande denna film och de tillägnas samtliga till skådespelaren Bill Murray som lånar ut sin röst till katten Gustaf. Murray är en lysande komiker och i denna roll spelar han ut hela sitt register för att ge denna CG-skapelse en karaktär och livfullhet, något som tyvärr lyckas halva vägen. Detta skall icke Murray lastas för utan de ansvariga för att skapa den datoranimerade katten. Nej det är Bill som ger denna film sina poäng i form av skönt sarkastiska repliker från kissen.



Men om man bortser från Bill Murrays medverkan lämnar inte filmen om Gustaf mycket att önska. Manuset är rent ut sagt bedrövligt dåligt och den ansvarige är Joel Coen som ni skall skylla på. Han har gjort det fatala misstaget att totalt ändra på Gustafs personlighet från originalet i serietidningarnas värld. Förvisso är jag fullt medveten om att det inte skulle bli mycket till film om man bara fick följa en katt som fällde spydiga kommentarer och åt alldeles för mycket mat. Men här finner vi det största problemet med denna film; det går inte att göra en film om Gustaf där man förändrar Gustaf! Hela poängen med serien och anledningen till att den är så kollosalt älskad över hela världen är just det faktum att Gustaf är som han är det vill säga sin egen herre. Att då transformera honom till en katt som helt plötsligt far runt som en skållad råtta och utvecklar varma, sympatiska känslor för hunden blir bara så fel det kan tänkas bli.



Till råga på allt är inte Gustaf speciellt snyggt skapad jämfört med t.ex. Gollum från Sagan om Ringen-filmerna. Eller vid närmare eftertanke är det snarare så att Gustaf är en extremt ojämn skapelse. Vissa stunder är man förstummad över hur väl animerad katten är, nästa stund vrider man sig av olust i filmfåtöljen och vill bara slänga in Sagan Om De Två Tornen i DVD-spelaren. Jag kan inte bena ut huruvida filmskaparnas intention är att skapa en realistisk Gustaf eller en som verkligen ser ut som en katt skapad i en datorpark. Resultat blir något av en blandad kompott men det känns som att det inte når hela vägen fram, i varje fall inte i mina kritiska ögon.

Bilden presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. För att vara en såpass modern DVD-produktion tycker jag att bilden trots allt lider av en hel del artefakter som drar ner helhetsintrycket. Det största problemet som jag kunde skönja är Edge Enhancement som visar upp sitt fula tryne både en och två gånger under filmens gång. Det förekommer även en hel del bakgrundsbrus på sina ställen, detta fenomen blir dock klart mer tydligt vid visning på stor bildyta men detta kommer knappast som en chock för någon. Jag saknar även den skärpa som går att återfinna hos andra moderna utgåvor. Men allt är inte av ondo när det gäller bildsektionen. Färgåtergivningen är riktigt trevlig at beskåda vilket syns mest tydligt på Gustafs härliga knallorange päls.



Vi bjuds på såväl originalspåret som ett svenskt dubbat. Det engelska har berikats med Dolby Digital 5.1 medan dubben får skamset nöja sig med 2.0. Det säger sig självt att den svenska versionen känns helt klart fattig och orkeslös med sina brister på ljudkanaler, nej välj då hellre det engelska originalspåret med Bill Murray som katten Gustaf. Men även detta är långt ifrån ett spår som kan tituleras referensmaterial. Vad jag verkligen saknar är surround-högtalarna som lös med sin frånvaro under filmvisningen, de borde verkligen ha mer att göra utifrån vad man ser på den vita duken. Gustafs tur till storstaden borde både för goda surroundupplevelser men så är icke fallet. Även basen känns något trött vilket är klart trist.



Filmen levereras i ett keepcase där vi finner en skiva som innehåller filmen samt extramaterialet. Värt att notera är att extramaterialet saknar svensk text.



Om vi botaniserar i sektionen med extramaterial finner vi först ett kommentatorspår med bland andra regissören. Detta är ett spår av standardutförande modell 1A vilket innebär en hel del ryggdunkande samt lite fakta emellan ronderna. Du missar med andra ord inte mycket om du ignorerar att lyssna till detta spår. Inside Look är inget annat än ren reklam för den kommande animerade filmen Robots. Deleted Scenes innehåller som titeln avslöjar borttagna scener, när man beskådar dem förstår man varför de hamnade på golvet i redigeringsrummet. För alla tekniknerdar finns den korta dokumentären Garfield: Bringing The Cat To Life att tillgå, här får vi en tyvärr alldeles för kort inblick i arbetet med att skapa den datoranimerade katten. Det finns även en featurette som tar upp arbetet med den svenska dubben till filmen vilket är ganska intressant att beskåda. Avslutningsvis finner vi en del små spel riktade till de yngre familjemedlemmarna.

Jag vet uppriktigt sagt ut eller in när det gäller Garfield: The Movie. Sett ur manusperspektiv är den för enkel för såväl barn som vuxna. Barnen kommer inte att förstå skämten som Gustaf drar till höger och vänster men vi äldre kommer å andra sidan inte kunna njuta av dem då de långt ifrån överväger det faktum att detta helt enkelt är en dålig film. Fast det skall erkännas att Klara, 11 år gammal, tyckte Gustaf var helfestlig och så länge hon hade en kul filmupplevelse är det alltid värt något. Jag å andra sidan fick ta en Treo när eftertexterna rullade upp.